Ja, har spiralen väl börjat snurra i fel riktning så känns det ju ibland som att det bara fortsätter. Så är det här just nu. I söndags skulle Jennifer på kalas på andra sidan stan och hela familjen skulle, tack och lov(!), med. När vi ligger på motorvägen piper bilen till, saktar ner och varningsblinkersen slås på… Ooops… I ”upplysningsrutan” står det något, minns inte vad just nu, men det var inget bra… Som tur var låg macken några hundra meter fram i en nedförsbacke så vi kunde/vågade ta oss dit. Robban konstaterade snabbt att det hade med kylaren att göra… Bilen var typ tömd på kylarvätska och glykol… Fick frågan när jag fyllde på det senast och jag svarade lite svävande ”typ, kanske aldrig fyllt på?”…    Jag tankar och fyller på spolarvätska när det behövs men det räcker visst inte… Bilen behöver mer än så… Nu brukar ju min bil varna för allt och inget så jag tänkte att den borde ju ha varnat att kylarvätskenivån är låg när den varnar för allt annat med… Vi kom i vart fall iväg på kalaset även om vi blev en timme sena, men det ”fixade” vi genom att stanna tre timmar längre på ”afterkalas” istället!   

Sen dess har vi fyllt på en massa vatten och glykol i bilen och kunnat konstatera att det är inte jag som slarvat (helt och hållet) och det är inte luft i systemet vilket Robban hoppades på utan den läcker… Efter ett samtal till citroënverkstaden fick vi farhågorna bekräftade, med största sannolikhet är det topplocket och de ville ha ca 25 000 kronor för att fixa det!!! Jippie, precis vad vi har nu när jag är sjukskriven och går på mammaledighet närsomhelst… Bara för Robban och hans kompis att försöka fixa själva… Under tiden är svärfar snäll och lånar ut sin bil till mig så jag inte blir strandsatt!   

Var och tog blod- och urinprover i tisdags och till reumatologen på Huddinge sjukhus på onsdagen. När jag var i stort sett klar hos läkaren frågar jag om mina prover varpå hon tittar lite frågande på mig och säger ”prover?”.
Ja, svarade jag, jag var ju och lämnade blod- och urinprover igår, vilket sköterskan sa att jag skulle göra…
Jaha, svarar hon, ja… Urinproven såg i stort sett bra ut men blodproverna har jag inte fått svar på än…
Precis vad jag misstänkte, blir så trött… Alltså hade jag inte behövt ta dessa prover, det var inget läkaren beställt och de är inte de proverna jag behöver kolla när jag går hos dem… I maj ska jag tillbaka för nya provtagningar, de prover jag ska kontrollera då. Ska även delta i ett forskningsprojekt då KI nu forskar i det jag kollas för. Jag kommer då även få fylla i en enkät och ta några extra prover. I övrigt sas det inget nytt mot mitt förra besök och jag kände att jag åkt dit och dessutom  pröjsat 350 kr i stort sett helt i onödan… Jaja…

På onsdagskvällen skulle jag på en clinic i skvallerträning för Eva Bodfäldt och Axxa skulle vara en av tre förevisningshundar. Väl framme i Upplands Väsby är jag i god tid så jag rastar henne en sväng, rastar mig själv och fixar lite. Efter en stund tycker jag att fler bilar borde kommit… Går in och frågar om någon vet var vi ska hålla till och får till svar att jag är på fel plats! Ringer Eva och vi ska tydligen vara i Västberga i hennes gamla lokal!  Bara att inse att jag åkt sådär 8 mil i onödan och kommer bli liiite sen… Kastar in oss i bilen och åker iväg…

Måtte lillebror stanna kvar där inne till nästa vecka, det känns som att sannolikheten för att allt ska gå bra vid förlossningen är bättre nästa vecka än denna!   

Ja, ibland blir det inte som man tänkt... Min plan för närmsta framtiden var att jobba måndag och tisdag denna vecka för att sedan ta ut semester fram till Lillis anländer. Jag tänkte även se mig själv som fullt frisk och inte gå vidare med utredningar/uppföljningar förrän efter födseln. Jag tänkte varva ner, koppla av och försöka uppskatta den tid som är kvar av denna, min sista, graviditet.

Men... Tydligen var det inte omvärldens plan...

I fredags fick jag ett mycket virrigt samtal från reumatologen på Huddinge sjukhus som lite nedkortat lär ungefär så här:
Sköterskan: "Hej, eftersom du inte kunde komma till oss på din tid idag undrar vi om du kan komma på tisdag nästa vecka?"
Jag: "????"
Sköterskan: "Ja, på tisdag kl eller onsdagen kl xx?"
Jag: "?? Men, jag har inte någon tid hos er, jag har inte fått någon kallelse..."
Sköterskan fortsatte babbla på "jaha... nähä... det blev fel... Men kan du komma på tisdag eller onsdag kl xx blablabla"
Jag, lite irriterat: "Nej, jag jobbar på tisdag. Onsdag kanske, men ska jag verkligen till er redan nu?? Det skulle ju gå tre månader mellan proverna och nu har det ju bara gått två...?"
Sköterskan babblar förvirrat på och tid bokas på onsdagen. Därpå säger hon att jag måste ta blodprover innan, på tisdag eller onsdag morgon.
Jag, för 3:e gången: "Jag JOBBAR på tisdag...". Bestäms att prover ska tas på måndag, tisdag eller onsdag morgon, jag förstår inte varför då de inte kommer hinna få provsvaren innan läkarbesöket men orkar inte tjafsa...

Idag skulle jag tagit proverna men labbet stängde tidigare än vad hon sa till mig så jag kom för sent.
Imorgon måste jag ringa runt och kolla så att:
1. Är det verkligen mig hon bokat in på läkartiden (mitt namn nämndes aldrig)
2. Står det rätt prover på remissen till labbet? Jag vet i vart fall 3 av de som ska kollas, de viktigaste.
Fortsättning följer...

Alla vet att jag trivs otroligt bra på mitt jobb och tycker mycket om min chef. Efter jul har det dock varit lite si och så och extremt dålig kommunikation. Det är hög belastning, många möten och min sjukskrivning på det... Då chefen inte nämnt något och jag ska ha utvecklingssamtal innan jag går gick jag in till chefen idag för att kolla att vi är helt överens om att min sista arbetsdag är imorgon, något som resten av "hela företaget" är med på. Hon satte typ i halsen och vips så jobbar jag måndag nästa vecka också... INTE min plan, alls...

Inte nog med det så ringde Robban under eftermiddagen och frågade om jag kunde hämta Jennifer på dagis (vilket jag inte kunde pga provtagningen som jag sen ändå inte kunde göra) då han fått en sjukhustid på eftermiddagen. Hans axel hade hoppat ur led, igen... Hans pappa fixade så den hoppade rätt igen men han var tvungen att åka in då det "kändes lite konstigt "... Det såg ok ut, men det blir givetvis vila, sjukgymnastik, ännu mer försiktighet och tal om ev. operation lite längre fram...

På fredag ska jag till MVC igen, hoppas på ett "smidigt " besök där i vart fall...

Ja, det där med att ta det lugnt och vila - vete 17 hur det går...

Idag är det exakt 21 dagar kvar till beräknad förlossning! Jag har fått för mig att han kommer komma för tidigt, men jag är verkligen inte redo än. Vi får se hur det blir. :)

Bilden nedan är från dagens skogstur med varmchoklad och Jennifers egenbakade bullar!

Så hur ser hundarnas vardag ut nu? De dagar jag jobbar är de på tomten en sväng på morgonen, sedan åker de med Robban till jobbet, får en lunchrastning och om jag känner att jag kan pressa mig själv så åker jag dit efter jobbet och hämtar dem för en mycket kort skogssväng innan jag åker hem och vilar. Känner jag att jag inte kan pressa mig så är de kvar med Robban och så får de vara på tomten på kvällen. Nedan är lite bilder från deras arbetsplats.


Faran tittar ut. Hundarna har övervåningen mestadels för sig själva, förutom när killarna tränar på hemmagymmet


Axxa undrar när matte kommer upp. Övervåningen fortsätter bakom väggen till vänster om Axxa


Axxa & Birre. Smyger upp en annan dag, hundarna tar det rätt lugnt och slappnar av helt i oväsendet.


Gammal är äldst och hon Faran har tagit sin egen plats, skönt att få vara i fred


Nere på verkstadsgolvet är det trångt, det svetsas emellanåt och det är metallspånor och kan förekomma oljespill så jag föredrar att hundarna är där uppe!

De dagar jag är ledig lämnar jag Jennifer på dagis och sedan tar jag med mig tjejerna på en sväng, antingen på Sågsjön (när isen kändes säker) eller numera i skogen.







Ska jag iväg med Axxa under dagen så lämnar jag Faquera till Robban på jobbet direkt efter vår utevistelse. Därefter tar jag det lugnt när vi kommer hem från morgonsvängen och försöker sova en stund innan jag äter lunch och vi därefter åker iväg. Sen vilar jag och Axxa tillsammans innan resten av familjen kommer hem.









Ska jag vara hemma hela dagen är båda tjejerna hemma med mig och jag försöker göra något mer på förmiddagen utöver promenaden som till exempel tvätta, fixa med diskmaskinen eller liknande och så sover jag efter lunchen istället. Jag försöker även klämma in antingen en kort koppelpromenad alternativt lite träning med Axxa efter lunch, men det orkas oftast inte med… Däremot kan ju tjejerna mer eller mindre gå ut och in som de vill under dagen när vi är hemma, det är skööönt med tomt!





Eftersom jag har svårt att välja ut bilder kommer ett gäng från våra promenader här nedan, fotade under januari-mars.

Det är en fråga jag ofta får men som faktiskt är väldigt svår att svara på… I början svarade jag alltid ”jo, det är bra”, men sen sa Robban till mig: ”Hur kan du säga att du mår bra när du inte alls mår bra och du inte orkar någonting”… Ja, det är väl liksom sån jag är men efter det så brukar jag säga att det är okej, sen är det upp till den som frågat om den vill veta mer eller om den nöjer sig med det svaret.


Tjejerna öser på under dagens skogssväng

Det som är svårt med att svara på frågan är att jag på ett sätt mår ganska bra; jag mår bara illa någon gång varannan dag, jag kan äta det mesta och även om jag har hemsk halsbränna emellanåt så går den oftast över rätt fort. Så långt är ju allt bra.

Sen har vi den andra sidan med den fruktansvärda tröttheten som härjar i både kropp och knopp… Jag har aldrig någonsin varit med om något liknande och jag hoppas bara att allt går över när lillkillen tittar ut! Jag är ju van vid att kunna gå i mil/timmar i ganska rask takt, springa runt milen på en timme (med draghjälp av Axxa), cykla och vara igång. Att bara kunna gå runt15-30 minuter 1-2 gånger om dagen, de dagar jag inte jobbar, är ju inte direkt normalt. Om jag gått runt en halvtimme så är det raka vägen i säng och sova middag i någon timme. Ovanpå det den ständiga oron för vad tröttheten och mattheten med domningarna i axlar och armar beror på… Och så utredningar och besök på alla ”instanser”… Som en kollega sa häromdagen: ”men herregud, bara dina sjukhusbesök är ju som ett heltidsjobb” och ja, det är inte långt ifrån… Jag försöker träna lydnad med Axxa emellanåt men då får jag välja, en kort promenad eller ett kort lydnadspass – båda två finns inte med på världskartan…

Tack vare sjukskrivningen orkar jag i vart fall vara med och natta Jennifer, de kvällar jag inte jobbat på dagen. Jag och Jennifer har varit i Nacka Forum och besökt barnavdelningen på H&M samt fikat en stund en dag, jag har handlat en hel kasse mat (själv) två gånger – det har jag inte gjort sedan innan jul. ”Allt” detta avlastar ju Robban en del också och att jag kan läsa en saga för Jennifer och sitta i soffan och leka dagis ibland gör att jag och Jennifer inte tappar allt i vart fall… I lördags var vi i Forum igen, Jennifer har växt på längden och alla kläder sitter på trekvart. Vi mötte mamma och pappa där och åt glass, besökte H&M och Lindex samt åt lunch innan vi åkte hem. Sen var jag däckad resten av helgen! I söndags eftermiddag åkte vi till skogen och stannade där ungefär en kvart innan jag kände att jag inte orkade stå upp längre… Visst är det normalt att man blir jättetrött när man är gravid, men detta är något helt annat…
Innan jag blev sjukskriven 75 % sa Jennifer till mig en dag:
”Du är ingen rolig mamma, du är ju som ett sjukt barn!!!”…
Det sved!


Axxa, 1 mars 2013

Varje torsdag åker jag och Axxa iväg på Teamträningen på kvällen, det är få tillfällen jag missat även om det hänt. Jag måste bara komma hemifrån, få vara jag och göra mitt någon gång i veckan i vart fall. Ibland sitter jag med en kaffekopp i handen och snackar och eventuellt hjälper jag någon genom att vara ögon under den tid vi ses. Ibland orkar jag träna med Axxa, det är dock inget jag räknar med.

Igår fixade jag dock inte att åka iväg. Jag var på jobbet i lite över fem timmar och sedan var det soffan som gällde (ingen hundpromenad, ingen Jennifernattning) till 19.30 då jag somnade... Sov ca 11 timmar då jag vaknade vid 6.20 när Jennifer började prata... Kändes som att jag kunnat sova minst lika länge till...

Hittills har det fungerat rätt bra ändå, men nu märker jag mer och mer att det börjar tära… Livet är inget roligt och jag känner mig som en urusel mamma, en dålig hundägare och inkompetent ”fru”… Jag vill så gärna, gärna göra saker med Jennifer men… I söndagskväll sa jag att vi kanske kunde åka pulka nästa helg om snön ligger kvar. Då svarar Jennifer, ”ja, annars kan vi göra det nästa vinter”… Gulligt sagt, men… Inte ska hon behöva vänta ett helt år på att få åka pulka och leka i snön med sin mamma… Hon är i en härlig ålder just nu och det känns som att jag missar allting…


Tro`t eller ej, men även Birre fick ett springryck!


Jättekul! Tyckte Axxa, tätt följd av Faran, och släppte pinnen, sprang ikapp och fällde bytet - med en utskällning av matte som följd...


Börjar bli huslig och lagar lunch varje dag när jag är hemma! Har dock förstått att min definition på att laga lunch inte är samma som alla andras...

om jag var vaken... Inatt har jag sovit uruselt och antingen hade jag lättare sammandragningar eller så var det lättare förvärkar. Tippar dock på det senare om jag minns känslan rätt.Vet som sagt inte heller om jag drömde eller var vaken men jag lutar åt det senare här med.

I tisdags var vi på ytterligare ett extra ultraljud och han följer kurvan perfekt och allt såg bra ut. Så underbart skönt!

37 dagar kvar till beräknad förlossning!

Jag väntade på tid till BVC-läkaren för att prata vidare utredning och vidare sjukskrivning och var sjukt nervös innan jag väl kom dit, tre nätter innan sov jag i stort sett ingenting… Väl där vart det ett mycket bra möte, hon kommer fortsätta med utredning och jag tog fler blodprover redan samma dag.  Hon beställde även samtliga provsvar från Huddinge för att se vad de testat och inte så att hon ska kunna se hur vi ev. ska gå vidare. Sedan diskuterade vi sjukskrivning och jag blev sjukskriven på 75 % resten av graviditeten! Känner jag att jag inte orkar jobba 25 % så ska jag återkomma, men jag vill ju helst jobba så jag hoppas att det kommer fungera.

De dagar jag jobbar jobbar jag 4-5 timmar per dag och sedan orkar jag inte göra något annat utan det är jobb och sedan är det soffan som gäller resten av dagen/kvällen tills det är dags att sova. I måndags jobbade jag och då ville jag verkligen ut med hundarna en sväng, det är ju en lisa för själen att få komma ut. Efter tre minuter var jag så trött att jag lutade mig mot en trädstam en stund och efter 13 minuter var jag helt slut. Målet var 15 minuter men jag kände att det inte var värt att pressa mig mer… Nu är det ju inga promenader i raketfart utan jag lufsar omkring lite planlöst och hundarna får springa lösa och röja. På tisdagen jobbade jag också men då åkte jag raka vägen hem och sov middag och satt i soffan resten av kvällen, inte så jättekul direkt…

De dagar jag är hemma från jobbet försöker jag lämna Jennifer på dagis för att kunna avlasta Robban lite grann i vart fall. Robban slipper stressa och komma sent till jobbet, jag och Jennifer får lite egentid och hon får vara hemma någon timme extra på morgonen. Sedan går jag en sväng på sjön eller i skogen med hundarna, så hundarna kan vara lösa och springa ”hur de vill” medan jag kan lunka omkring i min takt och sätta mig på en stubbe och vila emellanåt. Minst 15 minuter vill jag vara ute, helst två gånger om dagen men jag är glad för det jag orkar. Allt är bättre än ingen är min nya devis…

Proverna vi tog när jag var hos läkaren vara bra allihop vilket är otroligt skönt! Kanske beror tröttheten ”bara” på att mitt immunsystem inte fungerar som det ska… Denna vecka är det ytterligare ett extra tillväxtultraljud samt besök på kvinnokliniken på SÖS för att diskutera förlossning, smärtlindring etcetera och veckan efter det är det blodprovstagning ena dagen och besök hos min läkare på specialistmödravården dagen efter. 

till beräknad förlossning!! Helt otroligt vad fort det går!