Ja, det kan man lugnt säga...
Hela kennellägret var jag genomförkyld! Trots det körde jag på med stegtävlingen, jag skulle ha minst 18 000 steg om dagen hade jag bestämt mig för! Så när vi ätit, druckit vin och snackat och övriga skulle rasta sina hundar för natten så gick jag ihop de steg jag behövde för att klara mitt mål. Det gick bra, på måndagen fick jag ihop 18906 steg och på tisdagen 18616 steg! Onsdagen blev det lite mindre för då var det lydnad hela dagen och bilkörning två timmar hem från lägret men 17893 steg fick jag ihop i vart fall.

På torsdagen var det dags att jobba igen men jag mådde inte bra... Så torsdag och fredag tog jag sovmorgon och kom inte till jobbet fören strax före 10. Underbart med flex och innestående komp! Helgen mådde jag uselt... Överlevde torsdag - söndag med hjälp av migräntabletter. Fick hoppa över Teamträningen både på torsdagkvällen och lördagförmiddag och det satt hårt inne kan jag säga!

På måndagen var det ännu värre, kändes som att hela huvudet skulle sprängas och jag insåg att jag måste gå till läkaren... Väl där konstaterade han att jag har kraftig bihåleinflammation så nu har jag starka värktabletter,  äter antibiotika för första gången på över 25 år och är sjukskriven, 50 % denna vecka, för första gången i mitt liv! Så kan det gå...

Så nu sitter jag här och är hur sugen som helst på att träna och gå  långa promenader och orkar inte göra ett skit... I söndags tog jag mig i vart fall ut på tomten för att köra ett femminuters pass med Axxa. Vi tränade:
3 rutor som gick mycket bra!
3 apporteringar; en hel och två där jag bröt och belönade för farten in - mycket bra!
1 fjärr på ca 3 meters avstånd där jag punktbelönade snabbheten vilken jag tycker hon tappat lite.

Jahapp, det vart en liten gnällblogg idag... Det gillar jag inte, men ibland blir det väl så ändå.

Vi har stegtävling på jobbet och folk är helt galna... Jag går mina vanliga hundpromenader och är väl lite "allmänt aktiv", visst har jag ökat promenaderna lite men jag ligger ungefär där jag är normalt sett. Med mina i snitt 18156 steg om dagen ligger jag på plats... 35 på mitt jobb! Den som gått mest har gått 503715 steg! Han är bara ute efter att vinna och är ingen supermotionär normalt sett, helt otroligt! Men med hus, barn och andra intressen finns inte tiden att gå så mycket, jag skulle inte ens vilja!

Måste bjussa på en bild, tycker totaltvåan i Korpens stegtävling har ett grymt bra alias!

I söndags åkte jag och tjejerna iväg till Norsholms Djurklinik för att träffa Marie och ha en fyratimmars fysgenomgång och få individuella träningsupplägg. Anna håller på med lydnad och jakt med Phoebe och jag vill ha ett upplägg för Axxa (lydnad och spår) men även veta vad Faquera (aktiv sjukpensionär) kan hänga med på och vad jag ska avstå från med henne.

Liiite dimmigt var det!

Vi började med att gå in och prata lite om de hundar vi har och sedan gick Marie igenom Phoebe då Anna aldrig varit hos fysioterapeut med henne. Mina hundar skulle hon inte gå igenom då jag regelbundet går till Charlotte och var där veckan innan. Marie kände och klämde och tittade på rörelserna utomhus och därefter tittade de på rörelserna inomhus i olika skrittempo och trav på ett Treadmill. Jätteintressant!

Därefter tittade vi på Axxa i simmet. Jag simmade ju en del på Haninge Hundhälsa med Axxa förut men då hon vid några tillfällen skrikit till, av smärta har jag uppfattat det som, utan att vi vet vad det beror på så vågade jag inte fortsätta. Marie berömde hennes suveräna simteknik, hon är en utmärkt simmare! Dock går hon upp i stress och jag drar omedvetet upp henne en del också genom att bland annat inte vänta in henne i svängarna och sådana saker. Marie frågade mig hur det kändes efter några minuter och jag tyckte det var skitjobbigt! Jag bara väntade på att hon skulle skrika till vilket hon dock inte gjorde. Axxa fick simma ca 3x3 minuter. Vi pratade även lite om hur man generellt ska simma hundar och lite specifikt på vad jag ska tänka på med Axxa. Marie sa bland annat att jag inte ska pausa henne genom att hålla henne i vattnet utan hon ska upp på land och pausa genom att sitta alternativt ligga ner. Det ska vara ordning och reda, jag ska gå bredvid henne och inte framför, vänta in henne i svängarna, inte ha ögonkontakt etc. etc. Mycket bra!

Sedan pratade vi en hel del till och Marie frågade om hon fick känna lite på Faquera ändå med tanke på de skavanker hon har, allt för att kunna ge oss rätt råd inför framtida träning. Självklart fick hon det! Hon tyckte att jag skulle simma med Faran också vilket jag sa att jag inte gjorde på grund av att Faran tycker det är sååå tråkigt! Enda sättet att få henne att simma är att kasta boll och pinnar i vattnet men då får hon fel teknik (sänker kroppen, höjer huvudet och belastar då ryggen) så det är inte bra… Marie ville då gärna se henne i simmet och som tur var fanns det en återbudstid så vi kunde simma henne på slutet. Jag fick lite tips på hur jag kan få Faran att tycka det är roligare, eller i vart fall mindre tråkigt, så vi kommer testa igen! Även Faquera har väldigt bra simteknik vilket är positivt!

Här är lite, lite om vad vi fick med oss hem:
Det finns tre träningsformer och Marie tycker vi ska cykla två gånger i veckan enligt nedan för att få in samtliga tre träningsformer under veckan.

* Pass 1: Cykla 1 tempopass på ca 5-7 km med intervaller. Trav, galopp, trav etc.
* Pass 2: Cykla 1 distanspass (trav) där vi så småningom kommer ligga på 10-15 km.
* Pass 3: Inkallningar/budföringar på 50-200 meter, antalet gånger avgörs av vilket flås de har. Hundarna ska inte skickas fram och tillbaka på direkten utan flåset ska gå ner innan man skickar igen.

Phoebe är vältränad och kan starta upp här med en gång medan mina tjejer varit konvalescenter länge så när Axxas tass läkt klart helt om några veckor ska vi börja så smått för att öka på så att vi kommer upp i ovanstående distanser.

Högt tempo = lång ”vila”
Lågt tempo = kort ”vila”

Cockersök/-jakt ses som ett intervallpass och de veckor* A&P tränar jakt alternativt jagar så hoppar de över intervallpasset på cykel. Då jaktträningen är som riktig jakt bortsett från att man inte skjuter viltet får man endast träna söket, arrangera jaktprov och jaga under tillåten säsong. Därav är det endast några veckor om året.

Således hoppar man över något av ovanstående tre träningspass om man tränat något som är likvärdigt, t.ex ersätter då cockerjakten, och bruksets skogssök, intervallpasset.

Detta gör man för att hundarna ska få återhämta sig, vi vill ju inte köra slut på dem utan bygga upp dem! Därför ska vi inte heller länga sträckorna särskilt mycket utan ovanstående är vad våra hundar behöver. Tränar & tävlar man andra grenar, till exempel jakt med stående fågelhund, drag etc. så blir uppläggen givetvis helt annorlunda.

Då Anna snart får hem en liten jaktcockervalp ville hon veta lite mer om hur Marie tänker där och hon anser att en valp rund 3-4 månaders ålder kan börja gå lite längre. I den åldern kan man vara ute och gå i runt en timme i lugnt tempo om man går i skogen med valpen lös så att den kan röra sig som den vill. Blir valpen trött får man givetvis pausa.

Marie tyckte att båda mina tjejer är slimmade och i fin form vilket hon blev lite förvånad över då Axxa haft lååång konvalescens och Faquera har fått ”hänga med” på den hon med. Faquera var en väldigt fräsch 10-åring! Jag har misstänkt att Faquera eventuellt har haft ett skov precis och därför har hon gått på en sväng Rhemadyl men det trodde inte Marie. Hon sa att en hund som beter sig som Faquera inte har ont. En hund som har ont i ryggen går inte upp ur poolen utan minsta ”problem” och skakar på sig direkt efteråt som hon gjorde. Skönt att höra! Vad gäller Faran tyckte Marie att hon kan hänga med på allt förutom intervallpassen på cykel. Jag ska träna kavalletti med henne och kan använda mig av viktmanschetter med låg vikt på bakbenen. När jag berättade om Axxa sa hon att hade jag inte själv bestämt mig för att sluta med skyddet så hade hon avrått mig å det bestämdaste vilken känndes rätt skönt att höra då jag saknar den träningen... 

Mycket var repetition av det jag hört hos Charlotte men det är alltid bra att få olika infallsvinklar. Sedan gick vi även igenom en hel del annat, som jag inte skrivit om här, vilket var mycket givande. Jag rekommenderar verkligen en sådan här genomgång för alla som är aktiva med sin hund! Det är inte bara att träna sin hund utan man ska veta vad man tränar, varför man tränar och hur man ska träna. Själv skulle jag aldrig drömma om att börja träna på gym utan en genomgång med instruktör, ändå är det precis vad vi för det mesta gör med våra hundar...

Den 2 september ska vi tillbaka på en uppföljning vilket ska bli jättekul!

Två veckor höll tratten, nu är den i två delar... Hon är liksom inte så försynt "den lilla". När Axxa har tratten på springer Jennifer och ställer sig bakom en eller hoppar upp och ner och kräver att vi ska bära henne och - jag förstår henne! Då har hon inte tratten på särskilt mycket heller, så fort vi är hemma och någon av oss är vaken är tratten av. Hon vet så väl att hon inte får röra tassen så istället slickar hon på andra tassen, på glovet, på... Ja, om riktar om helt enkelt.

Igår fick hon frispel!! Drog en repa på tomten och två varv runt huset i full speed med Faran i släptåg...  När hon stannade lyfte hon upp tassen och stirrade förbryllat på den, då hade bandaget lossnat och påsen gått sönder och satt som en snygg grå benvärmare i plast. "Titta, där ligger Axxas bandage", sa Jennifer... Gick in i huset med tanken "shit, shit, shit" i huvudet, men det gick tack och lov bra. Fick hjälp av världens bästa hundskötare att hålla upp tassen från marken under tiden jag hämtade allt inför rengöring och bandagering. Fick dock frågan "måste jag tvätta händerna då" innan? Den frågan får vi nu 711 gånger om dagen, vet inte vad det är för "tvätta händerna"-fobi hon har just nu. När allt var fixat hade vi picknick på altanen jag, Jennifer och tjejerna - klart de ska ha pannkaka precis som vi!

"Axxa bet mig bara lite, lite, lite i handen men mest bet hon mig inte", meddelade Jennifer efter pannkaksutdelningen. Himla bra med raka besked! Ungefär som när hon berättade för grannen att våra hundar är snälla och inte bits - inte så mycket i vart fall...   

läker finfint! Så otroligt skönt!!!
Det har börjat växa fram ny trampdyna så även om såret fortfarande är stort och öppet så "krymper" det för var dag. Inte nog med det så belastar hon vänsterfoten, tjohoo!!! Jag kan tänka mig att det skavde enormt innan de klippte bort dynan för redan dagen efter började hon använda den lite. Nu går hon nästan som vanligt, lite avlastar hon men det är ju inte så konstigt. Huvudsaken är att hon går på alla fyra tassarna och inte kör trebensrace. Har föresten börjat förstå varför amerikanarna ibland väljer att amputera benen på sina hundar istället för att ta bort hunden, de klarar sig "lika bra" på tre ben som de gör med fyra.   

Våren är här och jag längtar tills tassen är såpass okej att vi kan börja ta våra promenader igen! Jag kan ju inte gå mina morgonpromenader nu när Axxa är skadad för då går "larmet" och resten av familjen behöver sin skönhetssömn...

Vi tycker att Axxas sår luktat lite illa samt har vätskat en del så vi har haft telefonkontakt med Djurkliniken och de har rått oss att byta bandage 2-3 gånger om dagen samt tvätta rent såret ordenligt, vilket vi gjort.

I söndags kväll när Robban bytte bandage för natten ropade han på mig då han tyckte att det inte såg bra ut och jag höll med… På måndagen fick Axxa följa med mig och när Djurkliniken öppnade ringde jag och pratade med dem. Det fanns ingen tid att boka så vi åkte in akut och denna gång hade jag turen att vi fick komma in direkt när jag anmält oss i receptionen. Dessutom slapp vi betala akutavgift då det inte berodde på att vi misskött behandlingen utan det var komplikationer vi inte kunnat påverka.

Väl på plats konstaterades att delar av trampdynan dött och de lyfte upp den och kollade hur det såg ut under, jag som är lite känslig, tyckte att de gärna fått förvarna innan… De tog bort stygnen (som satt kvar fint) och då vart en ännu större del lös och då den ändå kommer trilla bort, och dessförinnan skulle irritera mer än att hjälpa, så klippte de bort i stort sett hela den skadade trampdynan… De tog även bakterieprover som skickades på analys. Nu har hon alltså ett helt öppet sår på en av de främre trampdynorna och läkningen kommer ta minst tre veckor längre… En helt ny trampdyna ska bildas så det kommer ta tid innan vi kan köra som vanligt…

Jag är mycket imponerad av Axxa som fann sig i allt och bara skakade lite emellanåt och gav ifrån sig ett lågmält pip här och där när de klippte och fixade i och kring såret!

Det är skittrist att hon är skadad igen när vi för bara några veckor sedan fick klartecken att sätta igång för fullt igen och jag hoppas verkligen att det inte blir fler komplikationer... Eftersom hon numera är expert på att gå, hoppa och emellanåt springa lite på tre ben (vilket hon absolut inte ska göra!) är jag orolig för hur det ska gå med höger bogled… Det är vänster tass hon skadat och det är höger bogled som tog mest stryk när hon skadade sig i somras så jag hoppas verkligen att den håller för den belastning den nu utsätts för…

Katastrofhelgen fortsätter…
Söndag morgon började härligt med frukost och sedan gick hela familjen ut för att lappa och laga det befintliga staketet som är runt tomten.  Jennifer fixar och donar och så hör jag hur hon håller på med något på altanen och frågar vad hon gör. ”Jag gör rent glaset så jag kan ta bort det så inte hundarna skär sig. Kanterna är vassa”, svarar hon. ”Jaha, leker du med isen?”, frågar jag som tror att hon låtsas. ”Nej, jag gör rent glaset så jag kan ta bort det”, säger jag, ”kanterna är vassa och vovvarna får inte göra illa sig”, svarar Jennifer.  Jag blir misstänksam och går dit för att titta och mycket riktigt! Där ligger en glasskiva på ca 1x1 meter delvis fastfrusen och dold under snön och delvis framme!! Jag är ju glad att inte Jennifer haft sönder skivan utan än så länge är den hel. Där har vi låtit hundarna ligga och gnaga märgben under den period vi inte kunnat fixa staketet – skitkul! Jag tackar Jennifer för hjälpen och försöker få bort den men den sitter fast i isen så den får väl ligga kvar tills snön smält lite mer…

Vi var nästan klara när vi går till nedre delen av tomten, den ”fina” trädgårdsdelen för att fixa det sista.  Faquera och Birre dräller omkring medan Axxa och Jennifer busar med snörbollen och jagar varandra. De två yngsta har verkligen superkul ihop, Jennifer kiknar av skratt emellanåt!

Plötsligt låter det som om glas kras krossas… Jag släpper det jag har för händer och går och kollar där jag såg att Jennifer och Axxa var just då och tittar runt lite. Jag får syn på ett dricksglas, modell lite större, som står rakt upp och ner i gräsmattan! Det var säkert helt från början, men nu var det trasigt! Jag börjar plocka upp alla glasskärvor och sen ser jag alla blodspår i snön… Det var inte så lite blodspår heller… Axxa och Jennifer fortsätter att leka tills jag säger åt dem att sluta. Jag ”fångar in” Axxa och kollar tassen och den ena av de främre trampdynorna är rejält sönderskuren… Dessutom vet jag ju inte om det sitter något glas kvar i tassen… Det var bara att släppa allt, lassa in hundarna i bilen och ta en tripp till akuten på Södra Djurkliniken idag igen…

Väl där tittar tjejen i receptionen på mig och frågar om inte jag var där igår också och undrar om hon mår dåligt idag igen. Jag svarar att visst var jag där igår med men den hunden mår helt ok, det här är min andra hund… Sedan får jag vänta i närmare tre timmar… Det hade kommit in en radda akutfall precis innan mig och jag var sist i kön, dessutom kom det in två mer akuta fall emellan. Axxa är guld att ha med sig, kan inte bry sig mindre om något. Spelar ingen roll att det kom in hundar, katter, en bår som skramlade etc. hon bara låg och slappna av helt.

  
När det blir vår tur så tittar veterinären på tassen och konstaterar ”OJ, hon har verkligen lyckats!”… Det är alltid svårt att sy i trampdynor men denna måste de sy… Jag får lämna kvar henne och hon följer så snällt med djursjukvårdaren iväg.

Hon sövs och de spolade rent och gick igenom tassen ordentligt men hittade inget glas i vart fall. SJU stygn syddes trampdynan med och jag fick hämta henne ungefär fyra timmar senare… Tjejen som lämnar ut Axxa till mig har bara lovord om Axxa, ”vilken superhärlig hund, hon är verkligen jättemysig!”! Härligt att höra!

Nu ska vi försöka få stygnen att hålla i 10-12 dagar… Hon ska såklart vara bandagerat lika länge och hon får bara gå superkorta rastningspromenader, max 10 minuter per gång… Halleluja, hon som verkligen behöver röra på sig nu…

Roligt var att båda veterinärerna kommenterade hur lugna schäfrar jag har ”det brukar ju låta ut i receptionen när man har en schäfer på rummet men dessa bara står snällt och tyst”!

Även om det känns skit att Axxa återigen är konvalecent och vi kommer få stryka oss från denna tävling med så är det ändå tur i oturen att det var Axxa som klev på glaset. Det kunde lika gärna varit Jennifer som ramlade med händer eller huvud före...

Vilken helg! Phu…
Hade planerat helgen lite grovt; lördagen skulle vi röja lite i garaget och sortera ut en massa som skulle slängas, sedan skulle vi gå en längre skogspromenad med hundarna och därefter skulle hela familjen på kalas hos en dagiskompis till Jennifer. På söndagen skulle vi gå igenom staketet vid nya huset och ”lappa och laga” lite så att hundarna kan vara ute utan att vi behöver ha snorkoll, vi hade även fixat barnvakt för att kunna (grov)städa ur gamla huset och rensa på tomten samt åka till tippen med grovsopor från både nya och gamla huset. Tji fick jag!

Lördagen började kanon! Jag vaknade tidigt och gick en sväng på 45 minuter med hundarna och utforskade våra nya omgivningar lite, kollade hur långt vi har till skogen där Birre och Axxa kan vara lösa och leka lite etc. Vi mötte tre hundar på ca 0,5 meters avstånd och alla tre skötte sig som små änglar! Jag kom hem och vi åt en härlig frukost, fixade lite hemma i ett par timmar och sedan åkte vi till skogen för att gå en sväng och låta hundarna få vara hundar. Tjejerna var som vanligt galna och sprang mer eller mindre konstant i ungefär 30 minuter, sedan hände det…

Plötsligt står Faquera ca 15 meter ifrån mig och hela hunden skakar så jag tror hon ska skaka sönder… Öronen är platt strukna bakåt, svansen in mellan benen och hon ser ut som en ostbåge i kroppen. Dessutom reser hon osäkerhetsragg och visar de andra hundarna att hon vill vara ifred samtidigt som hon kommer fram till mig och söker stöd. Ni som känner Faquera vet att det är en rätt tuff, självständig tjej som reder sig bra själv i alla situationer. Nu sökte hon stöd… Robban kopplade upp de andra hundarna och jag kramade om Faquera… Det var hemskt!! Jag trodde på fullt allvar att hon skulle dö, där och då! Det var som om alla muskler i hela kroppen krampade, det fanns inte ett ställe på kroppen som inte skakade/krampade. Jag kände att paniken kom smygande men tänkte att det var INTE läge att bryta ihop! Faquera behövde stöd och Jennifer vart orolig som det var ändå! Robban tyckte dessutom att hon dreglade lite, det var inget jag noterade dock. Det märkliga var att hon krampade mindre i rörelse än i stillhet, hon sökte min ögonkontakt och ville gärna äta godis. När godisen kom fram gick hon fram till stenar och hoppade/klättrade upp även när kramperna var som värst. Så hon var helt närvarande hela tiden och ”som vanligt” trots allt ovanstående… Vi var kvar i skogen en stund innan vi gick tillbaka till bilen, sammanlagt kanske 10 minuter och hela tiden tokkrampade hon… Vi åkte hem och gick in och hon fortsatte krampa, inne rullade hon ihop sig till en liten boll och krampade som i skov… Nu hade det gått närmare en halvtimme så vi ringde akuten på Södra djursjukhuset och rådgjorde. De tyckte, precis som jag, att jag skulle åka in. På väg till sjukhuset krampade hon en gång annars var det lugnt. Väl framme kissade hon en lång stund innan vi gick in.
 
Vi anmälde oss i receptionen och sedan fick vi vänta i ett par timmar. Faquera var lugn; ingen ragg, ingen svans mellan benen (men den hängde rakt ner), öronen var nästan normala och hon krampade ingenting. Jag funderade nästan på att skita i allt och åka hem men dels ville jag veta var det var och dels har jag hela tiden i bakhuvudet att hennes bror dog över en natt. Han var precis som vanligt på dagen och när de kom upp morgonen efter var han död… Tänk om han haft krampanfall innan han dog fast ingen märkt något då det var på natten? Eftersom han, tyvärr, inte obducerades har jag ingen aning om vad han dog av…

Vi fick träffa en supertrevlig veterinär och han konstaterade snabbt att det inte var epilepsi. Hans gissning var förgiftning, men ingen av oss hade sett henne äta något… Men man kan ju inte se allt när man är i skogen med en treåring och tre hundar så visst kan vi ha missat det. Han kände igenom henne och kände något, stort som en Clementin, där urinblåsan och livmodern sitter. Dessutom hade hon väldigt ont när han tryckte där. In på röntgen (de gav henne inget lugnande så det gick fort) och röntga bröstet (han röntgar alltid det då det ingår tre bilder i det pris man betalar), ryggen och så magen.  När vi precis gått in på rummet och väntade på att han skulle komma och berätta vad han såg på bilderna så kissar Faquera ner sig… Inte så lite heller utan halva undersökningsrummet svämmade över. Jag gick ut med henne och hon fortsatte kissa… Veterinären kom in på en gång och nu var ”Clementinen” borta och hon hade inte ont… Han visade mig röntgenbilderna och det visade sig att urinblåsan var så stor att den tryckte undan mjälten och tarmarna! Mjälten ska tydligen se ut som en lätt böjd banan - Faqueras mjälte såg ut som ett U och tarmarna hade tryckts upp så de låg nästan mot ryggraden! Klart hon hade ont och kissade ner sig! Då var hon välrastad innan vi gick in på kliniken två timmar tidigare... Veterinären tyckte att detta var ytterligare tecken på förgiftning, förmodligen var det något njurarna inte klarade av att bearbeta och därför producerades en massa urin för att få ut det ur kroppen… Eftersom hon var i stort sätt som vanligt i humöret nu och inte hade krampat på ca tre timmar beslöt vi oss för att sluta där. Blir jag minsta orolig eller det händer något igen åker vi dock in och då blir det vidare utredning. Hjärta och lungor såg jättebra ut och han visade även ryggröntgen och pratade lite om L7S1 och spondylos mm, hon hade bra puls och bra hjärtljud/rytm.

När vi var klara och han skrev i journalen och berättade vad det skulle kosta så skämtade jag om att det var världens dyraste toalettbesök och sa att det var tur det var löningshelg. Då flinade han och höll med och sa att han skulle fixa lite och vips hade han dragit av 800 kronor och kommenterade det med att han ”hade ju kunnat säga åt mig att rasta hunden innan röntgen”. Himla sjysst!

Faquera har mått bra sedan dess och Jennifer hade jätteroligt på kalaset, vilket jag tyvärr missade… Men vilken pärs! Jag var helt slut på kvällen… Det är fruktansvärt att stå i skogen och tro att ens älskade vän ska dö ifrån en, där och då… Det är något jag aldrig vill vara med om igen! Samtidigt som jag faktiskt tänkte att dör hon nu så dör hon ”lycklig”, med hela flocken samlad när hon sprungit lös i skogen och busat…

Jag hoppas att det var en engångsföreteelse och att vi får flera härliga år tillsammans!!!