Jag brukar ju inte bara skriva om kurser och föredrag jag varit på utan även tipsa om desamma när jag ser någon jag tycker är intressant eller som jag ska gå på. Här kommer tre jag ser fram emot, i datumordning:

Hållbarhet för den arbetande hunden med Marie Söderström-Lundberg, 10 mars
(medförfattare av böckerna Massage & streching, Fysträning för hund & rehabilitering av hund)

Marie och hennes hundar Neo och Zick-Zack

 

Kurs upplägg

Förmiddag, föreläsning:

Träningsfysiologi, uppvärmning och nedvarvning, kondition-uthållighet, styrka, balans, koordination, träningsplanering, omvårdnad och skador-rehabilitering

Eftermiddag: Praktik/ palpation av våra hundar; vad kan man känna och vad är normalt

Eftermiddag: Praktik /vattenträning; pulsmätning, praktisk träning, balans, styrka och stretching

Man kan välja om man vill vara med på Fm eller Em (beroende på vilka platser som finns kvar).

 

Arrangör: www.levahund.se

Barns självkänsla med Petra Krantz Lindgren

Hur man kan ge näring åt barnens självkänsla och hur man kan undvika att sänka den!  

Alla pratar om självkänsla…

- … men vad är självkänsla egentligen?
- Varför är det så viktigt med självkänsla?
- Hur kan man som vuxen ge näring åt barnens självkänsla? 

Välkommen till en inspirationsföreläsning kring dessa frågor. Föreläsningen passar dig som har eller arbetar med barn i förskole- och skolåldern. Tid: Tisdagen 20 mars kl. 19.00-21.00 Föreläsningen är FULLBOKAD.

Arrangör: Petra Krantz Lindgren 

Tävlingslydnadskurs för Sofia Edlind
som tillsammans med sin BC Tia representerat Sverige i lydnadsVM 2011 samt tog ett individuellt silver i SM 2011!

Tid:
25/3  9.00 - 16.00
  8/4  9.00 - 16.00

Arrangör: Lidingö BK

Katastrofhelgen fortsätter…
Söndag morgon började härligt med frukost och sedan gick hela familjen ut för att lappa och laga det befintliga staketet som är runt tomten.  Jennifer fixar och donar och så hör jag hur hon håller på med något på altanen och frågar vad hon gör. ”Jag gör rent glaset så jag kan ta bort det så inte hundarna skär sig. Kanterna är vassa”, svarar hon. ”Jaha, leker du med isen?”, frågar jag som tror att hon låtsas. ”Nej, jag gör rent glaset så jag kan ta bort det”, säger jag, ”kanterna är vassa och vovvarna får inte göra illa sig”, svarar Jennifer.  Jag blir misstänksam och går dit för att titta och mycket riktigt! Där ligger en glasskiva på ca 1x1 meter delvis fastfrusen och dold under snön och delvis framme!! Jag är ju glad att inte Jennifer haft sönder skivan utan än så länge är den hel. Där har vi låtit hundarna ligga och gnaga märgben under den period vi inte kunnat fixa staketet – skitkul! Jag tackar Jennifer för hjälpen och försöker få bort den men den sitter fast i isen så den får väl ligga kvar tills snön smält lite mer…

Vi var nästan klara när vi går till nedre delen av tomten, den ”fina” trädgårdsdelen för att fixa det sista.  Faquera och Birre dräller omkring medan Axxa och Jennifer busar med snörbollen och jagar varandra. De två yngsta har verkligen superkul ihop, Jennifer kiknar av skratt emellanåt!

Plötsligt låter det som om glas kras krossas… Jag släpper det jag har för händer och går och kollar där jag såg att Jennifer och Axxa var just då och tittar runt lite. Jag får syn på ett dricksglas, modell lite större, som står rakt upp och ner i gräsmattan! Det var säkert helt från början, men nu var det trasigt! Jag börjar plocka upp alla glasskärvor och sen ser jag alla blodspår i snön… Det var inte så lite blodspår heller… Axxa och Jennifer fortsätter att leka tills jag säger åt dem att sluta. Jag ”fångar in” Axxa och kollar tassen och den ena av de främre trampdynorna är rejält sönderskuren… Dessutom vet jag ju inte om det sitter något glas kvar i tassen… Det var bara att släppa allt, lassa in hundarna i bilen och ta en tripp till akuten på Södra Djurkliniken idag igen…

Väl där tittar tjejen i receptionen på mig och frågar om inte jag var där igår också och undrar om hon mår dåligt idag igen. Jag svarar att visst var jag där igår med men den hunden mår helt ok, det här är min andra hund… Sedan får jag vänta i närmare tre timmar… Det hade kommit in en radda akutfall precis innan mig och jag var sist i kön, dessutom kom det in två mer akuta fall emellan. Axxa är guld att ha med sig, kan inte bry sig mindre om något. Spelar ingen roll att det kom in hundar, katter, en bår som skramlade etc. hon bara låg och slappna av helt.

  
När det blir vår tur så tittar veterinären på tassen och konstaterar ”OJ, hon har verkligen lyckats!”… Det är alltid svårt att sy i trampdynor men denna måste de sy… Jag får lämna kvar henne och hon följer så snällt med djursjukvårdaren iväg.

Hon sövs och de spolade rent och gick igenom tassen ordentligt men hittade inget glas i vart fall. SJU stygn syddes trampdynan med och jag fick hämta henne ungefär fyra timmar senare… Tjejen som lämnar ut Axxa till mig har bara lovord om Axxa, ”vilken superhärlig hund, hon är verkligen jättemysig!”! Härligt att höra!

Nu ska vi försöka få stygnen att hålla i 10-12 dagar… Hon ska såklart vara bandagerat lika länge och hon får bara gå superkorta rastningspromenader, max 10 minuter per gång… Halleluja, hon som verkligen behöver röra på sig nu…

Roligt var att båda veterinärerna kommenterade hur lugna schäfrar jag har ”det brukar ju låta ut i receptionen när man har en schäfer på rummet men dessa bara står snällt och tyst”!

Även om det känns skit att Axxa återigen är konvalecent och vi kommer få stryka oss från denna tävling med så är det ändå tur i oturen att det var Axxa som klev på glaset. Det kunde lika gärna varit Jennifer som ramlade med händer eller huvud före...

Vilken helg! Phu…
Hade planerat helgen lite grovt; lördagen skulle vi röja lite i garaget och sortera ut en massa som skulle slängas, sedan skulle vi gå en längre skogspromenad med hundarna och därefter skulle hela familjen på kalas hos en dagiskompis till Jennifer. På söndagen skulle vi gå igenom staketet vid nya huset och ”lappa och laga” lite så att hundarna kan vara ute utan att vi behöver ha snorkoll, vi hade även fixat barnvakt för att kunna (grov)städa ur gamla huset och rensa på tomten samt åka till tippen med grovsopor från både nya och gamla huset. Tji fick jag!

Lördagen började kanon! Jag vaknade tidigt och gick en sväng på 45 minuter med hundarna och utforskade våra nya omgivningar lite, kollade hur långt vi har till skogen där Birre och Axxa kan vara lösa och leka lite etc. Vi mötte tre hundar på ca 0,5 meters avstånd och alla tre skötte sig som små änglar! Jag kom hem och vi åt en härlig frukost, fixade lite hemma i ett par timmar och sedan åkte vi till skogen för att gå en sväng och låta hundarna få vara hundar. Tjejerna var som vanligt galna och sprang mer eller mindre konstant i ungefär 30 minuter, sedan hände det…

Plötsligt står Faquera ca 15 meter ifrån mig och hela hunden skakar så jag tror hon ska skaka sönder… Öronen är platt strukna bakåt, svansen in mellan benen och hon ser ut som en ostbåge i kroppen. Dessutom reser hon osäkerhetsragg och visar de andra hundarna att hon vill vara ifred samtidigt som hon kommer fram till mig och söker stöd. Ni som känner Faquera vet att det är en rätt tuff, självständig tjej som reder sig bra själv i alla situationer. Nu sökte hon stöd… Robban kopplade upp de andra hundarna och jag kramade om Faquera… Det var hemskt!! Jag trodde på fullt allvar att hon skulle dö, där och då! Det var som om alla muskler i hela kroppen krampade, det fanns inte ett ställe på kroppen som inte skakade/krampade. Jag kände att paniken kom smygande men tänkte att det var INTE läge att bryta ihop! Faquera behövde stöd och Jennifer vart orolig som det var ändå! Robban tyckte dessutom att hon dreglade lite, det var inget jag noterade dock. Det märkliga var att hon krampade mindre i rörelse än i stillhet, hon sökte min ögonkontakt och ville gärna äta godis. När godisen kom fram gick hon fram till stenar och hoppade/klättrade upp även när kramperna var som värst. Så hon var helt närvarande hela tiden och ”som vanligt” trots allt ovanstående… Vi var kvar i skogen en stund innan vi gick tillbaka till bilen, sammanlagt kanske 10 minuter och hela tiden tokkrampade hon… Vi åkte hem och gick in och hon fortsatte krampa, inne rullade hon ihop sig till en liten boll och krampade som i skov… Nu hade det gått närmare en halvtimme så vi ringde akuten på Södra djursjukhuset och rådgjorde. De tyckte, precis som jag, att jag skulle åka in. På väg till sjukhuset krampade hon en gång annars var det lugnt. Väl framme kissade hon en lång stund innan vi gick in.
 
Vi anmälde oss i receptionen och sedan fick vi vänta i ett par timmar. Faquera var lugn; ingen ragg, ingen svans mellan benen (men den hängde rakt ner), öronen var nästan normala och hon krampade ingenting. Jag funderade nästan på att skita i allt och åka hem men dels ville jag veta var det var och dels har jag hela tiden i bakhuvudet att hennes bror dog över en natt. Han var precis som vanligt på dagen och när de kom upp morgonen efter var han död… Tänk om han haft krampanfall innan han dog fast ingen märkt något då det var på natten? Eftersom han, tyvärr, inte obducerades har jag ingen aning om vad han dog av…

Vi fick träffa en supertrevlig veterinär och han konstaterade snabbt att det inte var epilepsi. Hans gissning var förgiftning, men ingen av oss hade sett henne äta något… Men man kan ju inte se allt när man är i skogen med en treåring och tre hundar så visst kan vi ha missat det. Han kände igenom henne och kände något, stort som en Clementin, där urinblåsan och livmodern sitter. Dessutom hade hon väldigt ont när han tryckte där. In på röntgen (de gav henne inget lugnande så det gick fort) och röntga bröstet (han röntgar alltid det då det ingår tre bilder i det pris man betalar), ryggen och så magen.  När vi precis gått in på rummet och väntade på att han skulle komma och berätta vad han såg på bilderna så kissar Faquera ner sig… Inte så lite heller utan halva undersökningsrummet svämmade över. Jag gick ut med henne och hon fortsatte kissa… Veterinären kom in på en gång och nu var ”Clementinen” borta och hon hade inte ont… Han visade mig röntgenbilderna och det visade sig att urinblåsan var så stor att den tryckte undan mjälten och tarmarna! Mjälten ska tydligen se ut som en lätt böjd banan - Faqueras mjälte såg ut som ett U och tarmarna hade tryckts upp så de låg nästan mot ryggraden! Klart hon hade ont och kissade ner sig! Då var hon välrastad innan vi gick in på kliniken två timmar tidigare... Veterinären tyckte att detta var ytterligare tecken på förgiftning, förmodligen var det något njurarna inte klarade av att bearbeta och därför producerades en massa urin för att få ut det ur kroppen… Eftersom hon var i stort sätt som vanligt i humöret nu och inte hade krampat på ca tre timmar beslöt vi oss för att sluta där. Blir jag minsta orolig eller det händer något igen åker vi dock in och då blir det vidare utredning. Hjärta och lungor såg jättebra ut och han visade även ryggröntgen och pratade lite om L7S1 och spondylos mm, hon hade bra puls och bra hjärtljud/rytm.

När vi var klara och han skrev i journalen och berättade vad det skulle kosta så skämtade jag om att det var världens dyraste toalettbesök och sa att det var tur det var löningshelg. Då flinade han och höll med och sa att han skulle fixa lite och vips hade han dragit av 800 kronor och kommenterade det med att han ”hade ju kunnat säga åt mig att rasta hunden innan röntgen”. Himla sjysst!

Faquera har mått bra sedan dess och Jennifer hade jätteroligt på kalaset, vilket jag tyvärr missade… Men vilken pärs! Jag var helt slut på kvällen… Det är fruktansvärt att stå i skogen och tro att ens älskade vän ska dö ifrån en, där och då… Det är något jag aldrig vill vara med om igen! Samtidigt som jag faktiskt tänkte att dör hon nu så dör hon ”lycklig”, med hela flocken samlad när hon sprungit lös i skogen och busat…

Jag hoppas att det var en engångsföreteelse och att vi får flera härliga år tillsammans!!!

Igår var jag rätt stressad över en del grejer och det resulterade, som vanligt, i stressdrömmar... Jag drömde att jag och pappa (fd marathonloppslöpare på "hobbynivå") skulle springa Stockholm marathon ihop! Mamma och jag checkade in på hotellet (ja fråga inte varför vi skulle bo på hotell i stan...) och redan då vart det knas med incheckningen. Senare på kvällen, innan loppet, kom jag på att jag kan ju inte springa 4 mil!! Blev skitstressad när jag insåg att det skulle ta mig ungefär 8 timmar att ta mig runt banan mot pappas strax under fyra timmar... Sen insåg jag att jag skulle ju skämmas ihjäl eftersom jag inte ens skulle orka springa första halvmilen innan jag måste börja gå... Ja, jisses så kan det gå... Jag - springa marathon!   

Igår kväll fick i vart fall Axxa en del av den aktivering hon är i så stort behov av! Vi gick ut på tomten och så slängde jag ut snörbollen så långt jag kunde (hon fick inte se, men kunde höra) och vad hon letade! Framförallt när jag slängde bort bollen och inte har en aning om ifall den ens finns kvar på tomten... Hon letade helt självständigt i 15-20 minuter och under tiden fixade jag lite i bilen och gick sedan in i huset för att hämta en "reservboll" som jag till slut fick slänga ut. Inget hon brydde sig om, hon var helt upptagen med att leta. Supernöjd vart hon också! Underbar aktivering för en trött matte med överspeedad hund!

Idag är jag helt slut efter några nätter med alldeles för lite sömn, känner mig sjukt trött och lite nere...
Vill bara krypa under täcket med en nalle och en bra bok...
Ingen rolig torsdag med andra ord, jag hoppas det känns bättre i morgon och till helgen!

Under våra sjukveckor var jag ute och tränade två superkorta pass, då jag kände att det var vissa saker vi behövde få till innan tävlingen. Att träna hund i massa minusgrader med 39 graders feber är dock inget jag gör om… Ena passet gick vi från klarhet till klarhet, andra passet vart raka motsatsen.

I söndags var det äntligen dags att träna lite hund ”på riktigt”! Jag hade bestämt träff med Marie, Troya och Äventyrs Tyra på Waxholms BK. Ingen av oss är medlem men det är en liten mysig klubb som ligger rätt bra till för oss båda. Det första som möter oss är Lotta (medlem) som välkomnar oss med ett hjärtligt ”hej hej”. Sen gick vi ner på den mycket snöiga, slaskiga planen… Skönt att man har hundar som inte bryr sig det minsta om underlaget! Det var mest svårt för en själv att försöka hålla fötterna på rätt spår och Axxa (passade på att) sladda rätt rejält i alla ingångar etc… Började med att titta lite på Marie och Tyra då Marie ville ha lite tips.

Axxa var överladdad vilket jag visste redan innan… Vi körde dock igenom:
Fritt följ: 2-3 korta pass
Läggande under gång var riktigt bra
Inkallning där hon passade på att resa sig ett par gånger när jag lämnade henne (har väl aldrig hänt tidigare…) och sedan när jag väl kallade in så sladdade hon iväg 5-6 meter bakom mig innan hon kom in och satte sig…
Rutan lite strulig då hjärnkontoret inte var helt påkopplat, men tendenserna går åt rätt håll i vart fall
Apportering: Satte ner henne, lade ut apporten bakom henne och gick sedan iväg 15-25 meter (körde ett par stycken) och kommenderade apport. Axxa… tog frivarv med apporten!!! Det har aldrig hänt förr! Vid tillsägelse sladdade hon dock in vid sidan och satte sig.
Fjärrdirigeringen var heeelt suverän i skiftena!!  Dock lite ljud… Körde 6 skiften på ca 7-8 meters avstånd.

Sedan tog jag ut Faquera som var helt underbar, men oj vad jag släpper igenom… Men vad gör det när vi inte ska tävla… ”Ligg” säger jag, Faran lägger huvudet på sned och ser söt ut varpå jag kontrar med en leende och slänger åt henne en godis. Hmmm…
Vi tränade lite i vart fall rutan gick suveränt, apportering (lade apporten framför henne så det vart som en inkallning) jättebra, första steget i ”baklängesslalom” gick kanon så nu är det nog dags att gå vidare. Lite fotgående som vart helt ok. Lite ”busuppletande” och så fick hon bara vara och käka lite godis när jag och Marie snackade.  Jag tror hon var helnöjd även om hon självklart alltid vill träna mer…

Därefter satte jag in Faran i bilen och tog ut Axxa för att träna lite till på den plogade parkeringen. Jag visste förutsättningarna:
1. Hon ”kan inte” tränas efter Faquera för då spinner hon iväg…
2. Hon var redan ”way off”...

Vi tränade lite stadga (stå/sitt/ligg) med drag i kopplet så hon fick kämpa för att vara kvar testade lite fotgående som av någon underlig anledning gick mycket bra. Lite ingångar med apporten som gick bra lade in lite koppeldrag även där. 

Marie skrattade när vi körde pass 2 och sa att hon ser ju alldels VILD ut på ögonen! Det gjorde hon… 
Ja, Axxa var supergasad och hade mycket spring och väldigt lite hjärna… Jag testade att köra lite uppletande innan och jag testade att slänga ut små godisbitar som hon fick leta efter lite här och där under träningens gång men inget hade någon effekt. Jag vet vad hon egentligen behöver och de är att bli av med all överskottsenergi som hon byggt upp under en längre period. Det räcker inte med lite spring och annat innan träningen utan jag hoppas på barmark snart så att vi kan ge oss ut och cykla, sätta upp staket runt tomten så de kan vara ute som de är vana vid och att vi blir friska så vi kan gå våra skogssvängar där de får ”rasa av sig”. När hon väl blir ”lugn i kroppen” tror jag nog att fokuset i träningen kommer komma till stor del av sig självt. Kanske får jag, under en period, göra med Axxa som jag fick göra de första åren med Chili och cykla en lång sväng innan träning. Får bara hoppas på att inte allt för mycket ”skit” blivit inbyggt under rehabens och sjukdomarnas gång…  

Det här är vad Axxa behöver just nu!

Efter träningen gick vi in i klubbstugan, WBK hade årsmöte och vi blev inbjudna på fika! Blev bjudna på både bullar och tårta, wow! Tackade så jättemycket och fick till svar att vi alltid var välkomna att träna på WBK, oavsett om vi var medlemmar eller inte! Snacka om trevligt bemötande!

Hon har bra mycket spring i benen min "lilla"!

Ett tag funderade jag på att det var något omen, att nya huset inte gillade att jag körde Citroên då förra ägaren jobbade på Peugeot eller något sådant... Förra söndagen, det vill säga samma helg som vi flyttade in, backade jag upp på en liten betongmur då jag skulle backa och vända runt för att köra ut från parkeringen... Den var snötäckt så jag såg den inte och hade glömt att den fanns där. "Någon plastgrej" lossnade någonstans ifrån och jag fick dessutom punktering på direkten... Det resulterade i massa jobb för Robban och att vi var tvugna att köpa ett helt nytt vinterdäck då det var så stort hål att det inte gick att göra något åt... Ajaj... Nu har vi stältl en knallröd hink längst ut så att jag inte ska göra om samma misstag igen.

Dagen efter roddade Robban med allt så jag fick nytt dubbdäck på bilen och när jag körde upp på parkeringen efter att ha varit iväg en sväng skrapade det som 17 under fronten... Insåg att jag kört på något och backade för att "komma av" det jag kört på och det visade sig att det låg en STOR sten dold under snön på parkeringen. Tack för det förra ägaren!... Jaja, jag har inte märkt något på bilen så det gick säkert bra...    

Förutom att flyttbilen körde i diket på väg till nya huset så gick flytten bra...

I söndags hämtade Robban och hans pappa det sista så nu är alla grejer på plats, känns skööönt!
Jag har hittat klotången så jag kunnat klippa hundklor, däremot är hundborsten i någon okänd kartong men efter en vecka med två schäfrar i fällperiod köpte jag en ny, rosa och fin, karda igår. Ska bli skönt att slippa vitbeige underull överallt...

För 2-3 veckor sedan reviderade jag min och Axxas träningsplan. Till att börja med delade jag upp den och skrev en för lydnadsklass 2 och en för lydnadsklass 3 då jag inser att jag inte hinner träna allt jag vill, samtidigt... Nu siktar vi på klass 2 och när den är klar får vi börja köra treans moment, det går inte att få ihop annars utan då blir det bara lite här och lite där och vi behöver mycket här.   Tyvärr har jag inte hunnit träna efter planen så många gånger på grund av bokslut, konferens och efterföljande sjukdom... Ännu tråkigare är att vi fick ställa in vår planerade start i klass 2... Det gick helt enkelt inte att få ihop jättesjuk med flytt och tävling samma dag... Ny planerad start är i mitten av Mars.

Träningsplan Axxa, lydnadsklass 2

(fokusera på momenten med stora bokstäver)

Platsliggning – 30 meter. Träna minst 3,5 minuter då hon fått belöningsförväntan på vissa tider…
Träna på att hon ska ligga helt stilla genom att öka förväntan lite.
Boll vid mina fötter för att till sist ligga i min ficka.
Gå tillbaka och koppla henne innan vi springer tillsammans till bollen på ”varsågod” eller liknande.

FOTGÅENDE
Helhet!
Belöna när hon är tyst och i bra position – bryt och belöna.
Variera sträckor, halter, svängar etc. men var planerad så att jag är säker på vad vi ska göra!
Vid belöning, gör rak halt och belöna sen.
Träna korta stunder 1-2 minuter åt gången!

Läggande under gång - Tävlingsmässigt samt ibland belöna stoppet.

Rak inkallning på 25 meter – kör alltid hela momentet

RUTAN – 10 meter
Inför passets första skick: Sätt ner henne och gå in och visa mitten.  
Minst tävlingsavstånd om möjligt. Prova ibland att skicka utan att gå ut till rutan först. Var noga med att hon inte får se när jag ställer ut rutan.
Säg stanna och beröm/belöna fort, innan hon hinner sätta sig. Utöka sedan tiden till beröm/belöning till 3-5 sekunder. Spring in och belöna med godis. Akta så att jag inte får startskall.

APPORTERING
Kör hela apporteringar men variera avstånd och att jag ibland kastar och ibland lägger ut den. Kan variera med att lägga ut apporten bakom henne också för att få lite variation men ändå in rörelsemönstret. Träna parallellt rena ingångs- och ”sitta och hålla vid sidan”övningar”. Akta så att jag inte får startskall.

Hopp - Tvåans

Fjärrdirigering – 5 meter
Skiftet sitt/ligg på upp till 7 meters håll. Belöna ibland första skiftet och ibland något läggande, kör annars alltid minst fem skiften.

Generellt: Helhet!!! Dra ner på belöningar!! Lägg in kedjor…
Aktivitetsnivån! Tänk på Axxas aktivitetsnivå och lägg upp träningen därefter!

Nytt problem är då att vi fått startskall till rutan och på apporten... Har även fått ett litet härligt "starttjut" när hon ska lägga sig ned inför fjärrdirigeringen... Jag tror att det kan bero på alldeles för lite träning och snudd på ingen motion etc. senaste tiden och hoppas att det kommer försvinna av sig självt... Annars får vi se vad vi hittar på... Hon är rätt gasad generellt just nu vilken är helt förståeligt!

Generellt känns det just nu som att jag är alldeles för petig och ser problem där det inte är så stora problem... Vad var egentligen vårt stora problem med apporteringen??? Visst var den inte 10-mässig, men det är den inte nu heller... Nu KÖR vi och så får vi se vart det bär!

April 2011, foto: Christoffer Frances

Idag går flyttlasset! Känns konstigt att veta att det här är sista morgonen i det här huset...
Ännu märkligare är att det här hela tiden bara känts som ett hus och att det nya huset redan känns som ett hem!

 

Jag har hela tiden haft en sorts hatkärlek till huset, aldrig riktigt trivts fastän det egentligen är jättemysigt och med toppenläge, men det är något... Jag kommer dock alltid vara superglad över att vi lyckades köpa det för tack vare det kunde jag behålla Faquera, mitt hjärta. Jag hade nåt en gräns för hur mycket jag klarade och hade ringt uppfödaren Annika pratat. Eftersom vi då hade detta hus på gång så avvaktade vi och beslutet var att "får" vi detta hus behåller jag henne för det var vad jag verkligen ville. Skulle vi dock inte få huset skulle Annika hjälpa mig att hitta ett nytt hem åt henne. Det var tufft att bo i lägenhet med en ettåring och fem hundar och varav mina var überaktiva alla tre... Annika hade redan ett nytt hem på gång, en trevlig väktare som behövde en tjänstehund som var lite äldre som han hyffsat snabbt skulle kunna ta i tjänst. Tack och lov kunde jag behålla henne!  

Idag bär det av mot vårt nya hem, ett hus jag tyckte om från första stund! 
Märkligt det där med känslor... Nya huset har vi dock köpt för att stanna i och det ska varken byggas ut eller totalrenoveras. Det enda vi planerar att göra är att laga staketet och stängsla lite nytt på sina ställen så hundarna kan nyttja tomten här med samt renovera ena badrummet. Hittills har vi alltid varit på väg någonstans, bott "så länge" och självklart påverkar det ens känsla. 

Jag hoppas att vi kommer trivas här!