I lördags morse mötte jag upp Anita & Aquila  för spårträning i skogarna här hemma.  Vi kom överens om att vi skulle lägga våra egna spår, av flera anledningar.

Jag såg att jag hade ont om batteri i min gps, men tänkte att det är lugnt – jag borde hinna lägga spåret i vart fall och tog med reservbatterier i fall att. Knatade så iväg och jag gick och jag gick… Tänkte lägga ett spår på 700-1000 meter. 30 minuter senare visade gps:en att jag gått 950 meter, vilket jag var nöjd med. Tyckte dock att det tog lite tid att gå en kilometer, men tänkte inte så mycket mer på det. 

Efter en timmes frukost och prat så var det så dags att gå spåren, med hund. Bytte batterier i gps:en, selade på Axxa och gick iväg. Hon brakade iväg i full karriär och jag efter, höll emot så gott jag kunde… Trots tunna vantar (måste köpa nya!) brände det enormt i händerna och hon fick gå/springa iväg fortare än tänkt… Efter ca 50-100 meter gjorde hon en tvär 90gradersvinkel och såg ut som om hon spårade superkoncentrerat… Hade jag inte lagt spåret själv hade jag varit 100 på att det gick där! Vart irriterad och ropade tillbaka henne, då går hon tillbaka och rakt ut åt andra hållet… Jag blir skitirriterad!   Hade jag haft Faran med så hade jag gått till bilen med Axxa och bytt hund, men nu är Faran hos Annika och jag hade lagt ett kilometerlångt spår som hade några klurigheter så ville jag köra på. Mitt i allt sätter hon sig och skiter… I efterhand undrar jag om det var därför hon gick av spåret? Det har hänt en gång förut, i slutet av ett spår att hon gått av på exakt samma sätt, och då gick hon också iväg och sket direkt efter spårslutet… Men varför ser hon då ut som om hon spårar? De gånger jag vet att vi haft hund/människa/rådjur i spåret har hon inte bytt spår… Får testa av med förledningsspår igen.

Jaja, i vart fall så bestämmer jag mig för att det bara är att bita ihop och så hjälpte jag henne, mot mina principer, på spåret igen. Vi missar en apport någonstans på vägen, får lite strul, hon slår en lov, vid en övergång på ett berg med stooor stig men det löser hon själv och däromkring missar vi en apport till. Får strul kring en vinkel där linan fastnar i och sliter upp en tall på ca 1,5 meter!! Snacka om att hon drar i linan… Jag blir mer fokuserad på tallen som sitter i linan än på spårarbetet, givetvis, men även detta löser hon själv. Kommer fram till en apport, kollar på gps:en och då har vi gått 700 meter - och mer än halva spåret är kvar! Fortsätter spåra till nästnästa apport, kollar av gps:en, nu är vi nästan halvvägs och då har vi gått en kilometer! Tar en femminuters paus, lägger ner Axxa och vattnar henne, sms:ar Anita som skulle iväg på dop att hon kan åka hem – detta kommer ta tid… Trots att vi redan nu gått 450 meter längre spår än Axxa någonsin gått så bestämmer jag mig för att fortsätta för att ”se hur långt hon orkar”.     

Vi fortsätter spåra och frånsett de  misserabla första 100 metrarna så är jag supernöjd så långt. Jag hade medvetet lagt apporterna lite olika, någon helt öppen, någon helt dold halvt nergräven och någon i en djupare grop och förutom de hon missade i början hade hon tagit alla så här långt! Vi korsar stigar, både större och mindre har ett gäng terrängskiften mellan berg, vitmossa, kärr, kliver över bredare stenpartier, klättrar upp för berg och hasar nerför desamma. Kommer fram emot ett berg där vi får klättra brant uppåt ca 10-15 meter där det även blir två ”minivinklar” och hon klarar allt detta galant! Då har vi spårat över 1600 meter! Kommer upp för berget och ca 10-50 meter senare tappar vi bort oss, helt! Axxa försöker reda ut det, men lyckas inte. Jag inser att hon är trött, slut, kaputt. Bestämmer mig för att ta en paus så vi sätter oss ner i 10-15 minuter(?) dricker vatten och slappar. Axxa ligger och hyperventilerar och ögonen går i kors. Vi har nu gått över 1800 meter. Bestämmer mig för att vi ska samarbeta! Med hjälp av gps:en ser jag ungefär var spåret har gått så jag går dit och korsar spåret ett par gånger tror jag (var lite virrvarr pga. vårt tidigare vimsande och att jag inte kunde tyda gps:en exakt) och då plockar hon upp det! Roligt är att hennes min ser ut som att ”det gjorde vi bra – tillsammans!”, det verkade som om även hon tyckte vi samarbetade! Visserligen min mänskliga tolkning, men vad f-n, det kändes störthärligt! Hon fortsatte spåra, missade en apport där hon slog en lov på 1x1 meter ungefär och jag såg apporten men kände att jag skiter i det. Hunden är helt slut, spårar trots att hon mer eller mindre hyperventilerar – hon ”markerade” apporten i vart fall, så jag plockade upp den i farten. Spårar vidare, jag kände inte igen Axxas spårarbete riktigt så jag trodde vi var fel ett par gånger, men gps:en visade att vi var rätt! Hon apporterar en spårpinne, jag belönar och vi kör vidare – hela vägen fram till slutet! Allt som allt hade vi gått 2200 meter! Då hade vi visserligen varit ute och drivit en kort sväng och en lite längre, men spåret bör inte varit kortare än 1900 meter i vart fall. Duktiga Axxa!!!       

På väg tillbaka till bilen går hon i passgång och ser ut som en 15-årig hund med hd- och ryggfel.  Så slut att hon har svårt att gå rakt fram! Men hon löste det! Från 550 meter till ca 2 km från ett spår till nästa – ingen dålig ökning.   

Spåret var ca 2 km, 10 apporter (hon plockade 7 och markerade 1), liggtid en timme samt 6-8 vinklar! Helt okej om hunden är tränad på det, men man kanske ska öka spårlängden successivt?... Nu hoppas jag att jag lärt mig att jag ska byta batterier i gps:en tid…