Hemma med Jennifer i fredags igen, tog det lugnt på morgonen och vid elvatiden tog vi bilen till skogen. Vi gick lite lugnt, plockade blåbär och Jennifer matade Axxa med godis. Plötsligt dök Robban, farfar och killarna upp till Jennifers och Axxas lycka! Efter kramkalas så åkte de tillbaka till jobbet och vi gick och tittade på båtarna enligt Jennifers önskemål. På vägen tillbaka till bilen tränade jag lite skall med Axxa till Jennifers förtjusning.

På kvällen åkte vi och köpte en gps så nu sliper jag förhoppningsvis åka fel, så ofta, igen.   

Lördagen började med långfrukost med familjen för att följas av lite över en timme i skogen, vi kommer inte långt inte, men hundarna får sitt i vart fall och Jennifer är supernöjd. Hon älskar verkligen att vara i skogen, gå till berget och titta ut över vattnet på båtarna, träna hundarna (slänga hundgodis på marken som hon visar vart det landar om de inte hinner ta det först…), äta blåbär m.m När hon sov middag lade jag spår till Axxa (Robban var givetvis hemma hos Jennifer) som jag gick två timmar senare.

Spår

Två timmars liggtid, 700 meter, sex vinklar varav två spets, sju apporter.
Svårigheter: vinklade in på ”brandgata” som vi följde där gick jag på en stig som vi sedan vinklade av. Korsade en gångväg där det åkt motorcrossar, de hade även troligtvis åkt i/på vårt spår även efter gångvägen. Gick ut spåret i sol, sen regnade det och när vi skulle gå spåret sken solen igen.

Hon missade en apport, resten tog hon jättefint! Spåret var visst knepigt eller så var hon inte på 100 humör eller nåt. Hon tog oss runt spåret och redde ut svårigheterna själv. Jag gick mest och funderade på när/hur jag skulle bryta när hon misslyckades/slutade ta oss vidare och så fick hon plötsligt upp spåret och kom med apporten i munnen. Idiotmatte, hur vore det att tänka lite positivt och inte tvärtom? Ja, ja, jag bröt henne inte (eftersom hon fortsatte jobba) och jag hjälpte henne inte och vi kom runt med bara en apport borta = borde nog vara nöjd. Hon slog dock en ”ögla” i varje vinkel vilket hon inte brukar. Mycket störning pga svampplockare? Väderväxlingarna? Eller annat... Ska variera mellan att successivt öka längden och att gå lite kortare spår med fler svårigheter. Ska även börja följa mindre stigar för att vinkla av dem och korsa gångvägar/större stigar etc.

Efter spåret tränade vi lite skall vilket tog ytterligare ett snäpp framåt.

Hem och äta middag och umgås med familjen för att gå ut och träna med Axxa på tomten när Jennifer somnat. Tränade kryp vilket tagit ett jättekliv framåt i utförandet, ska fortsätta träna så här. Tränade även fotgående med fokus på kontakt samt halter. Bra kontakt och fokus, i stort sett alla raka och vänsterhalter var bra. Helt om halterna var kanon men högerhalterna var lite 50/50. Avslutade kvällen med att cykla et par kilometer.

Arbetsdagen var inte särskilt ansträngande, jobbade fyra timmar sedan var det dags för närmare fyra timmars lunch. Min rumskompis Anette och en ”tjej” till har jobbat 25 år på företaget så det vart trerätters lunch på Ulriksdals värdshus! Det var riktigt, riktigt gott och supertrevligt!! Kan inte låta bli att skriva in menyn...

Förrätter / Starters
Kantareller med toast & soppa 185:-
Girolles with toast & soup

Varmrätter / Main courses

Piggvar med hollandaise & sockerärtor  375:-
Turbot with hollandaise & sugar snaps

Efterrätter / Desserts
Hallonmousse med hallon & maränger  135:-

Raspberry mousse with merengue & raspberry

På kvällen var det dags för lydnadsträning med Annika & Diesel. På grund av köer och en felkörning kom jag fram till Lidingö BK fyrtio minuter efter utsatt tid, tur Annika är tålmodig och inte hade något emot att vila lite… Det hann i vart fall sluta regna!   

Började med att gå upp till stugan och hämta appellpokalen som jag och Axxa vann för bästa appellprestation i våras och som delades ut på årsmötet i… februari…

Sen gick vi ner på plan. Sprang på Maria med tollaren Bruno som jag inte sett på lääänge det första jag gjorde! När jag tränade för Maria var Faran unghund och hon samlade cert i sök med sin BC… Vi började med att köra platsliggning. Diesel på ena kanten, löptiken (dag 7) Axxa i mitten och avelshanen Bruno på andra kanten! Annika gömde sig och jag och Maria stod ca 15 meter ifrån och plötsligt hade det gått 4,5 minuter! Himla bra start på träningen.

Därefter började jag med att kommendera in Annika och Diesel på plan några gånger för att sedan gå vidare med kort fritt följ, kommendera apportering (stadgeträning) och inkallning (stadgeträning). Under tiden fick Axxa ligga bredvid mig på ”vardagskommando”, mycket jobbigt!! Hon kröp fram och tillbaka, reste på sig och pep… Sååååå orättvist! Diesel gjorde vad han kunde för att reta henne också för varje gång han skulle ta sin belöning sprang han max 0,5 meter ifrån henne, ett par gånger nästan på henne! Då låg hon kvar så lite lyckad ”träning” blev det för också.

Sen började Axxas träning. Körde uthopp med target, tillbaka hopp och uthopp utan target. Inte så mycket att orda om, lite blandade resultat. Hon slår i vart fall aldrig i och har för det mesta bra avstånd till hindret.

Budföring med Annika stod på schemat. Började med en på ca 40 meter där Annika ropade en gång när vi var på väg bort. Satte ner Axxa, kopplade loss men kunde inte skicka då det var en hund bara någon meter snett bakom Annika och Axxa får ju springa och ”rycka” bollen ur handen på mottagaren… Väntade lite med en hund som laddade till tusen bredvid, jag kände hur hon var stel som en fiolsträng och smådarrade! Drog i väg i 220, jag hörde hur gräset slets bort från sin plats och öronen låg slickade mot huvudet. Hon som har problem med att springa till mottagaren! Bollen sänktes ner när Axxa hunnit 5-10 meter ifrån mig. Gjorde om på ca 60 meters avstånd, som närmst låg det tre hundar ca 2-3 meter ifrån henne där hon skulle springa på sträckan och övriga plan var full av folk och hundar. Denna gång fick hon inga hjälper men sprang om möjligt fortare än förra gången. Hon fick springa hela vägen fram och gjorde en supersnygg ingång och fick bollen i precis rätt ögonblick! Lovely.   

Körde en hel del apportering där jag skilde på ingångsträning, stadgeövningar i kastet och hela apporteringar med utlagd apport. Hon fick även springa och hämta en kastad apport vid ett tillfälle. Överlag gick det jättebra! Det kan bli bättre, men det går fort åt rätt håll nu! Ska ta bort bollbelöning ett tag och bara köra på godis för att få ner henne lite ytterligare i aktivitet och öka fokus.

Fot måste jag givetvis träna också. Gick lite si och så. Hon varvade en hel del, jag blev lite frustrerad – tycker vi hade ett bättre fotgående för ett år sen än vad vi har nu och det stör mig, mycket! Men… det är ”bara” att träna på. Gick dock bättre än förra gången på LBK så jag antar att det går åt rätt håll. Det är mycket störning! Jag tog tag i henne ett par gånger för att hon gick upp i varv för mycket och då givetvis tappar koncentration, fokus, kontakt, you name it. Blev bättre efter det. Fick en del okej rakor och en del okej halter lite ömsom vin och vatten men det var i vart fall framsteg mot senast.

Återigen var det massor av folk och hundar på planen och Axxa var lös hela kvällen, som närmast var det bara någon meter mellan hundarna och hon uppförde sig så fint! På väg ut från plan tog jag följe med två dobbisägare och deras tre tikar och Axxa gick lös som om hon inte gjort annat än att gå lös någon meter från främmande hundar. Sååå lugn och skötsam! De frågade vad jag gjorde när jag tog Axxa i halsbandet om jag korrigerade och varför jag i så fall gjorde det. Skönt med människor som frågar rakt ut och inte börjar snacka bakom ryggen! Som den äkta schäfer Axxa är tjuter hon ju bara jag petar på henne i korrigeringslägen så jag tänkte både en och två gånger innan jag tog tag i henne. De förstod vad jag gjorde och varför, men de tyckte att Axxa hade så fin fokus, kontakt, koncentration och arbetsvilja så de hade inte förstått varför jag korrigerade/lugnade henne – så härligt att höra!!! :D Blev så glad för berömmet de gav mig ”lilla” tjej, och då indirekt mig också.  Själv kände jag dock att hon höll på att lyfta från marken i vissa lägen och hade för mycket fokussläpp i andra… men helheten måste i vart fall varit bra.

Hoppade in i bilen och åkte för att tanka vid Jet i Ropsten på vägen hem. När jag berättade om vår hemfärd där jag passerade både Strandvägen, Globen, Årsta och ett par ställen till på (om)vägen hem fick jag Robban att vika sig av skratt samtidigt som tårarna sprutade och han lovade på stående fot att vi ska köpa en GPS till mig i helgen! Han förstår inte hur man kan köra så fel så många gånger på en väg som man åkt minst en gång i veckan i över fyra års tid – helt normalt dock i mina ögon!

Idag har jag varit hemma med sjuk Jennifer. Hon hostar som… och är allmänt dålig men ack så tapper! Goare sjukling får man leta efter!

Nedbäddad i soffan för mys och tv-tittande

När hon sov middag passade jag på att träna lite kryp och fotgående med Axxa och vilken skillnad! Vilket fokus, vilken attityd och vilken arbetstemperatur! Krypet gick mycket bättre än sist men där är det myyycket kvar att jobba på! Men så länge det går åt rätt håll är det helt okej. I fotgåendet fick jag bara ett något snett sättande av alla de vi gjorde! Resten var kanon. Hon hade även jättefina rakor även om jag såklart måste fortsätta jobba med blicksläpp och position men oj vilken skillnad det är när jag tränar i störningsfri miljö och när det händer mycket runt om. Nästa gång ska jag planera träningen och kraven mer efter störningen. Igår hann jag inte planera alls utan det vart lite improvisation, vilket inte är bra. 

Har varit rätt sänkt denna vecka av olika anledningar och i torsdags skulle jag hämtat Jennifer hos dagmamman men kände att jag behövde en stund för mig själv. Hämtade istället upp Axxa på Robbans jobb och tog en tur med henne i skogen. Lunkade runt i lugn takt, satte mig på en stubbe och filosoferade lite så Axxa fick en del välbehövlig passivitetsträning i skogen. Gick vidare efter en stund och tränade ljudgivning på väg tillbaka till bilen och det gick sååå bra! Band upp henne de 2-3 första gångerna och sedan hade jag henne lös. Jobbar på att få henne att inte vrålskälla i början utan hålla skallen i jämn takt från start, vilket gick helt okej även om vi givetvis har en bit kvar. Varierade mellan att belöna efter ett skall, ca 5-8 skall och 20 skall.

I lördags hade jag stämt träffa med Lindha (Ajax & Devil) i spårskogen här ute. Innan jag åkte iväg sa Jennifer ”Jajja inte lessen mamma träffa kompis”. Otroligt skönt att höra då hon har svårt för att jag åker iväg ibland… Lindha och jag började med att babbla i en timme innan vi ens gick ut spåren! Jag lade Devils spår och Lindha lade Axxas och Ajax spår. Tro`t eller ej, men jag lyckades att lägga ett helt vanligt spår till Devil!! Sedan fikade vi och babblade lite till och plötsligt hade spåren legat i två timmar! Axxas spår blev ca 400 meter med sju apporter (Lindhas), tre vinklar och två timmars liggtid. Både jag och Axxa fick beröm av Lindha efteråt! Jag för att jag verkligen litar på min hund och låter Axxa sköta jobbet själv något som Lindha tyckte hon klarar kanon!  Jätteroligt att höra.  Själv tyckte jag att Axxa spårade lite tveksamt i början, men efter första apporten gick hon mycket bättre. Jag kände mig jätteglad där jag gick med ett leende på läpparna, Axxa spårade främmande spårläggare, plockade ”främmande” pinnar med väldigt lite vittring på, jag hade vågat släppa kontrollen och lät någon annan lägga spåret! Härlig känsla!! Axxa fick lite patrull två gånger som hon löste snabbt, plockade alla pinnar och lämnade av dessa jättefint. Tycker dock att hon blev trött väldigt fort… Måste lägga spår oftare så hon (och jag…) får upp spårkonditionen.

Innan vi gick ut spåren sa jag till Lindha att jag alltid brukar låsa bilen där just in case, men vem tror ni hittar bilnyckeln i förardörren på en olåst bil när det är dags att åka hem?!? Kan avslöja att den satt i en blå Opel… Fem timmar senare var jag hemma igen, nöjd som få.   

Robban tyckte det var kul att jag äntligen var glad igen, själv mindes jag inte ens att jag varit nere! Konstigt att man kan bli så uppåt av hundträning i gott sällskap! Som jag sa till Robban ”varför pröjsar folk tusen spänn i timmen för att gå till en psykolog när man kan träna hund med en kompis”?!?   

Middag åt vi på McDonalds och när vi stannade bilen deklarerade Jennifer ”Jajja inte glad, lessen äta bilen – äta inne, då ja glad!”! Jennifer vill inte att vi kör driven hon vill äta inne och sedan leka lite, gulltjejen!

Minns inte riktigt vad vi gjort sen jag skrev om träningen sist, men vi har kört ett litet skyddspass till. Tränade transporter ”på riktigt” vilket gick över förväntan! Körde även ett par anskällningar med henne, lös, och de gick bättre än förväntat. Har beställt en egen svenskärm nu!   

Har lagt ett kort spår, ca 100 meter med ett gäng apporter och ca 30 minuters liggtid. Gick en sväng med hundarna så de fick rusa lite i skogen under tiden det låg till sig. Gick lite si och så, hon spårade och plockade alla apporter utom en, men slog en del. Vet inte om det beror på den korta liggtiden eller skogsbuset innan.

I onsdags hade jag bestämt lunch och fika med Sofia ute på Lidingö BK/hunddagis! Alltså fick Axxa hänga med mig på morgonen vilket gjorde henne mycket förbryllad! Matte jobbklädd = Axxa hemma… Hon fick ligga i bilen några timmar innan jag tog långlunch och åkte iväg. Sen fick hon hänga med upp och vara bredvid mig när vi lunchade och hon kopplade av riktigt bra, låg t.o.m på bredsidan och halvsov en sväng. Efter två timmar (!) var det dags för Sofia och Martina att börja gå eftermiddagspromenaderna så jag tänkte gå och träna lite, men så frågade Sofia om jag ville hänga med på en sväng och efter 0,2 sekunders överläggning med mig själv så insåg jag att Axxa behöver det sååå mycket mer än lydnadsträningen! Med på promenaden gick Martinas 5-månaders (?) Malletik, Sofias Mallehane Aco, schäfern Hera, Beageln Ina 11 år och någon till… Alla var kopplade för Axxas skull, utom Hera som är otroligt cool. Hon gick fram till Axxa för att morsa, Axxa tyckte det var lite jobbigt och raggade och skällde lite, men Hera kunde inte brytt sig mindre. Efter någon minut var även Axxa rätt cool och då var det även massa hundar i hundgårdarna på var sida om oss. Hängde med på nästa sväng också och då hängde häftiga labben med. Har aldrig sett maken till hundspråk tror jag och då har jag ändå jobbat extra på hunddagis i måååånga år! Hon var alldeles till sig när hon blev utsläppt ur rastgården, fick syn på Axxa och ville leeeeka (!), Axxa raggade lite och med ens satte sig labben på rumpan och tryckte öronen platta mot huvudet, resta sig sen och gick iväg med rumpan mot Axxa och började nosa lite i backen. Sen fick hon syn på Axxa igen och det hela började om. Vi gick iväg och alla hundar var kopplade utom labbetiken. Efter ett par hundra meter släppte jag Axxa med och hon skötte sig kanon. Ville leka med labben, men det kändes som om hon inte visste riktigt hur hon skulle göra/våga sötnosen. Efter promenaderna var jag suuupernöjd, min tös skötte sig kanon. Hon har inte fått träffa (som i umgås/leka) andra hundar än våra egna de sista månaderna och inte fått leka med våra heller sen i julas pga. knäet och hon har ju svårt för andra hundar, på nära håll. Riktigt bra träning! Bestämde att jag ska försöka komma loss från jobbet ett par onsdagseftermiddagar i månaden för att åka ut och socialträna Axxa, träffa Sofia och köra lydnad.

Axxa slocknade i bilen på väg tillbaka till jobbet. Efter fyra timmars lunch var jag tillbaka på jobbet och jobbade på i 1,5 timme innan det var dags att åka tillbaka ut till klubben för skott- och lydnadsträning.   Det var fullt med folk och hundar på Lidingös lilla plan, tror det var 10-15 ekipage!

Tänkte börja med enligt planen att hon inte ska få ”rasa av sig” i träningen först utan börja med koncentrationsmoment vilket resulterade i ett uselt fotgående, ett kryp som inte var ett kryp och apportering av targeten istället för att stampa på den…   Insåg att jag var heeelt fel ute! På våra störningsfria träningar kanske jag kan lägga koncentrationsmoment först, men här var inte den största träningen själva lydnaden utan att vara lös så nära andra hundar och ändå kunna jobba trots att det sprang hundar efter apportbockar, belöningar och rutor runt om henne. Lade om träningen helt och körde:
Hopp - uthopp med target (då gick det kanon!) och inhopp med ingång.
Inkallningar – bra fart, men hälften hade sneda ingångar (dock blir de bättre och bättre).
Ingångar – 75 bra/25 sneda (i % alltså, inte antal)
Apportering – kast= klick/belöning. Kanon!!
Fick hämta apporten en gång efter ett apportering/klick/belöning. Kanonfart, upptag och ingång!
Inkallningar med apporten – då är ingångarna bra…
Ligg kvar – flera minuter på ca fem meters avstånd medan jag pratade med en annan tjej, lugnt och tryggt trots alla hundar runt om.
Körde även lite fotgående på slutet och då var hon rätt slut, efter 1,5 timmar lydnadsplanen så fokuset var inte det bästa men halterna vart okej och hon var inte för speedad.
Åkte hem SUPERnöjd med toppensnäckan och dagen som helhet!!

Ja, att en hund som blir tre år vilken dag som helst är rumsren kan väl de flesta tycka är självklart - så även jag! Axxa har dock haft lite idéer för sig vad gäller den biten...

Hon har varit rumsren sen hon var ett halvår (?) eller så, förutom på två ställen! Hon har nämligen fått för sig att det är okej att kissa i stora rummet på övervåningen hos mina föräldrar! Det höll hon på med i säkert 2-2,5 år och jag litar inte helt på henne när hon traskar upp för trappan - då är jag snabb på att springa efter...      

Samma sak är det på Robbans jobb - där är det helt okej, enligt henne, att kissa inne på ena kontorsrummet och bajsa på övervåningen! Fråga mig inte hur hon tänker för det har jag ingen aning om...   Nu har hon dock varit med Robban på jobbet i två veckor (eftersom Faran inte är hemma) och vad jag vet så har det inte hänt en enda "olycka"!   

Minns tyvärr inte ordagrant, men ni får i vart fall ett hum om hur vår dotters tankegångar går...
 
När Robban skulle hämta Jennifer (Jajja) hos dagmamman hade han tre apelsinklyftor i handen som Jennifer ville ha. Jennifer frågar om hon kan få och Robban håller fram handen och tänker att hon kan ta en. Hon tar alla tre och följande konversation följer:
J: Pappa, Jajjas gocko trasig (hon hade haft av armen på den), pappa fixa.
R: Ja, pappa kan försöka fixa gocko.
R: Jennifer, kan pappa få en apelsin?
J: Först pappa fixa gocko, sen apelsin!
 
Dockan lagades med buntband (fick ett fiiint armband på överarmen) och Jennifer vart jätteglad för att dockan fick ett sååå fint armband.

  
 
Robban och Jennifer är på väg hem från dagmamman.
J: Vill åka fort.
R: Nej, man kan inte åka fort.
J: Jo, mamma åker jättefort!!

När Annika kom för att hämta den gravida Faran gav hon henne två levergodisar och sedan följde Faran glatt med Annika ut från tomten och hoppade in i bilen utan att tveka, snacka om lättköpt hund!

Sedan dröjde det till torsdagen den 15 juli… Kl. 08.30 på morgonen fick jag ett sms där det stod att nu hade första valpen, en hane, sett dagens ljus. Sedan hörde jag inget mer… Jag sms:ade Annika och frågade hur det gick varpå hon svarade att de var ”ute och sprang”. I nästa sms jag fick skrev hon att de var på Strömsholm, de hade röntgat henne och sett att det var en valp kvar i magen… Tiden gick… Efter flera timmar (!) hade de fått komma in för kejsarsnitt och då var det försent! Den fullt utvecklade valpen hade dött under tiden de väntade på kejsarsnittet, på djursjukhuset! Skandal!! Om ni frågar mig!

Faran och den andra hanvalpen, Kaifas, mådde dock prima. Självklart är jag otroligt glad för att Faran mår bra och kommer komma hem välbehållen och jag är tacksam för att hon i vart fall fick en valp. En valp som jag tror kan bli kanon – synd att jag inte har tid själv… Samtidigt känner jag en väldig sorg… dels för valpen som dog och dels för att det inte blev fler valpar och då heller ingen tik som Annika kan använda i avel…

Suddig mobilbild; Faquera och Kaifas, tre dagar(?)

Faquera var enormt överbeskyddande mot Kaifas första tiden, vilket inte är så konstigt med tanke på tumultet i början. Dessutom har hon ju bara en valp och är inte hemma hos sig själv, även om vi var och hälsade på Annika flera gånger innan valpningen så är det ju ändå inte samma sak.  Nu är det dock lite tvärtom, hon anser att Kaifas ska få gå i den stränga skolan och lära sig veta hut! Då är lek”tanterna” och barnvakterna Joline och Fleur bra att ha som uppvägning.

Suddig mobilbild; Joline och Kaifas, 3.5 veckor (?)

Jag har av flera fått frågan om, och i så fall hur mycket, jag får betalt för att låna ut Faquera till Annika för en kull. Svaret blir att det spelar ingen roll! Även om jag nu valt att inte ta något alls så valde jag att låna ut Faran av två enkla anledningar:

1. Hon är en otroligt bra hund! En fantastisk arbetshund som ställer upp på allt och aldrig ger upp, oavsett om det gäller lydnad, spår, räddningsarbete eller annat. Samtidigt är hon en härlig familjehund som fungerar super ihop med Jennifer, andra människor och hundar och på det är hon otroligt miljöstark och ställer glatt upp på allt jag hittar på, oavsett vad det är. Hon är nu åtta år och fullt frisk, liksom resten av kullen som alla är i livet. Hennes mormors kull blev alla över 13 år gamla, hennes mammas kull blev alla tre 12 år och två av dem är nu inne på sitt 13 år. Dessa tre kullar består av 14 individer varav samtliga är friska och 12 är friröntgade, arbetsmeriterade och korade! Bara det gör att jag anser att hon bör gå i avel men tyvärr har jag inte möjlighet att ha en kull nu varför jag valde att låna ut henne.

2. Det andra skälet är rent egoistiskt! Jag vill ha ett barnbarn efter Faran. Därför hoppades jag givetvis på en ”stor” kull med flera tikar. Nu när det blev en hane är chansen minimal att jag ska få ett barnbarn och det gör mig sorgsen. Har man en tik är det ”bara” att meritera upp den och blir den frisk parar man med en bra hane, man kan själv välja. Har man en hane måste den meriteras, sedan ska en annan uppfödare bestämma om denne ska para med just den här hanen. Sedan ska jag gilla framförallt tiken, men även uppfödaren, för att jag ska kunna få mitt barnbarn…

I lördags åkte vi iväg och hälsade på Faquera! Jag hade fjärliar i magen när vi åkte dit! Skulle hon bli glad? Skulle hon vilja följa med hem? Eller skulle hon inte bry sig? Vi har ju inte sett varann på ett bra tag nu… Vi hann inte ens svänga in på gårdsplanen innan tre hundar for ut på (den lilla grus)vägen och mötte oss. Faran var galen av glädje!

Kaifas är nu fyra veckor och en stor och framåt kille! Under de tre timmar vi var där var Faquera, Kaifas, Joline (Faqueras ettåriga systerdotter) och kleinspitzen Fleur ute hela tiden. Jennifer ville klappa ”Fajans bäsis” hela tiden och vart arg när han ville sova… Som tur var älskar Fleur barn så hon dög hyffsat som stand in. Längtar redan tills vi ska dit och hälsa på om ett par veckor igen!

Bilderna jag tog får ni se en annan dag då min hemmadator inte fungerar just nu då strömsladden gick i åskovädret som var häromveckan. Jag är dock glad att det är sladden som gick och inte datorn!

I lördags morse mötte jag upp Anita & Aquila  för spårträning i skogarna här hemma.  Vi kom överens om att vi skulle lägga våra egna spår, av flera anledningar.

Jag såg att jag hade ont om batteri i min gps, men tänkte att det är lugnt – jag borde hinna lägga spåret i vart fall och tog med reservbatterier i fall att. Knatade så iväg och jag gick och jag gick… Tänkte lägga ett spår på 700-1000 meter. 30 minuter senare visade gps:en att jag gått 950 meter, vilket jag var nöjd med. Tyckte dock att det tog lite tid att gå en kilometer, men tänkte inte så mycket mer på det. 

Efter en timmes frukost och prat så var det så dags att gå spåren, med hund. Bytte batterier i gps:en, selade på Axxa och gick iväg. Hon brakade iväg i full karriär och jag efter, höll emot så gott jag kunde… Trots tunna vantar (måste köpa nya!) brände det enormt i händerna och hon fick gå/springa iväg fortare än tänkt… Efter ca 50-100 meter gjorde hon en tvär 90gradersvinkel och såg ut som om hon spårade superkoncentrerat… Hade jag inte lagt spåret själv hade jag varit 100 på att det gick där! Vart irriterad och ropade tillbaka henne, då går hon tillbaka och rakt ut åt andra hållet… Jag blir skitirriterad!   Hade jag haft Faran med så hade jag gått till bilen med Axxa och bytt hund, men nu är Faran hos Annika och jag hade lagt ett kilometerlångt spår som hade några klurigheter så ville jag köra på. Mitt i allt sätter hon sig och skiter… I efterhand undrar jag om det var därför hon gick av spåret? Det har hänt en gång förut, i slutet av ett spår att hon gått av på exakt samma sätt, och då gick hon också iväg och sket direkt efter spårslutet… Men varför ser hon då ut som om hon spårar? De gånger jag vet att vi haft hund/människa/rådjur i spåret har hon inte bytt spår… Får testa av med förledningsspår igen.

Jaja, i vart fall så bestämmer jag mig för att det bara är att bita ihop och så hjälpte jag henne, mot mina principer, på spåret igen. Vi missar en apport någonstans på vägen, får lite strul, hon slår en lov, vid en övergång på ett berg med stooor stig men det löser hon själv och däromkring missar vi en apport till. Får strul kring en vinkel där linan fastnar i och sliter upp en tall på ca 1,5 meter!! Snacka om att hon drar i linan… Jag blir mer fokuserad på tallen som sitter i linan än på spårarbetet, givetvis, men även detta löser hon själv. Kommer fram till en apport, kollar på gps:en och då har vi gått 700 meter - och mer än halva spåret är kvar! Fortsätter spåra till nästnästa apport, kollar av gps:en, nu är vi nästan halvvägs och då har vi gått en kilometer! Tar en femminuters paus, lägger ner Axxa och vattnar henne, sms:ar Anita som skulle iväg på dop att hon kan åka hem – detta kommer ta tid… Trots att vi redan nu gått 450 meter längre spår än Axxa någonsin gått så bestämmer jag mig för att fortsätta för att ”se hur långt hon orkar”.     

Vi fortsätter spåra och frånsett de  misserabla första 100 metrarna så är jag supernöjd så långt. Jag hade medvetet lagt apporterna lite olika, någon helt öppen, någon helt dold halvt nergräven och någon i en djupare grop och förutom de hon missade i början hade hon tagit alla så här långt! Vi korsar stigar, både större och mindre har ett gäng terrängskiften mellan berg, vitmossa, kärr, kliver över bredare stenpartier, klättrar upp för berg och hasar nerför desamma. Kommer fram emot ett berg där vi får klättra brant uppåt ca 10-15 meter där det även blir två ”minivinklar” och hon klarar allt detta galant! Då har vi spårat över 1600 meter! Kommer upp för berget och ca 10-50 meter senare tappar vi bort oss, helt! Axxa försöker reda ut det, men lyckas inte. Jag inser att hon är trött, slut, kaputt. Bestämmer mig för att ta en paus så vi sätter oss ner i 10-15 minuter(?) dricker vatten och slappar. Axxa ligger och hyperventilerar och ögonen går i kors. Vi har nu gått över 1800 meter. Bestämmer mig för att vi ska samarbeta! Med hjälp av gps:en ser jag ungefär var spåret har gått så jag går dit och korsar spåret ett par gånger tror jag (var lite virrvarr pga. vårt tidigare vimsande och att jag inte kunde tyda gps:en exakt) och då plockar hon upp det! Roligt är att hennes min ser ut som att ”det gjorde vi bra – tillsammans!”, det verkade som om även hon tyckte vi samarbetade! Visserligen min mänskliga tolkning, men vad f-n, det kändes störthärligt! Hon fortsatte spåra, missade en apport där hon slog en lov på 1x1 meter ungefär och jag såg apporten men kände att jag skiter i det. Hunden är helt slut, spårar trots att hon mer eller mindre hyperventilerar – hon ”markerade” apporten i vart fall, så jag plockade upp den i farten. Spårar vidare, jag kände inte igen Axxas spårarbete riktigt så jag trodde vi var fel ett par gånger, men gps:en visade att vi var rätt! Hon apporterar en spårpinne, jag belönar och vi kör vidare – hela vägen fram till slutet! Allt som allt hade vi gått 2200 meter! Då hade vi visserligen varit ute och drivit en kort sväng och en lite längre, men spåret bör inte varit kortare än 1900 meter i vart fall. Duktiga Axxa!!!       

På väg tillbaka till bilen går hon i passgång och ser ut som en 15-årig hund med hd- och ryggfel.  Så slut att hon har svårt att gå rakt fram! Men hon löste det! Från 550 meter till ca 2 km från ett spår till nästa – ingen dålig ökning.   

Spåret var ca 2 km, 10 apporter (hon plockade 7 och markerade 1), liggtid en timme samt 6-8 vinklar! Helt okej om hunden är tränad på det, men man kanske ska öka spårlängden successivt?... Nu hoppas jag att jag lärt mig att jag ska byta batterier i gps:en tid…