På måndagen gick vi upp när vi vaknade, rastade hundarna, åt frukost, packade ryggsäckarna. Under tiden väntade Faquera spänt i hallen.

Något är på G och jag vill garanterat följa med!

Det går får lite överallt och här har ses de precis utanför mitt och Faqueras sovrumsfönster.

Vår mysiga stuga, 59 kvm - större än ytan vi lever på hemma (loftet ej inräknat)...

Vi gick ut hårt! Vi gick upp på Natrudstilen (958 meter),  Sollifjellet (969 meter), Mostfjellet (974 meter) och Snörvillen (995 meter) sedan gick vi hemåt via Birkenbeinstigen och Sjusjöstigen.

Vi var ute åtta timmar (10.30-18.30) och gick upp och ner för fyra fjäll! Ca: 1,6 mil fågelvägen och bra mycket längre markvägen!! Mycket upp och ner!

Både jag och Sophie tyckte att vi hört en visselpipa ett par gånger på håll men då vi varken sett eller hört någon trodde vi att vi hört fel. Uppe på Sollifjellet får vi dock vår förklaring. För första gången se en annan hund (och människa nummer 2 och 3). Döm om vår förvåning när det är en...Irländsk setter av jaktmodell! Hur stora är oddsen liksom? De... tränade inkallning då de hade lite problem att få in hunden under jakten... Undrar ni hur det norska paret tränade inkallning med sin vidsprungna setter? De visslade i pipan! Och de hade gott godis till hunden med sig! Om hunden kom?? Njae, men den passerade dem i vart fall inom en radie på 50 meter! Vi såg dem på fjäll nummer tre också och då hade de fortfarande inte fått in hunden! Kanske en idé att byta "teknik"?

Wow! Tack vare Tiffany var hunden nästan inom kopplingsavstånd en gång!    

Hundarna var lösa i stort sett hela tiden, jag tror Faran var i koppel totalt 20 minuter eller så då vi passerade de mest fårtäta markerna. Faquera var lycklig!! Det går får lite överallt på vägarna, i markerna och vi hade dem precis invid stugan. De gick familjevis, mamma och killingar (tror jag) och mamman hade en bjällra i runt halsen så man kunde höra vart de var.

Nu är hon ju van vid får sedan alla våra promenader vid Elfvik och hon har aldrig jagat får så hennes tidigare erfarenheter är enbart att lugnt och stilla passera dem, vilket även det spelade in såklart. Vi passerade får på mycket nära håll och första gången tog jag Faquera rätt rejält, just in case. Sedan brydde hon sig inte alls om dem – helt underbart för både henne och mig.

Så här nära passerade vi ett får (ej zoomat!), det plingade inte då det låg ner, men Faran brydde sig inte det minsta!

Vi hade fantastisk tur med vädret denna första dag! Solen strålade från blå himmel och det var varmt, men inte för varmt. Det fanns fullt med små sjöar lite överallt och hundarna passade på att svalka sig. Vi gick i stort sett hela tiden, men på varje fjäll hade vi en fikapaus och njöt av den fantastiska utsikten! Faran lärde sig snabbt! FIck hon syn på ett bord så gick/sprang hon i förväg dit!   

 
Låter bilderna tala för sig själva, då jag har vääääldigt svårt att välja ut några av de ungefär 300 bilderna vi tog den första dagen kommer ett gäng!

                                                     Jag pekar mot fjäll nummer fyra, Snörvillen, när vi är på väg hem...

     Välförtjänt vattenpaus för mig och Faran