Ja, det känns surt att erkänna det men jag är faktiskt lite bitter…
Överlag har jag tagit detta med Axxas skada rätt bra och även OCD:n, även om det kom som en chock. Jag är dock ”glad” för skadan hon ådrog sig i somras för hade hon inte gjort det hade vi inte upptäckt OCD:n och det vill man ju göra så tidigt som möjligt. Men bortsett från det är det rätt tufft just nu… Det är över fem (5!) veckor sedan Axxa skadade sig och vad får vi göra? Gå ca 10 minuters promenad 4-6 gånger om dagen! That´s it! Okej, det är dubbelt så långt som förra vecka då hon bara fick gå fem minuter per promenad, men… Vi ser fram emot nästa vecka då vi får gå uppemot 15 minuter per promenad – wow! *ironi* Visst får vi träna lite, men vad kan vi träna?
Stadga – men jag vill inte riskera att hon far upp och iväg då hon inte får rivstarta och inte heller springa… Jag vill också ha belöningar som överträffar störningen och det vet jag inte hur jag ska få till. En hund som stissar fram på klospetsarna är också rätt lätt att störa ut har jag en känsla av och jag vill inte skapa problem vi inte har…
Ingångar med apporten – mmmm, se ovan… ser framför mig flisning av apport och hoppiga ingångar… Tror den träningen snarare skulle förvärra än förbättra…
Jag har försökt träna lite fot men det blir inga långa pass då fotträning kan likställas med promenad… Dessutom får jag pip, stress och allt möjligt då hon är så underaktiverad…
Fjärrdirigering har vi också kört lite stå/sitt/stå meeen även där får vi in en massa överaktivitet vilket jag inte hade i början.
Vittringsapportering samma sak – trodde det skulle bli bra aktivering men hon kan inte använda huvudet just nu utan kopplar bara på benen…
Ja, så här kan jag fortsätta att rabbla i all oändlighet känns det som…

 Ja… Axxa kan inte heller vara lös på tomten längre – hon tar varje chans till tjuvrusning – alltså får hon sitta i löplinan som förra husägaren lämnade kvar. Hon har i och för sig kommit på att man kan springa fram och tillbaka i den med… Idag hörde jag hur hon sprang fram och tillbaka, men… Jag kan inte tvinga henne att ligga inne… Idag var vi i skogen och de fick leta torrfoder. Gick ganska lugnt till så det ska vi göra imorgon med. Det värsta var de stenar hon hoppade upp och nerför när vi gick de 40 metrarna till vår lunch- och matletandeplats… Och då var hon i kort koppel…

Varför är jag ledsen och bitter då?
Jo… För att Axxa var i riktigt bra fysisk form innan skadan och snart kommer hon att ha tappat allt. Att vi inte får promenera, simma och göra andra fysiska aktiviteter som vi är vana vid. Att vi inte kan/får träna varken uppletande, lydnad eller spår… Och vi får inte heller tävla… Å jag såg verkligen fram emot all lydnadsträning och de tävlingar vi bokat in i höst… Dessutom kändes det som att vi verkligen var på G! Det är skit rent utsagt att åka iväg på lydnadskurs och –träningar och hunden bara får ligga bredvid och titta på… Passivitetsträning i all ära, men...

Jag har ingen större lust att träna med Faquera heller då det är Axxa jag vill satsa på… Dessutom måste jag lägga om Farans träning/belöningar om jag ska kunna träna henne för tävling och jag har ingen motivation till det just nu. Även jag är underaktiverad nu då utelivet med hundarna är mitt ”andningshål” och där hämtar jag energi – utöver att det är så otroligt härligt och roligt! Just nu känns det även hårt att höra/läsa om andras träning och tävling. Inte för att jag missunnar andra härlig träning och tävlingsframgångar utan för att jag inte får göra det själv. Näe, nu ska den här bitterfittan ta och bädda ner sig i soffan, vältra sig i självömkan och försöka läsa en bok…