I fredags hann inte Emma och Vidar komma förbi mitt jobb och lämna vittringsspelet som planerat… På fredagskvällen skulle de till Ärla i Sörmland på spårläger och vad gör de? Jo, de tar den nätta omvägen via Kummelnäs, Nacka för att lämna av vittringsspelet och köra en genomgång med mig och Faran! Wow, snacka om engagerad coach!!! Ut med Faran och gå igenom Emmas nya plan för vår vittring, jo hon hade tänkt så det knakade på hur vi ska lyckas knäcka denna nöt! Och detta mina vänner, det tror jag på! Har ni hört den förut? *skrattar* Jaja, det sista som överger människan är hoppet heter det ju.  
 

Vi har egentligen ett stort problem med vittringen som i sin tur leder till flera ”småproblem”. Nu vet man ju inte exakt hur hon tänker men det känns som att hon har fått en jäkla frustration kring vittringspinnarna. Jag tror det har att göra med att jag har dragit upp henne som fasen på pinnarna då vi har problem med dem i spåret, spårmotivationen tar överhanden och hon går över pinnarna. Därför har jag tränat som 17 i många år på att hon ska äääälska dessa pinnar, både i och utanför spåret. Sedan började vi med vittringen och då ligger det ju flera pinnar där – skitsamma om de luktar eller ej, det är ju pinnarna man höjs till skyarna för om man kommer in med dem till matte! Sedan har det varit svårt att få henne att ha rätt aktivitetsnivå (hon går ju givetvis upp enormt i varv så snart hon ser dessa) och slå på näsan. Vi har trots allt haft en ok (men inte bra) vittring men någonstans på vägen har det strulat till sig och så har jag gått kurs för flera olika instruktörer och haft lite gammal kunskap och egna tankar i bakfickan som jag också tränat efter så jag tror att dt blivit en jäkla soppa av alltihop.  Det jag tror förstört mest av allt är nog tipset att lägga godis mellan pinnarna, vilket flera föreslog. Det har nog ökat hennes frustration och därmed aktivitetsnivå något enormt då hon inte kunnat göra övergången mellan att leta och äta godis och sedan låta det övergå i att nosa efter en pinne att komma in med. Detta leder till att hon ofta springer ut, slår på näsan en halv sekund och ibland mer för att sedan ta en eller ett gäng pinnar i munnen och komma in med… Ibland är rätt pinne med och ibland inte… Kommer inte göra så med någon mer hund!

Det vi nu måste göra är att få bort frustrationen, då kan vi förhoppningsvis få rätt aktivitetsnivå och få henne att slå på näsan och ”orka/vilja/kunna” leta längre än en halv sekund innan frustrationen slår till.

Nu kör vi med vittringsspelet och små, små skogskvistar så får vi se om det här kan fungera. Vittringspelet är en träbräda med några vittringsapporter fastskruvade (de går att flytta och det finns plats att skruva fast fler om man vill). Jag ställer ut vittringsbrädan (bär den inte med händerna) och sedan tar jag en liten skogskvist som jag håller i en kort stund, sedan lägger jag den någonstans på vittringsbrädan innan jag går tillbaka till Faran och skickar på ”leta”. Om hon i frustration går upp i ljud eller försöker ta någon av vittringspinnarna så hårt att hon lyfter brädan eller tar tag i själva brädan så säger jag till henne. Annars säger jag ingenting fören hon har tagit kvisten och kommer in till mig. Jag byter kvist efter varje skick då kvisten enbart ska dofta av mig och inte Faranslem, hundgodis eller något annat.

Vittringsspelet

Steg 1
De första passen körde jag först en liten leta-övning där hon fick leta efter enbart kvisten i lite högre gräs, utan vittringsbrädan i närheten. Sedan lade jag ut kvisten på brädan och så fick hon leta upp den och komma in till mig. Jag och Faran står ca 1-2 meter ifrån brädan närjag skickar henne.
Steg 2
Nu kör vi inte lilla ”gräsletandet” innan då det inte kommer finnas kvar sedan utan jag kör direkt att hon får leta efter kvisten på brädan. Först 1-2 skick på ca 2 meters avstånd och sedan backar vi så att vi hamnar ca 7-10 meter ifrån brädan och kör ett par skick till.
Steg 3
Där är vi nu, då sätter jag ner Faran på ca 10 meter, går fram till brädan och lägger ner skogskvisten på eller i närheten av brädan (brädan ska ju bort) och går tillbaka och kommenderar ”leta”. När hon har tagit kvisten berömmer jag henne lugnt hela vägen in och byter mot massa godis.  Vi kör inga ingångar då de är oviktiga i sammanhanget.

Jag har märkt att jag bara kan köra 1-2 skick mot brädan innan jag måste flytta den och jag kan bara köra 3-4 skick totalt per träningspass annars blir hon frustrerad och ”går på” vittringspinnarna. Nu ska vi köra så här tills vi har Teamträff igen på tisdag kväll, då ska Emma titta på det och så utvärderar vi hur vi ska gå vidare.

Jag tror dock på denna metod då det blir som ett helt vittringsmoment, skillnaden är att hon inte ska ta pinnarna utan kvisten. Problemet med Faquera är generellt att hon har väldigt lätt för att lära sig ett sätt och sedan har svårt att ”generalisera om”/vidareutveckla det. I söket var det till exempel inga problem att lära henne ta lösrullen, men att byta ut lösrullen mot fastrulle, puh! Därför tror jag hon hade extremt svårt att köra godismetoden i vittringen och därför kan det även bli problem här om hon kopplar ihop momentet till vittringsspelet, skogskvistarna etc. Det gäller att gå fort fram så att hon inte tror att de ska ingå i momentet och därmed inte fattar och blir frustrerad när de försvinner. Samtidigt måste ju detta sätta sig innan vi kan gå vidare så vi kan inte skynda för fort – en skitsvår balansgång med andra ord…

Det lustiga i allt detta är att Faran ääälskar vittringsmomentet! Hur knasigt är inte det? Frustrationen har med andra ord inget att göra med obehag kring själva momentet utan att hon inte förstår själva handlingen kring pinnarna där ute.

I torsdags var det träff med EgoDogs igen. Jag och Julia började med en platsliggning utom synhåll – Faran satte sig upp efter ca 30 sekunder… Jag gick fram och sa vad jag tyckte om det och sedan låg hon som ett ljus resterande tid.

Under kvällen körde jag vittring som gick skit, jag blev bara mer och mer frustrerad kände jag. Emma kom och tog över träningen och vi var lite ”bryska”. Det vill säga hade hon rätt aktivitetsnivå och tog hon rätt pinne fick hon beröm. Hade hon fel aktivitetsnivå eller tog fel pinne så ignorerades det inte utan vi korrigerade. Faran har kört det här momentet på så många olika sätt under åren att vi tror att på nåt sätt bara snurrar runt i skallen på henne plus att hon tänker aaaalldeles för mycket apportering… Eller egentligen tänker hon nog inte alls men hon apporterar av frustration. Det ”märkliga” med Faran är att hon tycker det är så ruskigt kul ändå… Hon gjorde fel, fick en korrigering som hon tog åt sig av, Emma ställde upp igen och Faran sa typ ”Jag fattar verkligen nada men jisses vad kul vi har!”… Snacka om tacksam träningshund! Ikväll testade vi även att spika fast vittringspinnarna på appellplan för att det inte skulle vara lika lätt för henne att ta fel, men hon har en jäkla teknik där hon lyckas få in klorna under apporten, får loss den och "slänger" in den i munnen! Och då har vi henne i kort koppel! Jag hade en lite jobbig känsla då detta inte kändes helt rätt men jag kan heller inte komma på hur fasen vi ska lösa knuten… Emma tyckte likadant och hon sa att hon skulle komma förbi mitt jobb under fredagen och lämna et "vittringsspel" som vi kan använda i den vidare träningen.

Hmm inser att folk korrigerar på olika sätt och det kan bli missuppfattningar när jag skriver att vi korrigerat... Vad jag menar med korrigering här och även i texten nedan är att vi talar om för henne att vi är missnöjda. Ev. kan jag ta henne lite i nacken, som att jag håller henne still när jag pratar missnöjt med henne.

Körde inkallning med ställande och läggande på långa avstånd och fick till flera bra samt en där hon inte stannade vilket jag korrigerade. Emma tyckte inte jag skulle korrigera de gånger hon inte stannar utan istället se till att hon stannar men inte genom att kommendera igen utan genom t.ex ge handtecken, springa emot henne, ropa något så hon reagerar och sedan när hon stannar får hon belöning i vart fall för att hon stannar.  Oavsett så tycker jag att våra ställanden börjar bli bättre nu när jag tagit bort kast- och bakom belöningar och bara belönar genom att gå emot henne och belöna henne där hon står.  Vi har mycket kvar att jobba på här; bättre stopp, jag måste lära mig att kommendera tidigare, inkallningen efter ställandet och läggandet mm. Tyvärr känner jag att detta är ett moment jag verkligen måste träna men som jag även känner att jag inte vill träna för mycket då jag tror det sliter mycket på henne…

Lite fjärrdirigering där jag fortsatte träna in nytt handtecken för stå -> ligg på nära hålls samt övriga skiften på lite längre håll.

Fotgående där jag fick spontanberöm av Julia för att det såg så fint ut vilket var jätteroligt! Kändes bra gjorde det också.  

Det blev en seeen kväll som bjöd på lite blandad kompott...