Ja, har spiralen väl börjat snurra i fel riktning så känns det ju ibland som att det bara fortsätter. Så är det här just nu. I söndags skulle Jennifer på kalas på andra sidan stan och hela familjen skulle, tack och lov(!), med. När vi ligger på motorvägen piper bilen till, saktar ner och varningsblinkersen slås på… Ooops… I ”upplysningsrutan” står det något, minns inte vad just nu, men det var inget bra… Som tur var låg macken några hundra meter fram i en nedförsbacke så vi kunde/vågade ta oss dit. Robban konstaterade snabbt att det hade med kylaren att göra… Bilen var typ tömd på kylarvätska och glykol… Fick frågan när jag fyllde på det senast och jag svarade lite svävande ”typ, kanske aldrig fyllt på?”…    Jag tankar och fyller på spolarvätska när det behövs men det räcker visst inte… Bilen behöver mer än så… Nu brukar ju min bil varna för allt och inget så jag tänkte att den borde ju ha varnat att kylarvätskenivån är låg när den varnar för allt annat med… Vi kom i vart fall iväg på kalaset även om vi blev en timme sena, men det ”fixade” vi genom att stanna tre timmar längre på ”afterkalas” istället!   

Sen dess har vi fyllt på en massa vatten och glykol i bilen och kunnat konstatera att det är inte jag som slarvat (helt och hållet) och det är inte luft i systemet vilket Robban hoppades på utan den läcker… Efter ett samtal till citroënverkstaden fick vi farhågorna bekräftade, med största sannolikhet är det topplocket och de ville ha ca 25 000 kronor för att fixa det!!! Jippie, precis vad vi har nu när jag är sjukskriven och går på mammaledighet närsomhelst… Bara för Robban och hans kompis att försöka fixa själva… Under tiden är svärfar snäll och lånar ut sin bil till mig så jag inte blir strandsatt!   

Var och tog blod- och urinprover i tisdags och till reumatologen på Huddinge sjukhus på onsdagen. När jag var i stort sett klar hos läkaren frågar jag om mina prover varpå hon tittar lite frågande på mig och säger ”prover?”.
Ja, svarade jag, jag var ju och lämnade blod- och urinprover igår, vilket sköterskan sa att jag skulle göra…
Jaha, svarar hon, ja… Urinproven såg i stort sett bra ut men blodproverna har jag inte fått svar på än…
Precis vad jag misstänkte, blir så trött… Alltså hade jag inte behövt ta dessa prover, det var inget läkaren beställt och de är inte de proverna jag behöver kolla när jag går hos dem… I maj ska jag tillbaka för nya provtagningar, de prover jag ska kontrollera då. Ska även delta i ett forskningsprojekt då KI nu forskar i det jag kollas för. Jag kommer då även få fylla i en enkät och ta några extra prover. I övrigt sas det inget nytt mot mitt förra besök och jag kände att jag åkt dit och dessutom  pröjsat 350 kr i stort sett helt i onödan… Jaja…

På onsdagskvällen skulle jag på en clinic i skvallerträning för Eva Bodfäldt och Axxa skulle vara en av tre förevisningshundar. Väl framme i Upplands Väsby är jag i god tid så jag rastar henne en sväng, rastar mig själv och fixar lite. Efter en stund tycker jag att fler bilar borde kommit… Går in och frågar om någon vet var vi ska hålla till och får till svar att jag är på fel plats! Ringer Eva och vi ska tydligen vara i Västberga i hennes gamla lokal!  Bara att inse att jag åkt sådär 8 mil i onödan och kommer bli liiite sen… Kastar in oss i bilen och åker iväg…

Måtte lillebror stanna kvar där inne till nästa vecka, det känns som att sannolikheten för att allt ska gå bra vid förlossningen är bättre nästa vecka än denna!   

Det är en fråga jag ofta får men som faktiskt är väldigt svår att svara på… I början svarade jag alltid ”jo, det är bra”, men sen sa Robban till mig: ”Hur kan du säga att du mår bra när du inte alls mår bra och du inte orkar någonting”… Ja, det är väl liksom sån jag är men efter det så brukar jag säga att det är okej, sen är det upp till den som frågat om den vill veta mer eller om den nöjer sig med det svaret.


Tjejerna öser på under dagens skogssväng

Det som är svårt med att svara på frågan är att jag på ett sätt mår ganska bra; jag mår bara illa någon gång varannan dag, jag kan äta det mesta och även om jag har hemsk halsbränna emellanåt så går den oftast över rätt fort. Så långt är ju allt bra.

Sen har vi den andra sidan med den fruktansvärda tröttheten som härjar i både kropp och knopp… Jag har aldrig någonsin varit med om något liknande och jag hoppas bara att allt går över när lillkillen tittar ut! Jag är ju van vid att kunna gå i mil/timmar i ganska rask takt, springa runt milen på en timme (med draghjälp av Axxa), cykla och vara igång. Att bara kunna gå runt15-30 minuter 1-2 gånger om dagen, de dagar jag inte jobbar, är ju inte direkt normalt. Om jag gått runt en halvtimme så är det raka vägen i säng och sova middag i någon timme. Ovanpå det den ständiga oron för vad tröttheten och mattheten med domningarna i axlar och armar beror på… Och så utredningar och besök på alla ”instanser”… Som en kollega sa häromdagen: ”men herregud, bara dina sjukhusbesök är ju som ett heltidsjobb” och ja, det är inte långt ifrån… Jag försöker träna lydnad med Axxa emellanåt men då får jag välja, en kort promenad eller ett kort lydnadspass – båda två finns inte med på världskartan…

Tack vare sjukskrivningen orkar jag i vart fall vara med och natta Jennifer, de kvällar jag inte jobbat på dagen. Jag och Jennifer har varit i Nacka Forum och besökt barnavdelningen på H&M samt fikat en stund en dag, jag har handlat en hel kasse mat (själv) två gånger – det har jag inte gjort sedan innan jul. ”Allt” detta avlastar ju Robban en del också och att jag kan läsa en saga för Jennifer och sitta i soffan och leka dagis ibland gör att jag och Jennifer inte tappar allt i vart fall… I lördags var vi i Forum igen, Jennifer har växt på längden och alla kläder sitter på trekvart. Vi mötte mamma och pappa där och åt glass, besökte H&M och Lindex samt åt lunch innan vi åkte hem. Sen var jag däckad resten av helgen! I söndags eftermiddag åkte vi till skogen och stannade där ungefär en kvart innan jag kände att jag inte orkade stå upp längre… Visst är det normalt att man blir jättetrött när man är gravid, men detta är något helt annat…
Innan jag blev sjukskriven 75 % sa Jennifer till mig en dag:
”Du är ingen rolig mamma, du är ju som ett sjukt barn!!!”…
Det sved!


Axxa, 1 mars 2013

Varje torsdag åker jag och Axxa iväg på Teamträningen på kvällen, det är få tillfällen jag missat även om det hänt. Jag måste bara komma hemifrån, få vara jag och göra mitt någon gång i veckan i vart fall. Ibland sitter jag med en kaffekopp i handen och snackar och eventuellt hjälper jag någon genom att vara ögon under den tid vi ses. Ibland orkar jag träna med Axxa, det är dock inget jag räknar med.

Igår fixade jag dock inte att åka iväg. Jag var på jobbet i lite över fem timmar och sedan var det soffan som gällde (ingen hundpromenad, ingen Jennifernattning) till 19.30 då jag somnade... Sov ca 11 timmar då jag vaknade vid 6.20 när Jennifer började prata... Kändes som att jag kunnat sova minst lika länge till...

Hittills har det fungerat rätt bra ändå, men nu märker jag mer och mer att det börjar tära… Livet är inget roligt och jag känner mig som en urusel mamma, en dålig hundägare och inkompetent ”fru”… Jag vill så gärna, gärna göra saker med Jennifer men… I söndagskväll sa jag att vi kanske kunde åka pulka nästa helg om snön ligger kvar. Då svarar Jennifer, ”ja, annars kan vi göra det nästa vinter”… Gulligt sagt, men… Inte ska hon behöva vänta ett helt år på att få åka pulka och leka i snön med sin mamma… Hon är i en härlig ålder just nu och det känns som att jag missar allting…


Tro`t eller ej, men även Birre fick ett springryck!


Jättekul! Tyckte Axxa, tätt följd av Faran, och släppte pinnen, sprang ikapp och fällde bytet - med en utskällning av matte som följd...


Börjar bli huslig och lagar lunch varje dag när jag är hemma! Har dock förstått att min definition på att laga lunch inte är samma som alla andras...

Redan på fredagen ringde läkaren från Huddinge och berättade att inget av proverna styrkte att jag hade Lupus, vilket kändes otroligt skönt!! Framförallt när jag gått in på reumatikerförbundets hemsida och läst lite mer… Däremot visade proverna på att jag har hög risk för blodproppar och hon hade redan ringt specialistmödravården på SÖS dit jag hör för att informera dem… Det tog bara ett par timmar och sedan ringde de från SÖS… På grund av mina provsvar så hade de redan ringt in medicin till mig som jag absolut skulle börja ta, samma dag! Insåg då hur pass allvarligt det är… Jag ska ta en tablett om dagen samt en injektion i magen varje dag... Hon började instruera hur jag skulle ta sprutan men hörde väl hur tveksam jag lät. ”Har du sprutskräck”, frågade hon. ”Jaaa”, svarade jag… Så föreslog hon att jag skulle gå till distriktssköterskan så att hon kunde visa mig men i samma mening sa hon att det inte var säkert att de ville visa då inte alla vill sticka en gravid kvinna i magen… Toppen! Tänkte jag… Sjuksyrran kanske inte vill sticka mig i magen, men jag ska göra det själv!?! Vi lade på och jag bröt ihop och ringde Robban. Kände att det börjar bli lite mycket nu… Stackarn fick inte ett vettigt ord ur mig på ett tag och blev så klart superorolig. Till slut förstod han dock hur det låg till. Jag hade bett SÖS-läkaren maila mig lite information som jag kunde visa sköterskan på vårdcentralen, ifall de skulle undra vem jag var som kom och bad dem visa hur jag skulle göra med injektionerna… I mailet stod dock att jag skulle börja med tabletterna samma dag men att jag kunde skjuta upp injektionerna tills på onsdagen då jag skulle till specialistmödravården i annat ärende och då kunde de visa mig där hur jag ska göra. Puh!

På onsdagen hade vi tid för tillväxtultraljud kl. 11.30 och det var en jättetrevlig kvinna som hjälpte oss. Han var lite svår att mäta då han var MYCKET rörlig, hon skrattade och sa att ojoj, vilken vild en… Resultatet blev i vart fall att hans tillväxtkurva bara avvek med 1,8 % vilket innebär att han växer helt normalt med andra ord! Hon kollade även navelsträngen och flödet där och allt såg bra ut även där. Otroligt skönt!

Klockan 15 var det dags för besök nummer två, nu till specialistmödravården med mig… Från första början hade vi bokat tiden för att göra en gynekologisk undersökning för att se hur jag ser ut efter min förra förlossning. Jag fick lite skador och barnmorskan jag går hos nämnde vid något tillfälle att hon undrade lite över hur ärren var placerade etcetera och om jag skulle kunna föda vaginalt, efter det har jag skrämt upp mig själv rätt bra och därför ville jag veta hur det skulle fungera att föda vaginalt eller om jag ska göra kejsarsnitt. Nu hade vi dessutom en massa annat att prata om…

Vi pratade om mina trombocyter vilka jag går och testar ca var 3:e - var 4:e vecka. De sjönk drastiskt i värde under min förra graviditet då jag drabbades av något som kallas ITP och därför är det nu noggranna uppföljningar denna graviditet för att se hur mina värden ligger. Även om mina värden under första 2/3 av denna graviditet och även strax efter den förra varit på sådan nivå att även om jag skulle ha ITP så ligger jag precis under normvärdena så det är inget jag behöver tänka på alls. Men som sagt, ev. var det något som ”bara” drabbade mig under graviditeten med Jennifer. Då hade jag dock väldigt låga värden på slutet och på grund av det kunde jag inte få någon bedövning, alls, under förlossningen på grund av den ökade blödningsrisken… Märkligt nog blir värdena nu bara bättre och bättre och något som vi trott varit kroniskt verkar jag nu eventuellt bli friskförklarad ifrån!   

Det gjordes nu även en gynekologisk undersökning som visade att allt såg bra ut. Har man tidigare förlossningsskador är risken alltid större vid senare förlossningar, men vill jag föda vaginalt så är det helt ok. Skönt att ha kollat så att jag kan släppa delar av den oron i vart fall!

Sedan var det då dags att prata om risken för blodproppar… Blodproppar är ingenting att leka med och de kan dels drabba mig, men det kan även drabba lillebrorsan mer direkt då det kan bli blodproppar i moderkakan. Sker det så får han ingen näring och ni förstår ju följden av det… Det vart rätt många frågor, bland annat förstod varken jag eller Robban hur jag kunde ha risk för blodproppar när jag även har (haft) problem med Trombocyterna. Det går dock alldeles utmärkt vilken jag skrivit om i tidigare inlägg. Nu är dock mina trombocyter på normalnivå, men man undrar ju. Ett kejsarsnitt är ett stort ingrepp och innebär alltid förhöjd risk, i och med risken för blodproppar är riskerna betydligt större. En blodpropp i t.ex ett ben är ingen större fara men får man blodpropp i lungorna är det desto värre… Eftersom jag fortfarande känner stor oro inför att barnet ska ut på något sätt så frågade jag läkaren rakt ut vad hon rekommenderade då båda förlossningssätten innebär förhöjd risk för mig… Hon höll upp händerna som en vågskål, tänkte efter och lät efter en liten stund skålen väga över åt ena hållet och sade att det är ju förhöjd risk vid båda sätten men att hon skulle nog rekommendera vaginal födsel. Skönt att ha fått det uttalat rakt ut, nu är det ”bara” att ställa in sig på det och ”gilla läget”, vad gäller detta med.

När jag pratat klart med läkaren fick vi träffa en sköterska som visade hur och var jag ska ta injektionerna. Från början hade jag tänkt att detta får Robban hjälpa mig med! Men eftersom jag ska ta injektionerna varje dag under hela graviditeten samt sex veckor efteråt så kände jag att detta måste jag klara själv. Jag vill inte vara så beroende av någon annan. Sköterskan berättade för mig hur jag skulle göra och det visade sig att jag gjorde helt rätt första gången med hennes vägledning varpå hon säger, ”titta, du ser ju hur bra det går”. ”Nej”, svarar jag, ”jag ser ingenting”. Då börjar hon skratta när hon inser att jag placerat sprutan mot magen men sedan kniper så hårt med ögonen som jag bara kan… Jag fick även ett fint litet halsband där det står att jag använder denna medicin, ifall jag skulle svimma eller något och behöva hjälp så är det bra att räddningstjänst eller liknande vet vad jag tar för medicin. Jaja, jag får lite yrselkänslor ibland när jag ska ta sprutan och några minuter efter men annars gick det bra efter bara några dagar.

Min fina gravidmage för någon vecka sedan, nu är den ännu mer färgglad

Det ”roliga” i kråksången är att när mina trombocytvärden varit så bra har jag börjat hoppas på att jag kanske kan få epidural vid förlossningen, men… Vid ökad risk för blodproppar, och den medicinering som följer, så är inte ryggmärgsbedövning att rekommendera… Så, nu får jag åter diskutera med läkarna om vilken typ av smärtlindring jag eventuellt ska kunna få…

ITP, blodproppsrisken och även Lupus är alla tre immunologiska, autoimmuna, sjukdomar vilket ledde till att vi hade en lite intressant diskussion innan vi lämnade läkaren på specialistmödravården…
Läkaren: ”Vi vet inte vad, eller varför, men något händer med dig immunologiskt när du är gravid…”.
Jag: ”Det här blir sista barnet
Läkaren: ”Ja, det borde jag väl inte säga, men det låter som en mycket bra idé!”

På hemvägen satt Robban tyst en stund innan han, lite tveksamt, frågade mig om jag ångrade att jag blev gravid igen. Det kändes skönt att helt ärligt kunna svara att det gör jag absolut inte! Däremot är det inget jag vill ge mig på igen och jag hoppas, hoppas bara allt kommer att gå bra hela vägen! Varje gång lillebrorsan sparkar har jag nästan gjort segertecken och tänkt att ”YES, han lever fortfarande!!”. Robban har ringt till jobbet om dagarna för att fråga hur jag mår, om han sparkar etcetera. Det har varit några tuffa veckor och vi har fortfarande inte svar på vad som hänt och vad det beror på. Vi vet inte heller varför jag blir helt matt i axlar och armar samt blir så otroligt trött i kroppen emellanåt eller varför jag är så trött…

Jag blev sjukskriven 50 % i ett par veckor framåt vilket har varit räddningen. Plötsligt orkar jag gå en kort sväng med hundarna igen och vissa dagar tränat lite lydnad vilket ju är mitt livselixir och andningshål i vardagen. Nu har det varit minusgrader så jag har kunnat gå på sjön och därmed ha hundarna lösa hela tiden och flanera i långsamt tempo medan de springer sig trötta. Därefter kan jag sova middag 1-2 timmar innan Jennifer kommer hem så att jag kan vara en hyffsad mamma i vart fall. När det var som värst orkade jag inte ens läsa godnattsaga, eller ens resa mig ur soffan på kvällen för att vara med vid nattningen…


Fyller energidepåerna med bästa sällskapet, ensamma på Sågsjön

I tisdags var jag på vanligt besök hos barnmorskan och mitt blodtryck var som det brukar och Lillis hjärta lät jättebra. Otroligt skönt. Remiss för ytterligare ett extra ultraljud är beställd då de vill fortsätta kolla upp så att han växer som han ska, speciellt nu när jag medicineras. Jätteskönt med alla kontroller, hellre en för mycket än en för lite! Lite jobbigt var det dock när barnmorskan frågade hur han rör sig nu, hur mycket han rör sig etcetera. De sparkar ju lite mindre, eller det känns mindre i vart fall mindre i takt med att de får mindre plats i magen vilket är helt normalt. Jag ska dock vara extra uppmärksam på att jag känner att han sparkar och rör sig. Tycker jag att jag inte känt något på ett tag ska jag äta/dricka något sötsliskigt för då brukar de ”vakna till liv” samt putta och butta på magen. Känner jag ingenting då ska jag åka raka vägen in till förlossningen. Lite jobbigt att prata om, men väldigt skönt att veta hur jag ska tänka och göra! På så sätt minskar både mina och Robbans frågor och osäkerheten minskar.



I nästa vecka ska jag träffa BVC-läkaren sedan väntar vi som sagt på ytterligare ett tillväxtlutraljud, jag ska till vanliga barnmorskan, till specialistmödravården samt till kvinnosjukvården/förlossningen och prata samt ta mina vanliga blodprovev. Det är mycket nu!

Ja, det här är ju en riktig följetong… Ligger lite efter i tiden men det är medvetet då jag inte vill skriva om saker och ting innan jag vet hur det förhåller sig. Nu vet vi ju inte allt ändå, men vi vet vad jag i vart fall inte har.    Nu dröjer det nog lite till nästa graviditetsuppdatering, nu kommer nog lite ”vanliga” inlägg ett tag istället.

Jag planerade att åka in och jobba på fredagen då jag var stressad över förestående bokslut men på fredag morgon var jag ännu mer svullen! Jag var så svullen att jag hade begränsat synfält, kinderna täckte ungefär halva syndfältet i höjdled och jag hade även sämre vidvinkelseende på grund av svullnaden. Linser var bara att glömma. Jag ringde Robban som körde in mig och Jennifer, som nu hade hög feber och hade jätteont i örat, till Nacka närakut. Där konstaterades det att Jennifer hade kraftig öroninflammation, hon fick äta bredspektra penicillin i en vecka. Sedan tittade läkaren tittade på mig och var klart fundersam över min diagnos från läkaren på onsdagen… Han kollade sänkan som var jättehög, inte bra när man är gravid, och ville ha utlåtande från en specialist. Jennifer skjutsades hem till farmor och farfar och jag och Robban åkte vidare till öron-, näsa-, halsakuten på SÖS. De hade dock stängt så vi fick åka vidare till Karolinska. På grund av sjukdom var det ont om personal och lite över fem timmar senare fick vi komma in…

Efter en undersökning på mindre än en halv minut konstaterade läkaren att jag inte hade bihåleinflammation och att mina besvär inte hade det minsta att göra med öron, näsa, hals… För att vi skulle slippa vänta fem timmar till tog hon kort på mig och gick till sina medicinkollegor för att fråga hur de tyckte vi skulle gå vidare. Blod- och urinprov togs i enlighet med deras rekommendation och de tyckte att det såg ut som att jag hade fjärilsutslag. Därmed fick jag order om att ringa reumatologen på Huddinge direkt på måndag morgon och kräva att få en tid samma vecka.. När jag ringde skulle remissen från Karolinska redan finnas på plats. När jag ringde på måndagen fick jag en tid redan till onsdagen. Lördag och söndag mådde jag lite bättre och åkte in till jobbet. Jobbade sedan över hela veckan och när jag inte jobbade sov jag…

På onsdag åkte jag till Huddinge mitt på dagen och i 1,5 timme satt vi och pratade, de ställde frågor, kände på mina leder etcetera och jag fick lämna sju rör med blod samt urinprov innan jag åkte därifrån. Jag hade inte kvar svullnaden utan var bara lite röd i ansiktet vid det här laget men hade tagit kort på torsdag mitt på dagen. Jag kände mig även svag i kroppen, orkade inte hålla upp armarna alla gånger utan var tvungen att vila dem i knäet emellanåt. På grund av foglossningen ska jag helst variera mellan att stå och sitta på jobbet men stå var bara att glömma… De misstänkte SLE/Lupus och jag skulle få svar om ca 14 dagar… Jag hade ett hum om vad det var för något men när jag läst de första, inte så roliga, raderna när jag googlat bestämde jag mig för att inte spekulera utan vänta tills jag fick svar från läkarna och då be om korrekt information. Till dess tänkte jag se mig själv som frisk, även om jag mådde dåligt… Det som gjorde det hela ännu jobbigare var att om det var SLE/Lupus så mådde inte bara jag dåligt utan även barnet… Dessutom är det en kronisk immunologisk reumatisk sjukdom som skulle kräva omedelbar medicinering, vilket inte var positivt för lillkillen, och jag skulle medicineras för resten av livet...

På torsdagen hade jag ett vanligt besök inbokat på mödravårdscentralen och då berättar jag om allt som hänt. När barnmorskan mäter magen säger hon att tillväxtkurvan planat ut, antingen ligger han bara annorlunda eller så har han slutat växa berättar hon… Som om det inte är nog med det som redan är… Hon mailar iväg en remiss för tillväxtultraljud på en gång.

Forts följer...

började riktigt bra. Jag förstod väldigt tidigt att jag var gravid, testade och stickan plussade och ett par dagar senare kom illamåendet som ett brev på posten. Jag mådde illa varje dag, hela dagarna, men det var ändå okej – ett mer ”normalt” gravidillamående. I oktober kom tröttheten och jag tyckte jag sov bort hela månaden mer eller mindre, men även det kändes som en ”normal” graviditetströtthet. Jag var glad, lycklig och hela familjen var förväntansfull! Vi berättade tidigt vad som var på gång för Jennifer eftersom jag var så trött och mådde illa etcetera och hon blev överlycklig!!!

”Äääääntligen!! Jag som har tjatat och tjatat!!”, var hennes kommentar och sedan ringde hon mormor och farmor och berättade stolt att hon ska bli storasyster!  Efter ungefär tre dagars väntan började hon undra hur länge hon skulle behöva vänta… Vi gjorde moderkaksprov och vart supernervösa… Både över testet i sig, resultatet och den ökade missfallsrisken det medför. Allt gick bra och vi fick även reda på att Jennifer ska få en lillebrorsa. I november börjar både tröttheten och illamåendet gå över och jag tar upp morgonpromenaderna och hundträningen igen.  December fortsätter likadant och även om halsbränna och foglossning gör sitt intåg så känns allt helt okej. Jag jobbar över en hel del sista veckan före jul för att kunna vara långledig över jul- och nyår.

Ungefär samtidigt som julledigheten börjar blir hela familjen mer eller mindre förkylda. Jag garvar och säger att jag åkt på en ”manlig förkylning” då jag egentligen bara är lite snuvig en ändå är helt däckad! Känns lite fånigt men det är bara att gilla läget. Julledigheten består i stort sett av förkylning, skottning och vila. Över nyår är Robban däckad i närmare 40 graders feber men jag och Jennifer klarar oss från febern i vart fall. Dock inga hundpromenader och bara lite träning…

Måndagen den sjunde januari börjar jag jobba igen, på tisdag morgon kände jag mig lite svullen under halsen (inte på sidan som är vanligt vid förkylning). Under dagens lopp svullnade jag lite mer och även i ansiktet började jag svullna. Jennifer var dålig så jag gick hem vid lunch för att vabba, vi planerade hur vi skulle vabba då januari är årets tuffaste månad på mitt jobb. Jag kände mig sämre och sämre ju längre kvällen gick och på onsdag morgon när jag vaknade var jag röd i ansiktet och helt svullen! Vi bestämde att jag skulle vabba med Jennifer så jag ringde jobbet och åkte därefter till min husläkare där jag fick gå in till en vikarie.

Han knackade mig på mina svullna kinder och frågade om det gjorde ont vilket det givetvis gjorde, han frågade om det gjorde ont när jag lutade mig fram vilket det givetvis gjorde och så konstaterade han att det var bihåleinflammation. Jag försökte påtala att det kändes som att det gjorde ont i huden och inte i bihålorna samt att jag varken hade huvudvärk eller ont vid tänderna i överkäken vilket jag hade förra gången jag hade bihåleinflammation, men han lyssnade inte alls. Skrev bara ut antibiotika och när jag frågade om jag kunde ta det i och med graviditeten tittade han lite slött på mig och sa ungefär ” det tror jag. Läs på bipacksedeln”. Frågade om jag skulle jobba eller bli sjukskriven men han tittade på mig som om jag var en idiot och sa att det var bara att köra på som vanligt. Jag tyckte det var oerhört nonchalant och tvivlade lite på diagnosen men han är ju läkaren av oss, kanske det kan yttra sig så här med, tänkte jag. Åkte hem och sov hela dagen… Jennifer passade mig mer än tvärtom, hon hämtade kudde och täcke och bäddade ner mig i soffan. När hon blev hungrig väckte hon mig så jag kunde fixa lite mat och så höll vi på. Natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag av att ansiktet värkte och fick ta alvedon för att kunna somna om. På torsdagen var både jag och Jennifer fortfarande dåliga så jag stannade hemma då med. Ansiktet var lika svullet och rött som på onsdagen och det värkte konstant och kliade lite. Jag kunde inte ha glasögon då de klämde på min svullna näsa och fick vänta flera timmar innan svullnaden lagt sig så pass att jag kunde få på mig linser.

Bilderna nedan är tagna mitt på dagen på torsdagen. Det var alltid värst på morgnarna och så blev det lite bättre och bättre ju längre dagen gick.





Jag och Axxa åkte dock iväg på teamträningen på kvällen men vi tränade ingenting, det orkade jag inte. Satt bara och fikade och tittade på när de andra tränade.

Fortsättning följer...

lär jag mig otroligt mycket, inte bara om graviditeten utan om kroppen i övrigt. Något jag lärde mig på sepcialistmödravården i onsdags är att man kan ha lätt för att få blodproppar samtidigt som ens blod kan ha svårt att koagulera. Det trodde jag inte var möjligt, men så är det och det beror på att det rör sig om olika system.

Man kan ha lågt antal trombocyter (röda blodkroppar) vilka har som huvuduppgift att stoppa blödningar och hjälper till med blodets koagulering på artärsidan samtidigt som man kan ha ökad risk för blodproppar på grund av att blodet har lättare för att koagulera  på vensidan. Även om jag tycker det är lite intressant så skulle jag hellre klara mig utan den kunskapen, men nu är det information som är ytterst nödvändig. Jag är bara otroligt glad för att jag denna gång har blivit tagen på allvar och att det satsas på sjukvården för gravida kvinnor! Får se om jag får tid och lust att blogga lite mer om den något märkliga starten på 2013...

I söndags var det dags för mig och Axxa att möta Anna, Phoebe och Ruby hos Marie Söderström i Norsholm för en uppföljning av vårens inledande fysgenomgång med träningsupplägg. Vi hade bokat upp oss på 2-3 timmar men när jag satte mig i bilen för avfärd såg att jag vi hållit på i fyra (!) timmar. Det var otroligt givande!! Tanken med detta är att vi ska få hjälp, tips och råd på vägen samt träningsupplägg för att träna oss själva tillsammans med hundarna. Det vill säga att vi inte ”bara” är ute och motionerar och hunden får följa med utan även hur hunden ska få fysträning samtidigt samt andra komplement för hundarna, men även för oss. Vad är våra svagheter? Hur tränar vi upp dem? För varje gång vi ses går vi djupare på ämnet och vi har givetvis fler frågor och funderingar. Här kommer en liten sammanfattning av en del av det vi gick igenom i söndags.

Pulsmätare
Marie tipsar oss om att använda pulsklocka. Man ska inte använda den slaviskt som många (manliga tävlingslöpare  ) gör utan man ska ha den som ett hjälpmedel. Till exempel kan man träna intervaller efter pulsklockan, man kan utmana sig själv etc.

Vilopuls kan man testa själv, helst precis när man vaknat. Mät under en minut eller 2x30 sekunder. Vilopulsen ligger normalt på ca 60. Maxpulsen ligger normalt på ca 220-230 (minus ens ålder sägs det, men det stämmer inte för de flesta).

Pulsen går upp i början av passet och sedan planar den ut, därför känns det för många jobbigast i början av passet.

Det finns en applikation till smartphones ”Instant heart rate” som man kan ladda när och som mäter pulsen genom att man sätter fingret mot telefonens fotolins. Vet inte hur pålitlig den är, men den kan i vart fall ge en ledtråd.

Att träna i kyla
Ner till – 10 grader är det inga problem att springa i men då bör man ha en grund att stå på.

Det kan vara bra att ha något som värmer upp inandningsluften, typ något slags näsduk (även om den blir våt) när man springer i sådan kyla. Hundarna har normalt inga problem med att springa i denna kyla.

Vid kyla ute bör man sänka tempot. Intervallpass bör man inte köra under –5 grader.

Löpbandsträning för hund
Löpband används väl mest vid rehab och då oftast i vatten. Jag har dock turen (tack, tack, tack Annika!!!) att ha fått ett löpband som är lite större än de som normalt säljs i sportaffärerna och har då tänkt använda det som komplement ibland, vid tillfällen när man kan ha svårt att motionera hunden. De löpband som är tillverkade för oss människor har ett annat ”underlag” på själva bandet än det som är tillverkat för djur och därför sliter det mer på hundens tassar. Vid löpbandsträning bör man därför se över hundens tassar för att se om de klarar denna typ av träning eller ej. Om hunden får problem med tassarna kan man ha på sockar på hunden, men då måste hunden först vänja sig vid att ha dessa på sig så att inte rörelsemönstret ändras och man ”hårdkör” på löpbandet…

Invänjning: Låt hunden gå i ca fem minuter, stanna bandet men låt hunden stå kvar på bandet så att den inte lär sig att hoppa av så fort bandet stannar/saktar ner. Var noga med detta varje gång!

Det kan vara smart att låta Axxa skritta på löpbandet och inte bara tänka på trav/motion/kondition, framför allt då jag har väldigt svårt att få henne att skritta ute.

Skritt på bandet, Axxa skötte sig kanon för att vara första gången på ett löpband  

Utrustning för föraren
Man bör satsa på ordentliga kläder när man tränar löpning, oavsett nivå. Det kan vara bra att ha 2-3 uppsättningar, det som behövs är:
Sportbh – och den ska sitta tight!
Funktionströja – kort- plus långärmad
Funktionsjacka – ej för pösig
Tights
Kompressionsstrumpor är en trend (precis som plåster på näsan för att öka andningen var för några år sedan) sa Marie och menade på att folk med problem ev. kan behöva dessa, men inte vi vanliga.
Bra skor – kolla tillverkningsdatumet på skorna så att de inte har legat för länge i lager. Gummi torkar ihop och du får ett sämre löpsteg. Inte alltid det är bra att hitta billiga skor på utförsäljning med andra ord…

Midjebälte, gärna med vätskebehållare och småfickor för bajspåsar etcetera. Perfekta (http://www.perfekta.nu/) har ”vätskebehållare” med kardborrband som man kan sätta på sitt eget dragbälte så slipper man köpa nytt.
Expander – antingen finns det redan på midjebältet eller så köper man ett koppel/lina med expander i och annars kan man köpa en lös, kort expander att fästa mellan koppel och bälte för att minska rycken.
Lina/koppel – det bestämmer du själv vad du vill ha. Ska man tävla i barmarksdrag är det lina som gäller. Jag föredrar ett kortare koppel ca 1,20 långt då vi bor och rör oss i tätbebyggt område med många möten.

Utrustning för hunden
En bra sele, gärna en x-sele som är lite bredare fram om man har en lite bredare hund. Hurrttas sele är bra till vissa raser, men inte till andra. Noga att pröva ut så att selen sitter bra!

Paus på bandet, ser ni hur det knakar hos hundföraren?    

Träning
Distans är en typ av träning och tempo är en annan typ av träning. Tempoträningen behövs för att få upp flåset. Ex. på tempoväxling 100 meter fort (!), 100 meter jogg etc. I början kanske man lägger in ett 100 meters intervall i ökat tempo för att sedan öka på med fler och fler.
Tänk på: Snabb fart – lång vila, låg fart – kort vila

Vi har alla olika trösklar, men vi måste komma över dessa för att höja vår prestationsförmåga. Oftast är trösklarna mentala...

Ibland hör man folks om säger att det är svårt att andas när det t.ex är kvavt ute för att det är mindre syre i luften, men det är alltid 21 % syre i luften oavsett regn, sol, kvavt etcetera!

Det ska vara roligt att springa, byt runda ofta!

Kost
Vi ska prata mer om kosten nästa gång men gled in lite på detta ändå…
Frukost är dagens viktigaste mål! Ät långsamma kolhydrater som till exempel grovt bröd och gröt, det håller blodsockret i schakt och du håller dig mätt längre.

Vid jämn blodsocker nivå slipper du sötsuget men det tar ca 6-8 veckor för det att stabiliseras… Det behövs bara den där godispåsen så är blodsockret på gång igen… Det är helt okej att äta några bitar ibland, man ska inte vara slav under kosten.

Hundarna får sin energi från protein och vi får vår energi från kolhydrater. Hjärnan behöver kolhydrater för att fungera, galet att utesluta dessa från kosten!

Valp
Generellt kan man se på knogarna om hunden/valpen är färdigvuxen eller om den kommer bli högre. Är knogarna knöliga alternativt ”mycket” bredare än övriga benet kommer den att växa mer. Är knogarna ”jämna” med benet (som på en vuxen hund) är den färdigvuxen.

Hur länge ska man pausa när bandet stannat egentligen?

Genomgång av hundarna
Efter en hel del allmänt prat och frågor är det dags för hundarna att komma in. Phoebe och Axxa skulle få varsin genomgång samt en sväng på löpbandet och Ruby skulle kännas igenom lite för att kolla så inte benhinnorna ömmar, vilket de kan göra på unga hundar samt får lite hanteringsträning inför fysgenomgångar längre fram. Spontant tyckte Marie att Axxa var fin i kroppen, hon var i mycket finare form än senast (då hade vi ju haft lång vila på grund av tasskadan). Hon var fräsch i kroppen! Jag ska massera vid/framför skuldrorna. Hon var något, något stel på höger fram så jag ska stretcha henne där. Jag undrade över hennes muskeluppbyggnad då hon drar mig lite när vi joggar så tyckte jag det såg ut som att hon anstränger bakdelen men inte fronten och frågade om jag skulle träna den lite specifikt. Marie påtalade dock att då jag ser bakdelen men inte fronten när vi springer så är det en synvilla och hon har fin och jämn muskulatur över hela kroppen.     

Jag bad om övningar för att stretcha ryggen då Axxa har börjat dra lite mer nu, både när vi tränar Canicross och även lite när vi cyklar. Man stretchar den långa, raka ryggmuskeln genom att låta henne stå på bakbenen och ”dra benen” uppåt. Se bild nedan, det finns även bra bilder i stretchingboken sa Marie. Håll ihop mina knän ”runt” henne och håll ihop hennes framben.

Axxa är så skön, hon bara finner sig i allt... Och jag bara blundar på alla bilder... ;)

För att stretcha ryggsidorna ska jag ha henne mellan mina ben och böja hennes huvud/kropp åt sidorna med hjälp av godis. 

Axxa fungerade bra på löpbandet och skrittade jättefint, sen vart det passgång upp i åtminstone 9 km/timme innan hon gick över till trav. Marie tyckte att jag absolut kan träna henne på löpbandet hemma, som komplement.

Fyra timmar senare lämnade vi Marie och åkte till en restaurant som låg precis vid Göta kanal och åt god lunch innan det var dags att åka hem igen. Nästa träff blir ev. i mars och sedan i augusti/september, innan Anna och hundarnas jaktsäsong drar igång.

Vill man komma igång med sin egen och hundens träning kan jag verkligen rekommendera att kontakta Marie då hon kan både human- och hundsidan!

Här händer det visst inget mer...   

Jaha, i lördags åkte jag ut till Drottningholm för att möta upp Lindha med Ajax & Devil samt Annelie med rottisen Lotus. I dag stod det spår på schemat, vilket mina tjejer inte verkar uppfattat… Jag lade ut ett spår på ca 350 meter till Faran och ett på ca 850-900 meter till Devil medan Lindha lade ut ett till Axxa på mellan 500-800 meter och några apporter. Devils spår gick bra trots möte och kortare pratpaus med svampplockare. Jag tycker han var kanonduktig med tanke på att vi var ute och spårade i Baltiska havet, enligt min gps…

Faran… Ja, nu är jag inte riktigt 100 men hon vimsade lite och jag tror att hon bytte spår. Jag bröt henne och gick tillbaka till där jag visste att jag lagt spåret någonstans i närheten (ja, jag hade glömt starta gps:en när jag gick ut det…) och då tog hon upp det igen och så kom vi till spåret helt rätt och riktigt där hon hittade sin kära boll.

Axxas spår vet jag inte vad som hände med för till sist gav jag upp, vi bröt och så gick vi tillbaka till bilen. Jag vet att: spåret låg i två timmar, det var ny spårläggare vilket hon inte är van vid, det var fullt med svampplockare i skogen och det var även uppbökat här och var. Jag vet inte om det var svårigheterna eller varför det gick galet. Snart ska vi ses igen och då ska Lindha lägga några kortare spår med kortare liggtid och förhoppningsvis lite mer orörd mark så får vi se hur det går, bra att försöka ”nolla” och sen öka på med svårigheter en i taget för att se var det brister.

På söndagen skulle jag och Axxa ut och jogga igen, planen var att hitta genvägen så jag kan få ihop min långrunda… Inte heller idag gick det som planerat då jag efter ca 2 km tycker det ser ut som att Axxa haltar, efter 2,5 km är det kristallklart att hon inte är ren i gången fram och jag får ringa Robban… Han är schysst och kommer och hämtar upp Axxa, jag  avbryter långrundan men joggar ensam tillbaka hem… Shit, vad det kändes konstigt, tråkigt och helt oinspirerat att jogga utan bästa joggingkompisen! När jag kom hem sa Jennifer att hon trodde det var en ”strekning”, de hade då sköljt alla tassar och kollat igenom noggrant. Eftersom jag numera har ett rätt bra katastroftänk vad gäller hundarna satt jag givetvis och bläddrade i ”rehab för hund”- och ”fysträning för hund”böckerna en stor del av kvällen och undrade om det var någon gammal skada eller någon ny… Funderade på ny valp etc. etc…

Måndagen tog vi det lugnt med bara vanliga ,dock något kortare, promenader och då tyckte jag hon markerade något i början men inte sen och på tisdagen var hon som vanligt igen vad jag kunde se. Så jag hoppas att det bara var något väldigt tillfälligt!