I fredags bar det av till Stormvallen på skyddsträning igen och denna gång hade jag lyckats lura med mig familjen! Bilresorna gick bra både upp och ner och det vart visserligen en längre paus i mitten för Jennifers skull men annars var det bara att åka på! Väl på plats fick vi låna Jörgens och Karins husvagn att bo i vilket vi tackar särskilt för! Skönt både för oss och för de andras nattro att Jennifer (och vi) fick egen kupé.

Lägret började med gemensam frukost på lördag morgon och sedan tränade vi i en hästhage med underbar utsikt i strålande solsken hela dagen!

Fastän vi satt med ryggen mot solen hela dagen kände jag hur det brände i ansiktet på kvällen! Fem pass var hann vi med innan vi avslutade för kvällen.

Lördag, 5 pass: korg, korg, korg, ärm, korg
Söndag, 3 pass: korg, korg, ärm
(åkte tidigare för att passa in Jennifers middagslur till hemresan)

Korg
Jobbade mest på att få henne i rätt sinnesstämning.
Varje pass innehöll korta transporter. Allt från ett steg-halt till 15-20 steg och halt. Kom fram till att 1-2 steg och sedan halt inte fungerar, då gasar hon upp sig. Allt över det gick bra, vad gäller ”gasen” i vart fall. Vi tränade även fasttagande på nära figge och ett par överfall samt serie i transport, sitt, stöt, bevakning, stöt.

Tycker hon ser så STOR ut på bilden... Mattes lilla   

   Glädje! Rör dig din    så jag får trycka till dig igen!

Ska peta mer i transporterna samt få till avslut där jag ansluter efter/under bevakningarna. Vad gäller transporterna är det framförallt positionen, men jag har även ljud när vi ställer upp för transport och i början av själva transporten. Vad gäller anslutningarna efter/under bevakningarna så är hon lite för samarbetsvillig då hon så gärna vara till lags att hon slits lite mellan att bevaka och komma in till mig (vänster sida är ju guld värd…) vilket gör att hon släpper lite i korgbevakningarna när jag rör mig och ju mer jag närmar mig figgen desto mer släpper hon i bevakningarna (film kommer troligtvis till helgen på detta). Tror dock detta är rätt lätt att få bort och ser det inte som något problem utan bara en ren utvecklingsfas vi ska gå igenom.

Rätt attityd!

Bra position och fullt fokuserade!

Efter varje pass gav jag en köttbulle när jag tog av korgen och hon vart ”lugn och go” med en gång.

Attityd!!

Ett oslagbart team!

Ärm
Endast bett från stillasittande. Även här jobbade vi på sinnesstämningen där rätt känsla belönades med bett. Oftast fick hon vinst direkt, men vi lade även in ett par serier med bett, släppande, bevakning, bett, vinst.  Nu när vi har kört över henne lite mer på kampen så har hon lite svårare att släppa, men det är smällar man får ta.   

Roligt är att trots att vi inte tränat något skydd, och knappt någon lydnad heller pga. rehaben så märktes det STOR skillnad mot förra lägret!   När jag ser på bilderna ser jag dock hur mycket muskler hon tappat under vilan...

Blev väldigt glad över att höra att Jörgen tycker Axxa är en komplett hund!
Det värmde uppfödar-/ägarhjärtat! Det känns alltid lite sådär när folk frågar var Axxa kommer ifrån och jag svarar att ”jag har fött upp henne själv”. Oftast får man ett ”jaha” och en lite lätt rynkad näsa till svars… Ungefär som att jag parat min halvdana tik med grannens trevliga schäfer… och de som känner mig vet ju att det inte är riktigt så det gått till… Det handlar om år av utvärderande där jag även frågat andra uppfödare, duktiga träningskompisar, tränare etc. innan jag valde att para. Då både Axxa och Athos är bra och trevliga hundar som får många positiva reaktioner från andra (schäfer)kunniga så vore det väldigt roligt att para Faquera igen, men tyvärr har jag inte den möjligheten just nu och hon är ju ingen ungdom heller – även om hon tror det själv – vilket gör att vi inte kommer ha några fler kullar.   

Tillbaka till lägret… Alla var vi väl eniga om att Axxa har mycket nära till sina känslor och därför är det känsloläget/sinnesstämningen vi lägger mest krut på. Får vi henne bara att hamna rätt där så kommer mycket att falla på plats av sig självt och vi kan även börja ta tag i andra bitar som vi väntar med just nu.

Maten då? Ja, den tjatade jag ju så mycket om efter förra lägret så jag bara måste nämna den nu med!   Kanongod mat! Mest minnesvärt var Pestokycklingen med den hemmagjorda jordgubbssorbeten på lördagskvällen och saffranssoppan med fisk och räkor till söndagens lunch! Åt så mycket så jag trodde jag skulle spricka… Har insett att ska jag fortsätta åka på Stormvallensläger får man nog gå på diet några dagar före och efter. *smile*

Längtar efter Tånga Hed-lägret i juni!

Alla bilder på mig och Axxa ovan är tagna av Karin Köster (www.stormvallen.se).  

S T O R T  G R A T T I S

på två-årsdagen

Det är nu fyra år sedan sjukdomarna vann kampen och jag lät Rasta somna in. Fyra år... Fyra år av sorg som jag undrar när den kommer ge med sig...
När kommer jag kunna tänka på min kompis med positiva och glada minnen?
Det enda jag känner när jag tänker på henne är saknad och sorg, en fruktansvärt stor och tung sorg.

Den 16 april för 19 år sedan föddes en stjärna! En egensinnig liten tik full av hyss, en vilja av stål och envishet utan dess like. Senare mognade hon till en riktig lady som krävde att behandlas därefter! 

  
Världens sötaste, men skenet bedrar!

En del hundar minns man med sorg och man slutar aldrig sörja. När Tiffany gick bort, 13,5 år gammal trodde jag jorden skulle gå under. Hon kom in i mitt liv under en tuff tonårsperiod och vi har upplevt så mycket tillsammans. Det är mycket tack vare henne jag överlevde min 20-årsdag, något de flesta runt mig inte trodde att jag skulle göra. Men efter en tid av sorg mattades den av och numera minns jag henne bara med glädje. Än idag, nästan sex år efter hennes bortgång pratar vi mycket om henne och varje gång skrattar vi åt hennes upptåg - för de var många! Hon är hon en av de intelligentaste hundar jag träffat och det gjorde att livet med henne var otroligt jobbigt emellanåt men också otroligt roligt och lärorikt!

Jag kommer aldrig glömma när vi skulle åka och hämta henne. Hela familjen hade längtat och längtat och äntligen var första sommarlovsdagen här! Dagen när vi skulle åka och hämta vår hett efterlängtade Mahogny - ja det var så hon skulle heta. Jag och brorsan bråkade om vem som skulle ha valpen i knäet på hemvägen. Det slutade med att hon inte tänkte ligga i knäet hos någon av oss, hon bestämde sig för att ligga mitt i mellan! Tystnaden låg över bilen och det låg något klämt över stämningen. Till slut bryter mamma tystnaden och säger att "hon passar inte att heta Mahogny". Alla instämde och istället uppkallades hon efter Tiffany`s, den välrenomerade juvelbutiken på fifth avenue i New York.

En f.d granne (bodde på vårt område men tre tvärgator bort) hade sin, då gamla hund, på hunddagiset där jag jobbade extra. En dag, efter Tiffanys bortgång, berättade hon hur det kommer sig att familjen skaffade hund. Jo, det var för att det var så mysigt de lördagsmorgnar Tiffany låg under deras köksbord när de åt frukost!...

Hon har även stulit mat, precis som så många andra hundar... Vi hade en stor spegel i hallen och man kunde stå och kika i spegeln för att försöka ta damen på bar gärning när hon skulle till att ta sig en smakbit. Men... Det enda man såg i spegeln var ett par setterögon som stirrade tillbaka och undrade när man skulle sluta titta på henne så hon kunde ta det hon så gärna ville ha!
Grannarna var inte alltid lika uppmärksamma och både våra grannar och uppfödarens (!), hon bodde där när hon hade sin valpkull, har blivit av med en middag eller två...

Man får ju alltid höra att hela familjen ska vara konsekvent och ha samma regler så att hunden vet vad som gäller etc. Tiffany var fena på att skilja på vem som krävde vad! Med pappa fick man jaga bara man kom på inkallning, med mamma stack man och gjorde som man ville och med mig fick man varken springa hur man ville eller jaga! Med åren blev hon dock viltren och lyssnade på oss alla.

Hon älskade barn och barn älskade henne! Flera gånger i veckan plingade grannbarnen på, under hela hennes liv, och frågade om Tiffany fick komma ut och leka! Alla fick gärna leka med henne på tomten, men vi lät inga barn gå ut med henne på promenad. Sorgen var stor på gatan den dagen Tiffany gick bort!

19.30 varje kväll var det Rapport på tv! Tiffany var alltid först på plats för att få bästa platsen i soffan! Även hundvakterna fick lära sig att se rapport, hon höll på sina vanor!

Vi hade lärt henne att stanna vid övergångsställen. På så sätt kunde hon vara lös överallt och vi visste att hon inte gick ut på vägen. En kväll ringde telefonen... Det var en tant som berättade att hon hade åkt till Ica (ca 5 km från oss) för att handla och lade märke till att det satt en ensam hund vid trottoarkanten. Hon gjorde sin storhandling och på vägen hem såg hon att samma hund satt kvar på samma ställe, helt själv... Hon parkerade bilen och gick fram till hunden, som hade en namnbricka med telefonnummer i halsbandet och ringde det nummer som stod vilket ledde hem till oss... Hon berättade hela historien och var helt fascinerad över denna hund som så lydigt satt där! Brorsan fick sig en utskällning när han kom hem! Han hade varit ute och cyklat med Tiffany och "tappat bort" henne någonstans på vägen. Han hade alltså cyklat på, men hon hade stannat vid övergångsstället!

Ja, jag skulle kunna skriva en hel bok om hennes påhitt men för tillfället får hennes historia sluta här. Tiffany, min vän, jag slet mitt hår över dig emellanåt men jag kommer alltid att minnas dig med glädje! 

Skärtorsdagen
Vaknade 7 och tänkte ta en längre powerwalk med hundarna, men när jag fått på mig kläderna hörde jag att Jennifer var vaken och Robban sov. Ändrade planer… Två timmar senare gav sig hela familjen iväg på en promenad. Jennifer gick helt själv första kilometern! Och höll Ludde i flexit större delen av promenaden! En timmes promenad och två kilometer avklarade blev det – ja det går ju inte fort när Jennifer är med. Det ska plaskas i varenda vattenpöl och de är några stycken nu… En härlig sväng var det i vart fall! Slängde in hundarna i bilen och åkte till McDonalds, dit har Jennifer velat åka ett tag nu – så fort vi passerar pekar hon och säger ”in, in”… Positivt är att de har ju mycket frukt på menyn numera! Känns inte helt fel ändå att bjuda tvååringen på skalade Chickybits (vi tar alltid bort frityrsmeten åt henne…), morötter, äppelbitar och vatten. Mums! Eller?


Häääärliga, underbara vattenpölar!

Väl hemma sov Jennifer middag och vi vårfixade lite på tomten, givetvis ackompanjerade av hjälpsamma (?) hundar. När Jennifer vaknade var det dags att ta oss till Robbans föräldrar för påskmiddag och tro det eller ej, men jag lyckades få Robban att gå med på att lämna bilen hemma och gå! Det tog ungefär en timme att gå dit och lite över en timme att gå hem sedan. Själva sträckan är ju inte så lång, skulle tippa på ca 2 km då vi tog korta vägen men återigen skulle lilltjejen gå själv tills hon kroknade. Så idag har hundarna och Jennifer verkligen fått sitt! Det är tröttsamt att gå lååångsamma koppelpromenader och vara ute hela dagen!

Påskafton
Efter frukost bestående av the och nybakade scones (inte jag, Robban) åkte vi iväg på utflykt! Bilen förde oss till Tyresö slott där vi gick runt och tittade Tyresö handelsträdgård. Tittade på lite växter, frågade om gräs etc. När det visade sig att de hade kaniner och fåglar inne hade vi svårt att få Jennifer med oss därifrån. Gick en sväng med hundarna i det underbara vädret och stannade och fikade på café Notholmen innan vi promenerade vidare. Jennifer gjorde succé under hela promenaden då hon gick själv med antingen Ludde eller Birre i kopplet! Inga sura miner hos någon utan bara stora leenden och glada kommentarer från alla vi mötte!   

Eftersom hon ska gå själv konstant så tar ju allt lite längre tid numera… Promenaden blev inte så lång i sträcka men desto längre i tid. Jennifer somnade som en stock i bilen och vi hann inte hem utan åkte direkt till mina föräldrar för påskmiddag. Väl hemma nattade vi Jennifer, alla hundar försvann in i olika hörnor och tystnaden lade sig över huset.

Lite inomhusträning blev det dock...
Faran
Fjärr, vändningar och stegförflyttningar samt lite kryp. Grymt fin krypteknik! I vändningarna och framförallt i ingångarna tycker jag att vi har lite väl mycket luft mellan oss ibland. Fjärren måste tragglas mer, testade att flytta belöningen från mig och lägga den bakom henne (har inte fungerat förut), då är hon mer stilla på platsen, men behöver ett par kommandon på sig.

Axxa
Lite träning på att sitta och titta på mig, gå ett par steg och fot och därefter göra halt ibland då jag har godis i handen vid benet (hamnar då vid hennes öra) utan att hon får bry sig om den. Tränade även lite backande vid sidan på samma sätt och det gick lite si och så. Mer träning behövs. Liiiite kryp där jag även där hade godis i handen vid mitt ben (ovanför hennes huvud – lite som omvänt lockande) för att se om jag kan få till en bättre teknik. Har inte tränat kryp på ett tag nu pga. hennes knä, men tänkte försöka sätta igång henne lite successivt igen nu. Måste ha en längre matta för att kunna få till hennes kryp känner jag.

Hundarna var heeelt slut, men kul att se att de ändå kan fokusera och träna på nya grejer.

Söndag
Efter att ha haft dundrande huvudvärk hela eftermiddagen igår, hela natten och på morgonen så kom Annika och hämtade upp mig och tjejerna för vidare färd mot träning för Frida Sundberg. Annika började och jag kände att träningssuget var noll… Trist när man åkt till Enköping för privatlektion, men men… Tog bara ut Faran i 30 minuter och tittade lite på krypet och hoppet då hon ibland slår i på tillbakavägen. Vart även en vanlig inkallning och lite fotgående med kommendering då vi kedjade ihop några moment. Kom fram till att jag ska prova att ha lite högre hinder, förmodligen slarvar hon när det är lite lågt i hennes tycke. Var dock svårt för Frida att avgöra då hon idag hade bra hoppteknik och inte slog i. Dock sprang hon vid sidan av hindret några gånger… Jaja, inget jag orkade engagera mig i. Vet hur jag ska göra för att få bort det – om det över huvudtaget dyker upp igen.  Inga moment gick särskilt bra men så var inte jag på för fem öre heller. Krypet hade hon kanonteknik i några steg och blev hög bak några steg. Har bara övat på min lilla matta inomhus och där blir hon inte det minsta hög, behöver flytta ut momentet så det blir mer flyt i krypandet och längre sträckor. Ska dock backa bandet lite precis när jag flyttar ut det. Axxa fick en bilutflykt, that`s it. Under tiden vi var i Enköping var Jocke här och hjälpte oss ta ner tre stora tallar som vajar oroväckande i vinden… Skönt att vara av med dem! Nu har vi lite att stå i för att bli av med alla grenar och kvistar och fixa upp trädstockarna i lagom vedstorlek, vilket vi började med lite på kvällen.

Torsdag
Klövjning med hundarna på morgonen och funktionell styrka i 45 minuter för mig på lunchen plus 20 min. på löpbandet, joggade 1,7 km och gick 1,3 km totalt.

Helgen
Robban blev magsjuk i onsdags så mamma och åkte och hämtade Jennifer och tjejerna på dagen så åkte jag direkt hem till dem på fredagen efter jobbet. Då hade pappa redan gått en sväng var med hundarna. Han har dem alltid i koppel, men går bara ut med dem en och en då han känner att han inte har riktig koll. Bra där!    Frågade hur det hade gått och rapporten löd att en hade gått jättebra, den andra drog lite… Jaha… Vem drog? Det visste han inte för han vet (fortfarande) inte vem som är vem!   Han brukar känna skillnad på dem genom att en är mörkare mellan öronen än den andra men det tänkte han inte på nu… Han trodde dock att det var Faran som gick bra, vilket förvånade både Robban och mig… Lugn kväll med god mat.

På lördagen vaknade Jennifer, och därmed övriga huset, tidigt! När jag skulle morgonrasta hundarna skulle Jennifer prompt med! Så jag, tjejerna, pappa och Jennifer med sin ständiga följeslagare Ovva i dockvagnen gav oss iväg! En sväng på max 500 meter tog 35 minuter! Ovva skulle sitta i vagnen och inte den minsta svanstipp eller tasspets fick sticka ut! Dessutom skulle hon gå med vagnen där tjejerna gick, dvs. mest i terrängen! Sista biten kroknade hon så pappa fick ta tjejerna och jag bar Jennifer, Ovva och dockvagnen…  

Jennifer och "standin-ovva" i helgen, här sticker dock tassen
ut så jag antar att vi stannade sekunden senare...  

Sedan var det melodikryss och lek tills det var dags för lilla damen att sova middag. Då gick jag en rejäl powerwalk med hundarna i 1,5 timme! Urskönt!! Var trött och genomsvettig när jag kom tillbaka - hade svettats igenom både tröja och skaljacka! Underbart att gå i ”mina gamla marker” – jag saknar verkligen vissa delar med Lidingö! Fick dessutom en massa (bra) hundmöten så där fick vi lite träning också! Vi möter ju knappt en hund i vanliga fall hemmavid och de vi möter gör allt som oftast utfall så det gäller att få till lite neutrala möten också då tjejerna numera lätt börjar ladda annars…

Söndagen gick jag en powerwalk på en timme och på eftermiddagen åkte vi till Plantagen och tittade på massa, och köpte lite, fint. Efter en helg där man blivit rejält bortskämd med det mesta var det så dags att återvända till magsjuk sambo och verkligheten efter middagen…

Måndag
Morgonpromenad med viktmanschetter på hundarna. På lunchen var det dags för spinning & Bollcore. Faran hade föresten sovit kvar i sängen (vilket jag skrev om i tidigare inlägg) i en timme innan hon gick upp! Då hade hon hasat sig ner för trappan, sträckt lite nonchalant på sig, gäspat stort och slängde sig sen upp i soffan och såg ut att säga ”tja! Vad blir det för frukost?” som den värsta tonårskillen!   

Tisdag
Klövjning på morgonpromenaden. Premiärcykeltur med hundarna på kvällen! Någon… (elektriker/Robban/rörmokare?) … hade ställt gräsklipparen mot/på min cykel! Nu är växlarna trasiga… *mutter* Blev bara 2 km för mer orkade jag inte… Måste köpa ny cykel snart! Men hur ska man få råd till det? Vill inte ha någon skitcykel heller då jag cyklar en hel del, även om det lär bli mindre nu när inte Chili är med oss…

Onsdag
Morgonpromenad med viktmanschetter på hundarna. Gick ner till gymmet på lunchen. 3 km på 21 minuter, snitthastighet 8,5 km/h. Gick 1,4 km och joggade 1,6 km i intervaller – joggade 1 km, 300 m, 300 m.

Torsdag
Vanlig morgonpromenad idag. Funktionell styrka på lunchen och därpå löpbandet. Var helt slut idag! Tänkte först bara gå/jogga 1 km, tänkte att mer klarar jag inte… Men så tänkte jag att ”nej, fan – jag ger mig inte innan 2 km” och sen flög djävulen i mig och tänkte att det är bättre att bara gå på bandet i rask takt än att ge upp. Jag tänker inte köra mindre än mina 3 km!    När jag var ”i mål” visade det sig att jag i vart fall sprungit 1,6 km och gått 1,4 km dvs. totalt 3 km på 20 minuter och snitthastigheten var 8,5. Preics som förra gången! *wow* Hur gick det till?!?!? Jag tror dock inte att jag svettats så mycket i hela mitt liv, t-shirten var totalt dyngsur!

Jobbade över två timmar för att tjäna in lite flex – slutade dock strax före 16 tack vare att det var halvdag. Direkt efter jobbet åkte vi till simmet med hundarna där Axxa simmade 2x8 minuter i intervaller och Faran simmade 3x5 minuter. Axxa var verkligen på och jag fick springa runt bassängen när hon tog i, simtjejen var också imponerad över den kraft hon har i sina simtag och hur fort det går när hon tar i. Hon har riktigt bra simteknik! Faran var trött idag… Körde inga intervaller utan hon fick ”bara” simma vanligt. Tror inte hon tycker det är så värst kul att simma heller, men det är bra träning så hon får stå ut.