Igår fick jag mail om att vi i min grupp skulle ses och fika på eftermiddagen, inbjuden var även Maria som jag vikarierar för då hon har en tillfällig tjänst i en annan grupp på jobbet. Vi fikar sällan och när vi gör det är det oftast med kaffe och frukt, igår stod det semlor på fikabordet! Chefen började med att tacka Maria för ett bra jobb och önskade lycka till på nya tjänsten, även om det ev. bara är en tillfällig avtackning ville hon göra det ordentligt. Himla gulligt! Hon överräckte en flaska champagne som hon och de tre andra i gruppen skramlat till. "Men, jag har ju inte bidragit med något..." - sa jag.

Då tar hon upp ytterligare en flaska champagne och ger mig! Och säger att hon är så glad att hon anställde mig, att jag gör en fantastiskt jobb och att omsättningen för en månad aldrig har kommit in så fort som den gjorde nu i januari (min första månad)!!! Snacka om att det värmde!! och jag som tyckte jag hade världens bästa chef och jobbarkompisar redan innan!

Bilden är lånad från http://prowine.se

Supersöta arbetsmyror väntas lagom till påsklovet!

  
Mor: Rackartygs Axxa

Far: Birger

Japp, så skulle det kunna se ut. Birre, som inte visat något som helst intresse för tikarna under löp sedan kastreringen blev plötsligt supersugen samtidigt som Axxa! Jag stod i duschen en arla morgon när jag hörde ett skrik utanför. Kollade ut genom badrumsfönstret och ser  hundarna sitter ihop! Bara att springa ut och hålla i Axxa, endast iklädd t-shirt (den låg närmast) i -18 grader! Självklart var det typ årets kallaste morgon de skulle få till det på! Ropar på Robban som kommer ut och hänger på mig en morgonrock – skor tänkte han inte på... Efter en, tack och lov kort hängning, blir Birre inkommenderad och lägger sig ner i köket och slickar sig belåtet mellan benen innan han somnar. Axxa?! Ja, hon fick fart under tassarna och skenade tomten runt i x antal minuter i rena lyckoruset – det var nog det härligaste hon varit med om!

I onsdags var det årsmöte på brukshundklubben, som jag tyvärr inte kunde gå på. Förutom de sedvanliga valet av styrelse etc. så delas även vandringspriser ut och ... Jag och Axxa erövrade Appellkannan, för bästa appellklassprestation!   

En liten bild på Rasta med appellkannan,
den gången vi vann den!  

Förra söndagen gick jag en skön morgonpromenad på lite över 40 minuter med hundarna innan vi blev hämtade av Annika och Diesel. På riktigt hala vägar tog vi oss till Frida för lydnads- och skyddsträning. Efter som Axxa är inne på åttonde löpdygnet körde hon sist.

Faran

Idag körde jag bara två moment med Faran då jag känner att jag har rätt bra koll på hur jag ska träna de övriga med henne och dessutom ville jag köra lite mer skyddstänk med Axxa.
Vi började med fotgåendet där jag tycker mig ha fått in en lite ljud… Frida frågade när ljudet kom ”som mest” då hon inte är så väldigt ljudlig och knappt lät nu. Då hon låter som mest är när vi inte tränat (fotgåendet) på länge och i själva momentet är det i starterna efter halter och i vändningar på stället etc.
Två teorier hade hon angående detta, den ena var som hon sade förra gången att när Faran gått ”lite tokigt” har jag förmodligen korrigerat in henne med ett nytt fot-kommando.
Den andra teorin var att när hon är i korrekt position (som t.ex i en halt inför en ny start) och jag kommenderar fot igen så känner hon lite ”vad menar du – jag är ju i rätt position!?!”. Tror att båda teorierna är rätt, men den andra träffar nog verkligen huvudet på spiken! Testade att i varje nystart av själva momentet kommenderar jag fot, men under tiden vi tränar momentet kommenderar jag inte fot på nytt utan hon får lära sig att hon ska hänga på när jag går. Körde lite granna och hon var helt tyst, lugn och fokuserad – men samtidigt ”på”. Härligt! Sneda sättanden har hon också i helt om och höger om halt. Det vi gjorde där var att jag korrigerade henne lite lätt i kopplet när hon satt snett och berömde när hon satt rakt. Detta tillsammans med ovanstående ledde till raka och fina sättanden och även ett rakare fotgående!

Valde även att köra skall, ett moment som jag tänkt att jag aldrig kommer få till med henne… Har ju försökt på många olika sätt och fått tips från många olika instruktörer, men fått jobba mig svettig för att få minsta ljud. Nu kopplade vi upp henne i en stolpe, vilket jag varit emot tidigare då jag tränat så mycket på att hon ska vara uppkopplad utan att låta. Istället för att tjoa järnet och gasa på så var det små rörelser och ljud från min sida. Minsta skall berömdes och jag gav henne bollen. Sedan boffade vi ikapp, Frida säger inte skall i början utan boff och boffar i den takt som hon vill att hunden ska skälla. Fungerar tydligen! Varvade mellan att belöna första skallet och att jag boffade och berömde varje skall och höll på en lite längre stund så det vart ”ett gäng” skall på raken. Träningen fungerade utmärkt och Faran tycker det är KUUUUL att skälla! *positivt överraskad* Tanken är att jag relativt snart ska försöka få henne att skälla i slakt koppel (nu är det spänt) och därefter ska jag koppla loss henne för att därefter ha henne utan koppel.

Axxa
Vi började med att titta på skallet som jag vill ha hjälp med även med henne. Hon skäller bra då hon är otroligt lättskallad men hon måste bli mer stilla. Fick rådet att hon ska sitta och sedan ska jag ställa mig framför henne med bollen i handen, och köra lite stadgeträning med kopplet (dra i kopplet så hon får anstränga sig för att sitta kvar) och kommendera skall. Fungerade utmärkt. Jag kan även köra övningen med henne sittandes vid min sida och då försöka dra henne ur position framåt, men jag kände att än så länge räcker inte min kapacitet dit riktigt.    Svårt nog att ha kolla på min och hennes kropp, timing etc.

Tog även upp budföringen, frågade ang. att Axxa blir så otroligt störd av våra ryggsäckar när vi tränar. Ska jag lägga ner tid och energi på att träna på den störningen eller ska jag helt enkelt vara noga med att inte ha några väskor framme när vi ska träna momentet. Frida frågade rakt ut hur mycket tid jag har att träna på. Med barn, hus, heltidsjobb och två tävlingshundar blir det inte så mycket tid… Varpå hon svarade att har man tiden och lusten är det jättebra att överträna moment etc. men har man inte den tiden får man prioritera. Därmed kommer jag inte träna på den störningen, utan om vi har med oss väskan ner på tävlingsplan får jag tänka på var jag ställer den. Pratade även om att Axxa kan ha lite svårt att lämna mig när det är ny mottagare, hon lämnar mig i 190 men vänder efter 2-5 meter, fick bra tips på det. Körde en budföring som nedan och det gick kanon. Axxa var på väg att bromsa in efter ca två meter, men precis då tjoade Frida till och hon fick en rejäl vinst på att fortsätta springa. Tipsen var egentligen ganska enkla;

Ett: hon ska aldrig se att jag lämnar bollen till mottagaren men den ska alltid finnas där.
Två: hon ska alltid få bollen hos mottagaren, i vart fall tills hon är säkrare och mer bekväm med momentet.
Tre: Inga klappar etc. hos nya mottagare (till att börja med), däremot kan kända mottagare klappa om etc.
Fyra: Precis när hon lämnar min sida på marschkommandot tjoar mottagaren till (och ev. visar bollen) och berömmer henne.

Tittade lite och diskuterade mycket angående skyddet. Efter att vi kört munkorgsarbetet under hösten/vintern har Axxa blivit helt annorlunda i skyddet… Nu har vi kört oerhört oregelbundet och det var länge sen sist, men hon var oerhört känslosam och hade en hel del negativ stress nu…  Fick dock en hel del tips som vi ska köra vidare med.

Bitövningen vi kört på träningarna är suveräna så dem tittade vi inte på utan istället tittade vi på transporter, överfall och bevakningarna och då framförallt med fokus på hennes attityd och känsla.

Bevakning – kan träna på mig själv och känd figurant för att sedan köra på okänd fig.
Jag lägger ner henne och ställer mig sedan någon meter framför henne. Jag ska stå helt stilla med bitstocken i ett fast grepp med båda händerna framför mig. När hon tittar mig i ögonen (inte på bitstocken) samtidigt som hon ligger stadigt och är tyst, fokuserad och i en bra känsla tjoar jag till och drar undan bitstocken så hon får komma och bita. Ökar på tiden med ögontakt allt eftersom. Med annan figge ökar man även successivt avståndet mellan mig och hunden. Lägger även på olika störningar lite längre fram och då ska hon klara att hålla kontakten med figgen trots störningarna. I bevakningen får de skälla, men som det är nu skäller Axxa lite ”nu och då”, med fel känsla och utan att egentligen veta varför hon skäller. Därför vill vi ha henne tyst för att hon är mer fokuserad och i större harmoni då. Längre fram spelar det ingen roll om hon skäller eller ej.

Transporter
Fick flera olika tips på hur vi kan träna detta.

Ett: Figgen står med bitstocken mitt på planen och står alltid med ansiktet emot oss. Jag och Axxa ska gå fot (transportfot – ingen ögonkontakt, inte lydnadsfot) fram och tillbaka och från lite olika håll, men hon ska alltid vara mellan mig och figgen och jag ska gå nära, nära när vi passerar. Ligger hon på, gör jag halt. Går hon bra berömmer jag och går hon riktigt bra ger jag tecken till figgen som då börja agera så Axxa får ”tillåtelse” att springa och bita – de ska ju bara gå på rörlig figurant och det gäller att vara noga, noga med det i inlärningen. Går hon förbi utan att försöka nypa bitstocken berömmer jag. Går hon förbi och försöker nypa den korrigerar jag i kopplet samtidigt som jag berömmer. Något som jag tyckte lät lite ”udda”. Förklaringen vi fick var dock att Frida anser att man ska berömma viljan att bita men korrigera att hon går ur position. Om jag bara korrigerar är risken stor att hunden tappar ”modet” att bita när den sedan ska göra det. Ska träna både vanlig framåt marsch, halter och vändningar.
Två: Vi står stilla i utgångsposition med figgen ca en meter framför vänd emot oss. När Axxa sitter stadigt, fokuserat och tyst och tittar på figgen agerar denne självmant och hon får bita – överfall.
Tre: När ovanstående fungerar kan vi gå vidare till nästa steg. Figgen går backandes framför oss på ca en meters avstånd. Detta så att figgen ser när hon går bra och då agerar självmant.
Fyra: Figgen vänder sig om och man går som i en vanlig transport.

Anledningen till att vi kör med bitstock och inte ärm i början är dels för att det är lättare att agera med bitstocken än med en stor, otymplig ärm och dels för att inte riskera att bygga in felbeteenden med ärmen i momenten. Blir hon alldeles gasad när vi kör i början och mellan momentträningen kör jag förbudsövningen (som vi kör med leksaken) med bitstocken/ärmen. Saken är min, du får inte ta den när det passar dig och framförallt inte när du är i fel känsla.

Frida tror att ovanstående kommer gå ganska fort med Axxa då hon har tränats och gått bra men fått en dipp i träning och i självförtroende. Dessutom har hon stor kamplust som övervinner en hel del. Korgarbetet ska vi vänta helt med tills hon fått självförtroende och lugn i skyddssituationen i sig samt i själva momenten.

Kände mig nästan lycklig när jag åkte därifrån och Annika kände likadant! Känns kanon att ha hittat någon som Frida att träna för, hon är en underbar instruktör med stort kunnade och kan verkligen anpassa träningen efter förare och hund! Dessutom är hon trevlig och underhållande vilket självklart är ett stort plus.   

Tog en lugn morgon på lördagen innan vi åkte in till Saltsjöbus, ett barncafé i centrumet där vi bor. Det var massor med barn där men åldern är ganska låg vilket är skönt, de flesta är runt 2-4 år tror jag. Jennifer är ju lite blyg, men idag tog hon för sig! Ville inte gå därifrån fastän hon var supertrött – hon lade sig sonika ner på golvet och skrek och grät så vi fick trycka ner henne i overallen och bära ut henne! Fast det är vi bara glada för.   

Därefter åkte vi till skogen där Robban släppte av mig och hundarna och vi gick en underbar promenad i lössnön – jag gillar ju att gå i obanad terräng. Superhärligt! Vad jag och tjejerna njöt!! Killarna tyckte det var rätt jobbigt... Denna matte som aldrig kan hålla sig på stigen utan måste ut i terrängen och böka... Bilder från dagen kommer en annan dag då bloggplatsen strular med uppladdningen...

På kvällen kom Annika och Jocke över på taco-middag och de berättade den glädjande nyheten att de förlovat sig så till sommaren är vi bjudna på bröllop! Wow!  

Söndagen började med en 45-minuters promenad med tjejerna och Birre där tjejerna bar varsin klövjeväska. Sedan blev vi hämtade av Annika för vidare färd till Frida Sundberg! Mer om det en annan dag…