Redan på fredagen ringde läkaren från Huddinge och berättade att inget av proverna styrkte att jag hade Lupus, vilket kändes otroligt skönt!! Framförallt när jag gått in på reumatikerförbundets hemsida och läst lite mer… Däremot visade proverna på att jag har hög risk för blodproppar och hon hade redan ringt specialistmödravården på SÖS dit jag hör för att informera dem… Det tog bara ett par timmar och sedan ringde de från SÖS… På grund av mina provsvar så hade de redan ringt in medicin till mig som jag absolut skulle börja ta, samma dag! Insåg då hur pass allvarligt det är… Jag ska ta en tablett om dagen samt en injektion i magen varje dag... Hon började instruera hur jag skulle ta sprutan men hörde väl hur tveksam jag lät. ”Har du sprutskräck”, frågade hon. ”Jaaa”, svarade jag… Så föreslog hon att jag skulle gå till distriktssköterskan så att hon kunde visa mig men i samma mening sa hon att det inte var säkert att de ville visa då inte alla vill sticka en gravid kvinna i magen… Toppen! Tänkte jag… Sjuksyrran kanske inte vill sticka mig i magen, men jag ska göra det själv!?! Vi lade på och jag bröt ihop och ringde Robban. Kände att det börjar bli lite mycket nu… Stackarn fick inte ett vettigt ord ur mig på ett tag och blev så klart superorolig. Till slut förstod han dock hur det låg till. Jag hade bett SÖS-läkaren maila mig lite information som jag kunde visa sköterskan på vårdcentralen, ifall de skulle undra vem jag var som kom och bad dem visa hur jag skulle göra med injektionerna… I mailet stod dock att jag skulle börja med tabletterna samma dag men att jag kunde skjuta upp injektionerna tills på onsdagen då jag skulle till specialistmödravården i annat ärende och då kunde de visa mig där hur jag ska göra. Puh!

På onsdagen hade vi tid för tillväxtultraljud kl. 11.30 och det var en jättetrevlig kvinna som hjälpte oss. Han var lite svår att mäta då han var MYCKET rörlig, hon skrattade och sa att ojoj, vilken vild en… Resultatet blev i vart fall att hans tillväxtkurva bara avvek med 1,8 % vilket innebär att han växer helt normalt med andra ord! Hon kollade även navelsträngen och flödet där och allt såg bra ut även där. Otroligt skönt!

Klockan 15 var det dags för besök nummer två, nu till specialistmödravården med mig… Från första början hade vi bokat tiden för att göra en gynekologisk undersökning för att se hur jag ser ut efter min förra förlossning. Jag fick lite skador och barnmorskan jag går hos nämnde vid något tillfälle att hon undrade lite över hur ärren var placerade etcetera och om jag skulle kunna föda vaginalt, efter det har jag skrämt upp mig själv rätt bra och därför ville jag veta hur det skulle fungera att föda vaginalt eller om jag ska göra kejsarsnitt. Nu hade vi dessutom en massa annat att prata om…

Vi pratade om mina trombocyter vilka jag går och testar ca var 3:e - var 4:e vecka. De sjönk drastiskt i värde under min förra graviditet då jag drabbades av något som kallas ITP och därför är det nu noggranna uppföljningar denna graviditet för att se hur mina värden ligger. Även om mina värden under första 2/3 av denna graviditet och även strax efter den förra varit på sådan nivå att även om jag skulle ha ITP så ligger jag precis under normvärdena så det är inget jag behöver tänka på alls. Men som sagt, ev. var det något som ”bara” drabbade mig under graviditeten med Jennifer. Då hade jag dock väldigt låga värden på slutet och på grund av det kunde jag inte få någon bedövning, alls, under förlossningen på grund av den ökade blödningsrisken… Märkligt nog blir värdena nu bara bättre och bättre och något som vi trott varit kroniskt verkar jag nu eventuellt bli friskförklarad ifrån!   

Det gjordes nu även en gynekologisk undersökning som visade att allt såg bra ut. Har man tidigare förlossningsskador är risken alltid större vid senare förlossningar, men vill jag föda vaginalt så är det helt ok. Skönt att ha kollat så att jag kan släppa delar av den oron i vart fall!

Sedan var det då dags att prata om risken för blodproppar… Blodproppar är ingenting att leka med och de kan dels drabba mig, men det kan även drabba lillebrorsan mer direkt då det kan bli blodproppar i moderkakan. Sker det så får han ingen näring och ni förstår ju följden av det… Det vart rätt många frågor, bland annat förstod varken jag eller Robban hur jag kunde ha risk för blodproppar när jag även har (haft) problem med Trombocyterna. Det går dock alldeles utmärkt vilken jag skrivit om i tidigare inlägg. Nu är dock mina trombocyter på normalnivå, men man undrar ju. Ett kejsarsnitt är ett stort ingrepp och innebär alltid förhöjd risk, i och med risken för blodproppar är riskerna betydligt större. En blodpropp i t.ex ett ben är ingen större fara men får man blodpropp i lungorna är det desto värre… Eftersom jag fortfarande känner stor oro inför att barnet ska ut på något sätt så frågade jag läkaren rakt ut vad hon rekommenderade då båda förlossningssätten innebär förhöjd risk för mig… Hon höll upp händerna som en vågskål, tänkte efter och lät efter en liten stund skålen väga över åt ena hållet och sade att det är ju förhöjd risk vid båda sätten men att hon skulle nog rekommendera vaginal födsel. Skönt att ha fått det uttalat rakt ut, nu är det ”bara” att ställa in sig på det och ”gilla läget”, vad gäller detta med.

När jag pratat klart med läkaren fick vi träffa en sköterska som visade hur och var jag ska ta injektionerna. Från början hade jag tänkt att detta får Robban hjälpa mig med! Men eftersom jag ska ta injektionerna varje dag under hela graviditeten samt sex veckor efteråt så kände jag att detta måste jag klara själv. Jag vill inte vara så beroende av någon annan. Sköterskan berättade för mig hur jag skulle göra och det visade sig att jag gjorde helt rätt första gången med hennes vägledning varpå hon säger, ”titta, du ser ju hur bra det går”. ”Nej”, svarar jag, ”jag ser ingenting”. Då börjar hon skratta när hon inser att jag placerat sprutan mot magen men sedan kniper så hårt med ögonen som jag bara kan… Jag fick även ett fint litet halsband där det står att jag använder denna medicin, ifall jag skulle svimma eller något och behöva hjälp så är det bra att räddningstjänst eller liknande vet vad jag tar för medicin. Jaja, jag får lite yrselkänslor ibland när jag ska ta sprutan och några minuter efter men annars gick det bra efter bara några dagar.

Min fina gravidmage för någon vecka sedan, nu är den ännu mer färgglad

Det ”roliga” i kråksången är att när mina trombocytvärden varit så bra har jag börjat hoppas på att jag kanske kan få epidural vid förlossningen, men… Vid ökad risk för blodproppar, och den medicinering som följer, så är inte ryggmärgsbedövning att rekommendera… Så, nu får jag åter diskutera med läkarna om vilken typ av smärtlindring jag eventuellt ska kunna få…

ITP, blodproppsrisken och även Lupus är alla tre immunologiska, autoimmuna, sjukdomar vilket ledde till att vi hade en lite intressant diskussion innan vi lämnade läkaren på specialistmödravården…
Läkaren: ”Vi vet inte vad, eller varför, men något händer med dig immunologiskt när du är gravid…”.
Jag: ”Det här blir sista barnet
Läkaren: ”Ja, det borde jag väl inte säga, men det låter som en mycket bra idé!”

På hemvägen satt Robban tyst en stund innan han, lite tveksamt, frågade mig om jag ångrade att jag blev gravid igen. Det kändes skönt att helt ärligt kunna svara att det gör jag absolut inte! Däremot är det inget jag vill ge mig på igen och jag hoppas, hoppas bara allt kommer att gå bra hela vägen! Varje gång lillebrorsan sparkar har jag nästan gjort segertecken och tänkt att ”YES, han lever fortfarande!!”. Robban har ringt till jobbet om dagarna för att fråga hur jag mår, om han sparkar etcetera. Det har varit några tuffa veckor och vi har fortfarande inte svar på vad som hänt och vad det beror på. Vi vet inte heller varför jag blir helt matt i axlar och armar samt blir så otroligt trött i kroppen emellanåt eller varför jag är så trött…

Jag blev sjukskriven 50 % i ett par veckor framåt vilket har varit räddningen. Plötsligt orkar jag gå en kort sväng med hundarna igen och vissa dagar tränat lite lydnad vilket ju är mitt livselixir och andningshål i vardagen. Nu har det varit minusgrader så jag har kunnat gå på sjön och därmed ha hundarna lösa hela tiden och flanera i långsamt tempo medan de springer sig trötta. Därefter kan jag sova middag 1-2 timmar innan Jennifer kommer hem så att jag kan vara en hyffsad mamma i vart fall. När det var som värst orkade jag inte ens läsa godnattsaga, eller ens resa mig ur soffan på kvällen för att vara med vid nattningen…


Fyller energidepåerna med bästa sällskapet, ensamma på Sågsjön

I tisdags var jag på vanligt besök hos barnmorskan och mitt blodtryck var som det brukar och Lillis hjärta lät jättebra. Otroligt skönt. Remiss för ytterligare ett extra ultraljud är beställd då de vill fortsätta kolla upp så att han växer som han ska, speciellt nu när jag medicineras. Jätteskönt med alla kontroller, hellre en för mycket än en för lite! Lite jobbigt var det dock när barnmorskan frågade hur han rör sig nu, hur mycket han rör sig etcetera. De sparkar ju lite mindre, eller det känns mindre i vart fall mindre i takt med att de får mindre plats i magen vilket är helt normalt. Jag ska dock vara extra uppmärksam på att jag känner att han sparkar och rör sig. Tycker jag att jag inte känt något på ett tag ska jag äta/dricka något sötsliskigt för då brukar de ”vakna till liv” samt putta och butta på magen. Känner jag ingenting då ska jag åka raka vägen in till förlossningen. Lite jobbigt att prata om, men väldigt skönt att veta hur jag ska tänka och göra! På så sätt minskar både mina och Robbans frågor och osäkerheten minskar.



I nästa vecka ska jag träffa BVC-läkaren sedan väntar vi som sagt på ytterligare ett tillväxtlutraljud, jag ska till vanliga barnmorskan, till specialistmödravården samt till kvinnosjukvården/förlossningen och prata samt ta mina vanliga blodprovev. Det är mycket nu!

Ja, det här är ju en riktig följetong… Ligger lite efter i tiden men det är medvetet då jag inte vill skriva om saker och ting innan jag vet hur det förhåller sig. Nu vet vi ju inte allt ändå, men vi vet vad jag i vart fall inte har.    Nu dröjer det nog lite till nästa graviditetsuppdatering, nu kommer nog lite ”vanliga” inlägg ett tag istället.

Jag planerade att åka in och jobba på fredagen då jag var stressad över förestående bokslut men på fredag morgon var jag ännu mer svullen! Jag var så svullen att jag hade begränsat synfält, kinderna täckte ungefär halva syndfältet i höjdled och jag hade även sämre vidvinkelseende på grund av svullnaden. Linser var bara att glömma. Jag ringde Robban som körde in mig och Jennifer, som nu hade hög feber och hade jätteont i örat, till Nacka närakut. Där konstaterades det att Jennifer hade kraftig öroninflammation, hon fick äta bredspektra penicillin i en vecka. Sedan tittade läkaren tittade på mig och var klart fundersam över min diagnos från läkaren på onsdagen… Han kollade sänkan som var jättehög, inte bra när man är gravid, och ville ha utlåtande från en specialist. Jennifer skjutsades hem till farmor och farfar och jag och Robban åkte vidare till öron-, näsa-, halsakuten på SÖS. De hade dock stängt så vi fick åka vidare till Karolinska. På grund av sjukdom var det ont om personal och lite över fem timmar senare fick vi komma in…

Efter en undersökning på mindre än en halv minut konstaterade läkaren att jag inte hade bihåleinflammation och att mina besvär inte hade det minsta att göra med öron, näsa, hals… För att vi skulle slippa vänta fem timmar till tog hon kort på mig och gick till sina medicinkollegor för att fråga hur de tyckte vi skulle gå vidare. Blod- och urinprov togs i enlighet med deras rekommendation och de tyckte att det såg ut som att jag hade fjärilsutslag. Därmed fick jag order om att ringa reumatologen på Huddinge direkt på måndag morgon och kräva att få en tid samma vecka.. När jag ringde skulle remissen från Karolinska redan finnas på plats. När jag ringde på måndagen fick jag en tid redan till onsdagen. Lördag och söndag mådde jag lite bättre och åkte in till jobbet. Jobbade sedan över hela veckan och när jag inte jobbade sov jag…

På onsdag åkte jag till Huddinge mitt på dagen och i 1,5 timme satt vi och pratade, de ställde frågor, kände på mina leder etcetera och jag fick lämna sju rör med blod samt urinprov innan jag åkte därifrån. Jag hade inte kvar svullnaden utan var bara lite röd i ansiktet vid det här laget men hade tagit kort på torsdag mitt på dagen. Jag kände mig även svag i kroppen, orkade inte hålla upp armarna alla gånger utan var tvungen att vila dem i knäet emellanåt. På grund av foglossningen ska jag helst variera mellan att stå och sitta på jobbet men stå var bara att glömma… De misstänkte SLE/Lupus och jag skulle få svar om ca 14 dagar… Jag hade ett hum om vad det var för något men när jag läst de första, inte så roliga, raderna när jag googlat bestämde jag mig för att inte spekulera utan vänta tills jag fick svar från läkarna och då be om korrekt information. Till dess tänkte jag se mig själv som frisk, även om jag mådde dåligt… Det som gjorde det hela ännu jobbigare var att om det var SLE/Lupus så mådde inte bara jag dåligt utan även barnet… Dessutom är det en kronisk immunologisk reumatisk sjukdom som skulle kräva omedelbar medicinering, vilket inte var positivt för lillkillen, och jag skulle medicineras för resten av livet...

På torsdagen hade jag ett vanligt besök inbokat på mödravårdscentralen och då berättar jag om allt som hänt. När barnmorskan mäter magen säger hon att tillväxtkurvan planat ut, antingen ligger han bara annorlunda eller så har han slutat växa berättar hon… Som om det inte är nog med det som redan är… Hon mailar iväg en remiss för tillväxtultraljud på en gång.

Forts följer...

började riktigt bra. Jag förstod väldigt tidigt att jag var gravid, testade och stickan plussade och ett par dagar senare kom illamåendet som ett brev på posten. Jag mådde illa varje dag, hela dagarna, men det var ändå okej – ett mer ”normalt” gravidillamående. I oktober kom tröttheten och jag tyckte jag sov bort hela månaden mer eller mindre, men även det kändes som en ”normal” graviditetströtthet. Jag var glad, lycklig och hela familjen var förväntansfull! Vi berättade tidigt vad som var på gång för Jennifer eftersom jag var så trött och mådde illa etcetera och hon blev överlycklig!!!

”Äääääntligen!! Jag som har tjatat och tjatat!!”, var hennes kommentar och sedan ringde hon mormor och farmor och berättade stolt att hon ska bli storasyster!  Efter ungefär tre dagars väntan började hon undra hur länge hon skulle behöva vänta… Vi gjorde moderkaksprov och vart supernervösa… Både över testet i sig, resultatet och den ökade missfallsrisken det medför. Allt gick bra och vi fick även reda på att Jennifer ska få en lillebrorsa. I november börjar både tröttheten och illamåendet gå över och jag tar upp morgonpromenaderna och hundträningen igen.  December fortsätter likadant och även om halsbränna och foglossning gör sitt intåg så känns allt helt okej. Jag jobbar över en hel del sista veckan före jul för att kunna vara långledig över jul- och nyår.

Ungefär samtidigt som julledigheten börjar blir hela familjen mer eller mindre förkylda. Jag garvar och säger att jag åkt på en ”manlig förkylning” då jag egentligen bara är lite snuvig en ändå är helt däckad! Känns lite fånigt men det är bara att gilla läget. Julledigheten består i stort sett av förkylning, skottning och vila. Över nyår är Robban däckad i närmare 40 graders feber men jag och Jennifer klarar oss från febern i vart fall. Dock inga hundpromenader och bara lite träning…

Måndagen den sjunde januari börjar jag jobba igen, på tisdag morgon kände jag mig lite svullen under halsen (inte på sidan som är vanligt vid förkylning). Under dagens lopp svullnade jag lite mer och även i ansiktet började jag svullna. Jennifer var dålig så jag gick hem vid lunch för att vabba, vi planerade hur vi skulle vabba då januari är årets tuffaste månad på mitt jobb. Jag kände mig sämre och sämre ju längre kvällen gick och på onsdag morgon när jag vaknade var jag röd i ansiktet och helt svullen! Vi bestämde att jag skulle vabba med Jennifer så jag ringde jobbet och åkte därefter till min husläkare där jag fick gå in till en vikarie.

Han knackade mig på mina svullna kinder och frågade om det gjorde ont vilket det givetvis gjorde, han frågade om det gjorde ont när jag lutade mig fram vilket det givetvis gjorde och så konstaterade han att det var bihåleinflammation. Jag försökte påtala att det kändes som att det gjorde ont i huden och inte i bihålorna samt att jag varken hade huvudvärk eller ont vid tänderna i överkäken vilket jag hade förra gången jag hade bihåleinflammation, men han lyssnade inte alls. Skrev bara ut antibiotika och när jag frågade om jag kunde ta det i och med graviditeten tittade han lite slött på mig och sa ungefär ” det tror jag. Läs på bipacksedeln”. Frågade om jag skulle jobba eller bli sjukskriven men han tittade på mig som om jag var en idiot och sa att det var bara att köra på som vanligt. Jag tyckte det var oerhört nonchalant och tvivlade lite på diagnosen men han är ju läkaren av oss, kanske det kan yttra sig så här med, tänkte jag. Åkte hem och sov hela dagen… Jennifer passade mig mer än tvärtom, hon hämtade kudde och täcke och bäddade ner mig i soffan. När hon blev hungrig väckte hon mig så jag kunde fixa lite mat och så höll vi på. Natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag av att ansiktet värkte och fick ta alvedon för att kunna somna om. På torsdagen var både jag och Jennifer fortfarande dåliga så jag stannade hemma då med. Ansiktet var lika svullet och rött som på onsdagen och det värkte konstant och kliade lite. Jag kunde inte ha glasögon då de klämde på min svullna näsa och fick vänta flera timmar innan svullnaden lagt sig så pass att jag kunde få på mig linser.

Bilderna nedan är tagna mitt på dagen på torsdagen. Det var alltid värst på morgnarna och så blev det lite bättre och bättre ju längre dagen gick.





Jag och Axxa åkte dock iväg på teamträningen på kvällen men vi tränade ingenting, det orkade jag inte. Satt bara och fikade och tittade på när de andra tränade.

Fortsättning följer...

lär jag mig otroligt mycket, inte bara om graviditeten utan om kroppen i övrigt. Något jag lärde mig på sepcialistmödravården i onsdags är att man kan ha lätt för att få blodproppar samtidigt som ens blod kan ha svårt att koagulera. Det trodde jag inte var möjligt, men så är det och det beror på att det rör sig om olika system.

Man kan ha lågt antal trombocyter (röda blodkroppar) vilka har som huvuduppgift att stoppa blödningar och hjälper till med blodets koagulering på artärsidan samtidigt som man kan ha ökad risk för blodproppar på grund av att blodet har lättare för att koagulera  på vensidan. Även om jag tycker det är lite intressant så skulle jag hellre klara mig utan den kunskapen, men nu är det information som är ytterst nödvändig. Jag är bara otroligt glad för att jag denna gång har blivit tagen på allvar och att det satsas på sjukvården för gravida kvinnor! Får se om jag får tid och lust att blogga lite mer om den något märkliga starten på 2013...

trodde de att jag hade Leukemi. Jag var illamående dygnet runt i åtminstone ca 6 månader, sov med en hink bredvid sängen och kunde i perioder bara äta vitt bröd, vattenmelon och vindruvor. När det var som värst kunde inte ens läsa en bok för då mådde jag för illa och jag kunde inte se på tv mer än ca 3-4 minuter i taget, vid längre stund än så mådde jag så illa att jag var på väg att spy… Utöver det var jag oerhört trött, så trött att det inte går att jämföra med vanlig graviditetströtthet. Det togs vissa prover och de misstänkte Leukemi! Det var oerhört nervöst den dagen vi åkte in och tog ben(rygg?)märgsprover… Tack och lov var resultatet negativt!!! Det var lite tjall på andra prover men i övrigt var det ok.

Under denna period föddes Rackartygs A-kull… Det var tufft och jag lade all min lilla energi på att valparnas första åtta veckor skulle ge dem en riktigt bra grund för resten av livet. Sedan behöll jag Axxa och hade därmed Chili 7 år, Faquera 5 år och Axxa valp hemma. Ludde och Birre var med Robban på jobbet om dagarna, men tjejerna var hemma hos mig. Tyvärr fick Axxa inte den bästa starten i livet med en matte som låg på soffan dagarna i ända...

Förlossningen var, milt uttryckt, inte den enklaste och när Jennifer kommit ut och innan jag åkte in på operation grät jag och sa att jag aldrig, aldrig ville ha något mer barn.

Sen gick det fyra år…

Jennifer gillar att fota så nu har vi lagt vår lilla kamera så att hon alltid kan nå den. När jag sparade ner julens bilder på datorn hittade jag de här nedan. De på mig vet jag ju att hon tagit, "mamma, titta hit och säg skit skit" - ja i vår familj säger vi inte omelett... Andra hade jag ingen aning om att hon fotat. Enjoy!   

               

I fredags åkte jag iväg till en gräsmatta i närheten, som nu var snötäckt, i lördags tränade jag på Norra Stockholms hundcenter och idag tränade jag här hemma utanför ytterdörren.  När jag skriver att jag tränar flera repetitioner så kör jag dem ytterst sällan efter varandra, oftast gör jag något eller några moment emellan.

I fredags åkte jag till Boo kyrka, deras samlingshus (?) har en större gräsmatta där snön inte var jättedjup utan jag sjönk ner max ett fotdjup. Mycket bekvämt.    
Vi tränade:
Rutan – första skicket gick inte så lysande då hon halkade ur rutan… Sedan fick jag hålla på att dirigera in henne. Andra gången saktade hon ner och nästan gick in i rutan på slutet och kunde då ställa sig mitt i. Körde sen några till på varierande avstånd, körde allt mellan att belöna ställandet till en hel 3:ans ruta.
Inkallning med ställande gjorde hon en helt suverän så det körde jag bara en.
Träapporteringar gjorde jag 2-3 stycken med där jag varierade att kasta så långt jag kunde och att gå ut och lägga ut den för att få ut lååångt avstånd. Lite tugg på slutet men jag är jättenöjd. Fick till fina belöningar.
Metallapportering körde jag en och där gick jag ut och lade den långt bort, mycket nöjd
Hade tyvärr glömt vittringspinnarna hemma…

Sen tog jag ut Faquera och körde ett fascinerande lydnadspass…

I lördags träffade jag Anita, Lindha och Pernilla på Norra Stockholms Hundcenter kl 8.00 för en timmes inomhusträning. Lyx! Träningsresultatet vart dock väldigt varierande… Axxa tyckte det var väldigt konstigt att träna där och fokuset var inte det bästa, men hon försökte och gjorde sitt bästa så det är jag nöjd med. Jag mådde inte helt 100, fick svettningar och svimningskänslor emellanåt och fick gå och sätta mig och vila så det kan också ha spelat in.

Pernilla med Clash och Anita med Aquila på plan

Rutan gick inte…
Hopp apport gjorde Axxa bra (gjorde två) men det är lågt i tak och jag insåg att jag kastar rätt högt… Den första hamnade i takbjälken med en rejäl smäll och landade bredvid hindret. Efter det gick jag fram till hindret för att kunna kasta över apporterna…
Metallapporten är jag också nöjd med!
Inkallning med ställande körde jag två, belönade ställandet, och de var kanon!
Vittringen… Var mycket tveksam till om den skulle fungera och det gjorde den inte! Hon gick ut, gick över pinnarna (lite som att rörelsemönstret är inövat) men tog sen bara en pinne, vilken som helst och kom in. Gjorde två och det var samma beteende på båda… Jag vågade dock testa!
Fjärrdirigeringen är jag också nöjd med, på den nivån vi är
Fotgående körde jag lite och det var helt ok, vissa delar jättebra andra mindre bra. Lite ofokus från Axxas sida, mycket nyfiken på vad de andra gjorde.
Sitt i grupp i ca en minut, lite pip när jag gick iväg annars mycket bra. Gick tillbaka och belönade med köttbulle innan jag lämnade henne igen och vi körde en platsliggning. Även här pep hon lite på utvägen men sedan körde vi 3 minuter (jag fixade inte att stå längre än så) på ca 20 meters avstånd. Hon tyckte det var lite jobbigt. Hon låg precis bredvid rutan och den tittade hon på emellanåt, Pernilla tränade med Clash bakom oss och så miljön i stort tror jag. Första gången vi kör en platsliggning med Ajax på ett år eller två, Aquila har hon aldrig legat med. Nyttigt! Jag berömde på vägen ut samt på fullt avstånd några gånger under båda momenten. Jag är jättenöjd, det var nyttigt för henne!
Överlag är jag nöjd med lördagens träning hon gjorde sitt bästa efter sin förmåga och det är viktigast. Nyttigt att träna på ett helt nytt ställe med helt nya ljud, dofter, underlag (konstgräs på sand) och dessutom i stort sett nya hundar! Om ett par veckor ska vi dit igen.

Clash med apporten i bakgrunden och Ajax i rutan

Idag ville jag testa av vittringen på hemmaplan samt träna lite fjärrdirigering så jag gick utanför ytterdörren, har  altanen ovanför så det är snö- och isfritt men tyvärr ingen lampa så det går inte att träna där på kvällarna. Vi började med en vittring där pinnarna låg lite huller om buller och det gick suveränt! Skönt! Ingången vart det lite tugg och tveksamheter, inget konstigt då vi inte brukar göra ingångarna. Tränade därför lite ”sitt vid min sida och håll vittringspinnen” samt ingångsträning med densamma och det behövs nog, kändes som att hon blev säkrare på vad hon ska göra.
Korta fotgåenden, ca 2-3 meter med vänstersvängar och samtliga stegförflyttningar. Vänstersvängarna gick jättebra, stegförflyttningar till höger gick jättebra, bakåt går jättebra men måste träna mer avslut (raka halter efter 2-4 steg bakåt) och med klickern fick hon snabbt förståelsen tycker jag. Träna lite mera bara. Stegförflyttningar till vänster är inte vår starka sida, har inte tränat det lika mycket som de andra heller – träna mera!
Fjärrdirigeringen känns som att den går framåt, tränade mest stå/sitt/stå samt stå/ligg/stå idag. Trägen kommer vinna!

Axxa vill in och träna

Nu börjar januari... Hoppas allt flyter smidigt på jobbet så vi hinner träna ordentligt!
Det känns roligt att samtliga treans moment är på gång nu, mycket att slipa på men det är grov- och finslipning det handlar om och inte nyinlärning. Nice!   

Att träna med en senior kan vara lite… annorlunda… Det är inte alltid man har samma syn på saken, i detta fall matten och hunden… Igår var jag iväg och tränade med Axxa en sväng och när vi var klara insåg jag att jag inte kunde åka riktigt än då Faran ville träna, träna, träna. Egentligen var jag slut men det var bara till att släppa ut hunden, fylla på med godis i fickorna och gå ner på ”plan” igen. Väl där började Faran istället nosa runt, länge. När hon nosat klart och ätit upp Axxas tappade godisar så var hon redo att börja träna.

Ligg sa jag och Faran ställde sig. Okej, tänkte jag…
Sitt sa jag och Faran lade sig… Så höll vi på ett tag…
Ändrade ”taktik” och sa stå istället för det hade hon gjort några gånger nu, men då lade hon sig och så höll vi på!

Efter ett tag hade hon lagt sig ner flest gånger så då sa jag sonika ligg när hon var på väg emot mig. Då går hon hela vägen fram, nosar på min hand, konstaterar att jag har godis och sedan lägger hon sig!!! Efter det lade hon sig på varje liggkommando, men varje gång gick hon först hela vägen fram och nosade på min hand för att se om det var värt det! Skrämmande… 

Hon har ju inte fått göra så mycket träningsmässigt i höst och Faran måste man hålla efter. Under mammaledigheten har jag tänkt ta upp Farans träning, på lite lagom nivå igen. Har dock insett att vi har en hel del att jobba med!

Insåg dessutom att hon inte bara börjar höra lite sämre (jodå, en del är selektivt, men det är inte alltid hon hör när hon borde vilja höra heller) utan hon börjar nog även se sämre. Det var inte varje gång hon hängde med på att jag kastade iväg en godis om jag gjorde det fort. Hon är allt lite speciell hon.