Morgonpromenad med hundarna, damsög golven och åkte sedan iväg och jobbade. Idag kommer Robban och Jennifer hem!   Skulle träffat Annika och träna men istället blir det familjehäng och sedan träning med Team Ego Dog`s.

Nu har jag kollat med Emma och då hon tycker det är okej att jag skriver mer utförligt om hur vi tränar etc. så kommer här lite sammandrag från både förrförra och förra gången vi sågs.

Ikväll tränade vi vidare på det vi gick igenom förra gången – ingen idé att gå igenom för mycket nytt då allt måste ”sätta sig” ordentligt hos hundar och förare.

Vi började med en platsliggning, där jag körde utom synhåll – gick kanon! Inget rumpskifte alls!

Vi gick sedan igenom och tränade på belöningar, att ha en belöning bakom hunden som har ett ord (t.ex. ”Ja” – kort a) och att ha en leksak hos sig som har ett ord (t.ex. ”Ta” – långt a). Oavsett hur långt vi kommit i vår ”Ja”-träning så backar vi alltid tillbaka lååångt när vi lär in ”ta”. Kanske en sträcka på två meter och hunden i mitten. Den i man har i handen ska till en början vara synlig för hunden. Titta på hunden, INTE på sakerna! Hon ska ju lära sig att gå på mitt ord och inte på min blick. Vi ska lära hunden att hålla reda på de olika orden för att kunna variera våra belöningar mer och att hunden ska VETA vart belöningen finns. När vi lär in belöningen bakom hunden, "ja",  är det även viktigt att vi har ett ljud eller ett ord som betyder att det finns en belöning bakom hunden, t.ex "pssst" eller "nu är det inkallning" eller liknande ord så att hunden vet att saken ligger bakom. Annars är det svårt att gå från synintryket när vi lägger ut belöningen till att hunden inte är med när vi lägger ut den.

”Ja” lär vi in genom att lägga en sak bakom hunden och sedan ställa oss någon meter framför hunden. Successivt ökar vi avståndet mellan oss och hunden – variera sedan avståndet hela tiden.
Hunden ska kunna detta från sittande, liggande och stående position.
När hunden kan detta ska vi kunna kalla in hunden och ropa ”ja” under inkallningen, då ska hunden kasta sig om och springa till leksaken. Tänk på att variera var någonstans på sträckan ”ja” kommer.
Hunden ska även kunna springa hela vägen in och göra en ingång innan den får ”ja” och springa och hämta leksaken. Detta görs varje gång som hunden springer långsamt pga att den förväntar sig ett ”ja”.
Så småningom lägger vi in ett ”stanna” innan vi säger ”ja” för att få till ett ställande.
Senare: Lägg ut bollen, kör några moment, gå och ställ upp framför bollen och säg ”ja”. Öka tid och svårighet vid ”ja”.
Ännu senare: Lägg ut bollen, hämta hunden, träna några moment, gå och ställ upp framför bollen, kalla in och ropa ”ja”. Fungerar detta så kommendera ”stanna” innan ”ja” kommer, men vi vill först se så att hunden verkligen köper belöningsordet så att vi inte gör som ovan men ropar stanna och när vi ska belöna så fattar inte hunden…

Vi tränade vidare på rutan och så tränade vi två och två och kommenderade varandra i fritt följ. Axxa gick ömsom jättebra och ömsom tyckte jag att hon släppte blick och fokus. Vi har även strul i vänster om marsch och vänster halt. I VOM tycker jag att hon inte är helt med alla gånger och saktar jag in så är hon snabb på att sätta sig. I VH sitter hon snabbt och rakt med rumpan men sätter gärna framtassarna på eller framför mina fötter. Vi var fler som hade problem med halter och svängar så vi pratade en del om det, Emma körde med Plätt och vi tittade och kommenterade och därefter tränade lite extra på just detta. Jag ska försöka vara tydligare med vad som är vad VOM eller VH samt att när hon sätter sig med tassarna framför mina fötter ska jag testa att bara ”skyffla bort” dem med mina.

Fjärrdirigeringen gick vi igenom förra gången, se nedan, och nu gick vi igenom de frågor vi hade och där några hade fastnat. Jag och ett par till har svårt att få till skiftet stå till sitt… Här skulle vi tänka mer på hur/var vi höll godisen och hur vi rörde godisen.

Förra gången vi sågs och sa Emma följande angående fjärrdirigeringen:
Dela upp momentet i flera delar och träna de olika delarna/skiftena på olika pass. Ett pass ligg till stå, ett pass sitt till stå, ett pass sitt till ligg etc.
Träna på nya skiften nära och vid de skiften hunden kan drar vi ut på avståndet.
Med hunden som skiftar själv, kryper, fixar och har sig: Beröm när den gör rätt MEN om hunden gör något av ovanstående ska vi gå fram emot hunden missnöjt mumlande och lyfta upp den (om den satt och sedan lade sig självmant), korrigera och beröm hunden när den sitter i rätt ställning igen innan du lämnar den på nytt. Fortsätt övningen.
Det är jätteviktigt att man efter en korrigering lyfter upp hunden genom att berömma den när det gör rätt, annars får man in osäkerhet och det vill vi inte ha. Allt ska vara tydligt för hunden svart och vitt.

Det jag och Axxa kunde göra ikväll var platsliggning, fotgående och skiftet stå ->sitt och sitt ->stå. Det kan vara därför hon var lite ”flaxigare” i fotgåendet än hon brukar då hon inte fått träna, inte fått busa och inte fått motionera ordentligt på lite över en vecka… Ska nog inte ta så hårt på det…

Just nu är det flera omkring mig som har tankar ang. LP eller inte och de har även frågat mig vad jag tycker. Jag är bergfast i min åsikt. LP = nej tack! Två av mina tidigare hundar tog jag LP med, Mellon hade LPI och Linnie hade LPII men jag kommer inte göra det med någon av de hundar jag har nu eller nästkommande hund.

En av anledningarna till att folk vill ta LP är för att känna/visa att hunden verkligen kan momenten, men handen på hjärtat – om man tar LPI på låga poäng (160-170 poäng), innebär det att den hunden kan momenten bättre än hunden som tagit 1:a pris i de lägre klasserna med poäng som ligger över 185-190 poäng? Dessutom – varför måste klass 1 hunden kunna alla momenten så otroligt bra (ja, jag vet att jag motsäger mig själv här…  ) då flera av momenten inte finns högre upp (t.ex. ettans apportering, , tandvisning, raka skick till rutan, rak inkallning mm)… För att inte tala om ettans osäkra platsliggningar, har både sett och hört om ett och annat och skulle aldrig riskera ett fortsatt tävlande och ev. mer än så för att få LPI.

En annan av de vanligaste anledningarna till att folk vill ta LP är meriten/titeln.  Med Linnie var det roligt då jag kände att vi aldrig kommer komma till Elitklass, av den enkla anledning att jag hade dåliga tävlingsnerver och Linnie var som tjuren Ferdinand, ”Ooooo, tittar alla på mig???”. När vi fick vårt 3:e första pris i klass två började jag gråta (!), så mycket betydde det för mig – det var också sista tävlingen i vår lydnads”karriär”. Till och med tjejen som vann elit och vars hund blev lydnadschampion på samma tävling kramade om mig och gratulerade!  Det kommer jag aldrig att glömma. Samtidigt känner jag att ett LP1 – vad är det för merit? I mina ögon är det som att ha en titel som inte betyder något. Som att tävla appellen med uppflyttningsresultat 3 gånger – varför? Är jag uppflyttad så är jag uppflyttad. Att man vill ha championattitlar av alla dess slag, det kan jag däremot förstå!

En annan anledning verkar vara att man själv vill ha tävlingserfarenhet. Det kan jag absolut förstå! Idag finns det dock gott om träningstävlingar så jag skulle hellre försöka delta på sådana – då kan jag ingripa om något händer på ett sätt som jag inte kan göra på tävling. Dessutom får jag ju tävlingserfarenhet även i de högre klasserna.

Att jag inte tar LP innebär inte att jag har bråttom till nästa klass, ett LP kan man ju ta på 2-3 dagar tävlingarna ligger bra tidsmässigt och ”kostar” därmed inte mer i tid. Däremot kostar det pengar att starta på två tävlingar till i varje klass, om man klarar LP:t på första försöket blir det 900 kronor extra, vill jag dessutom ha ut diplomen kostar det ännu mer…

Nej, LP imponerar inte på mig – jag känner mer ett ”jasså” när någon berättar att de har LP. Däremot har jag verkligen inget emot om någon vill ta LP med sin hund, oavsett anledning, det är helt upp till var och en! Jag blir även glad för personens skull, kanske inte för att de fått LP utan för att det gått bra på en tävling - till.

Något som inte heller imponerar, det är vilken placering man får. Vad spelar det för roll om jag vinner ”hela skiten” om jag vinner med ett 3:e pris?? Eller om jag blir etta med 1:a pris på 160 poäng? Då kommer jag hellre 2:a med 194,5 poäng!   Självklart blir jag imponerad om man får bra placeringar på SM/NM/VM, men då har man också riktigt bra medtävlande. Det är nämligen så jag ser det. Jag konkurrerar inte mot de som tävlar i samma klass som jag. Jag börjar konkurera först när det gäller SM-platser eller cert:en i brukset, om jag ens gör det då. Nu har jag inte kommit dit (än  ) men det är då det spelar en verklig roll hur det går för mig och min hund jämfört med hur det går för övriga ekipage. Innan dess kan vi alla få våra 1:a priser och uppflyttningar, oavsett varandras prestationer. 

Någon som imponerar på mig, det är Anna & Torsten som klarade 1:a pris i klass 1 på 196 poäng och även fick 1:a pris i klass 2 på 196 poäng! Den hunden anser jag kan momenten!