Förra måndagen var det underbart väder med strålande sol och då jag var ledig träffades jag, Marion, Anna och Emma hemma hos Emma för träning och fika i solen. Inte helt fel att sitta med en kopp kaffe i handen och hjälpa sina vänner med deras träning! Marion hjälpte mig med Axxas aktivitetsnivåträning, delvis genom att ha koll på både hur jag och Axxa betedde oss. När kom jag åt henne och när coolade hon ner sig och när var hon fortfarande för högt i aktivitet för att vi skulle kunna fortsätta träningen etcetera. Otroligt bra träning som vi båda två behöver!


Min stol i solen


Emma och Plätt värmer upp, tittar ni noga ser ni Axxa vid traktorn - en viss symbolik kanske ;)

I onsdags åkte jag hem till Emma igen, återigen hade vi fantastiskt väder och jag satt i stolen med en kaffe i handen igen och kommenderade och kommenterade Emmas träning med Plätt. Sedan hjälpte Emma mig med aktivitetsträningen med Axxa där vi även la in vissa delar av moment, till exempel ingångar med apporten där Axxa gäääärna ”ville” spinna iväg men vi ”tvingade” henne att vara kvar på samma plan som vi. Otroligt nyttigt för både mig och Axxa!

Nedan, en massa bilder på Emma och Plätt


Z


Z


Fotgående


Inkallning


Hög koncentration under långsam marsch




Både Emma och Plätt gillar fotgåendet! :)





Härliga dagar med härligt sällskap i härligt väder, snacka om energiboost!! 

    

På tävlingen var som sagt större delen av teamet med och det var super att vi tittade på varandras program, då såg vi hur ekipagen fungerar på tävling. Emma såg saker under mitt och Axxas program som jag inte tänkte på själv, en sån sak var våra transporter. Våra transporter har fungerat väldigt bra på tidigare tävlingar (för läääänge sen…) men inte på denna. Under transporterna och framförallt när vi gjort en transport och ställt upp inför nästa moment så stegrade hon som mest i aktivitet! Det missade jag själv helt.

Fokus på våra träningar ligger nu på:

I vissa perioder går Axxa upp i varv, till exempel skedde detta vid hennes långa rehab. Jag har då tänkt att hon får ”vara” tills jag kan sätta igång henne fysiskt igen då hon har ett stort behov av fysisk aktivitet, hon är mer lik mina settrar än schäfrarna på detta plan. Därefter går jag in och försöker styra upp henne i vardag och träning igen.

Efter en träning som inte var så lyckad pga aktivitetsnivån pratade jag med  Emma, Marion och Anna i Teamet när jag kom till träningen i förra veckan. Jag sade som det var att jag funderade på att lägga ner träningen under en period innan vi kan komma igång med fysisk träning etcetera igen efter förlossningen. Emma kom dock med en annan tanke och det är att ”Axxa ska banne mig kunna koncentrera sig fast hon har myror i brallan! Det kommer vara tufft under en period men du kommer få så mycket tillbaka om du kan bekämpa hennes höga aktivitetsnivå!”. När jag tänkt efter en liten stund så inser jag hur rätt Emma har! Jag ska inte undvika problemet utan istället ta tjuren vid hornen. Under en period nu kommer momentträningen i andra eller tredje hand och i första hand kommer hennes aktivitetsnivå. Marion hjälpte mig under första passet med hur jag ska arbeta med Axxa för att ”nå” henne och det kändes mycket bra! Det var/är lite som att gå valpkurs igen och gå back to basic, men det är precis vad hon/vi behöver! Redan pass två kunde vi träna lite delar av moment. Det roliga med det hela är att nu när vi fokuserar på aktivitetsnivån och egentligen struntar i position och kontakt etcetera har vi märkt att anledningen till att Axxa har sina blicksläpp är hennes aktivitetsnivå! Vid hög aktivitet får jag många blicksläpp, när hon sjunker i aktivitet ökar koncentrationen (givetvis) och blicksläppen minskar! Den kopplingen har inte gjorts förut. Helt enkelt för att hon inte alltid verkar vara i hög aktivitet. Nu kan blicksläppen bli en hjälp för mig att mäta hennes aktivitetsnivå. När hon väl piper så är aktiviteten väldigt hög, här kan jag märka av den, och därmed jobba med den, mycket tidigare.

Sedan dess har det inte blivit så mycket träning, ingen alls faktiskt på grund av orken - jag har priorterat annat, som att se om barnvagnen går in i bilen till exempel... Håll tummarna för vår träning!

Domaren på vår tävling var Tomas Lokar som dömt VM i lydnad och även håller föredrag i internationell lydnadsbedömning. Det märktes på betygssättningen, hårt men rättvist! Helt ok för mig, jag vill inte ha gratispoäng utan vara värd de poäng vi får. Vid prisutdelningen sa han att han sitter kvar ett tag om någon har några frågor om bedömningen var det bara att komma fram och fråga, mycket trevligt tycker jag! Jag och Julia, från teamet som också tävlade trean den dagen, passade på att fråga en hel del – gäller ju att passa på när man har expertis att tillgå! Fascinerande var att han mindes våra hundar, vi var 10 deltagare i trean och han mindes varför jag fick mitt avdrag på platsliggningen till exempel (det hade skrivaren missat att anteckna). Sedan frågade vi allmänt om bedömningen, t.ex om jag hade sett att Axxa reste sig på sitt i grupp och omedelbart hade kommenderat sitt igen, hade jag fått betyg då? Svaret var nej, det kan räcka att man vrider lite på huvudet för att kolla så att hunden ligger kvar när man är på väg bort – det kan bedömas som påverkan och resultera i en nolla! Pip ger generellt 1,5-2 pinnar i avdrag och samma gäller tugget.

Glömde öven att säga stort, stort grattis till:
Julia och Ajax som fixade finfina poäng i trean och därmed blev uppflyttade till elitklass!!
Emma och Plätt som vann eliten och höjde sitt SM-snitt med fantastiska 302,5 poäng!
  

Den 10 februari startade jag och Axxa i lydnadstrean för första gången. Jag visste att vi egentligen inte var redo att tävla och som jag skrev i mitt blogginlägg den 4:e januari Året som kommer – 2013, var mitt mål att få betyg på samtliga moment samt stämma av hur vi ligger till. Axxa och jag har ju tävlat mycket sparsamt, detta var vår femte tävling totalt! Eftersom vi däremot tränat en del sen vår senaste tävling ville jag starta i en trea innan lillkillen kommer och det kändes som att det var denna tävling eller vänta ytterligare flera månader… Vi startade alltså på Bro-Håbos trevliga tävling på mycket välplogade planer! Vi var flera från Teamet som tävlade och vi hade ekipage i klass 2-Elit. Jag och Axxa avstod från att heja på Emma i eliten, som gick på morgonen, för att förhoppningsvis orka genomföra vår egen tävling. Jag var inte ens säker på att jag skulle orka hela programmet utan tänkte att vi tar ett moment i taget och känner jag att orken tryter totalt så får jag bryta. När jag kom till klubben gick vi som var på plats från teamet ut på en gemensam promenad. Vi var sex personer, en barnvagn och minst lika många hundar om jag inte minns fel. Mycket bra start på tävlingsdagen för mig och Axxa! Det ska jag lägga på minnet. Vid lottningen drog jag och Axxa startnummer 2 vilket var perfekt! Jag hann vila lite mellan gruppmomenten och vårt program samt värma upp lite innan vi skulle in på plan, samtidigt hade jag större chans att orka genomföra vårt program än om vi fått ett sent startnummer.

Hur gick det då?

Totalt fick vi ihop 186 poäng och ett 0 pris.

Mina kommentarer:
Sitt i grupp: I första steget när jag gick iväg ställde hon sig upp men ”kom på sig själv” och stannande i exakt samma position hela minuten, hon balanserade inte ens upp utan stod ”som en kråka”! Mkt bra tycker jag, tyder på god stadga!  Hon var lite varvad när jag skulle lämna och hörde nog inte vad jag sa…
Platsliggning: Inte mycket att orda om
Fritt följ: Jisses vad taggad och aktiv hund! Myyycket ljud; pip och gnäll var milt uttryckt tycker jag! Fascinerande att hon höll ihop så pass bra som hon gjorde…
Sättande: Samma som i sitt i grupp, alldeles för aktiv och jag tror inte hon hörde… Att hon inte hör beror givetvis på aktivitetsnivån, det jag säger går inte in… På träning fungerar det 10 ggr av 10.
Inkallning: Jätteglad över betyget! Fint ställande vilket är det vi lagt fokus på! Sista sträckan måste vi ta tag i.
Rutan: Hon ville springa till skylten där jag ställde henne vid inkallningen, som var rätt nära rutan. Måste träna på ”störningar” på plan, sånt vet jag att hon har svårt för. Dock är inte rutan tillräckligt säker för att jag ska vilja lägga på störningar i detta skede.
Hoppa apport: gnäll… Njae, snarare skall vid sidan, och så ett extra skall innan hon grep ungefär som att hon skrek: ”Jag tar den!!!”… Lite het och hög aktivivtetsnivå med andra ord…
Metallapport: Tja samma här, skall vid sidan innan hon drog iväg
Vittring: Hon pep vid sidan från det att jag vänt mig om tills jag skickade henne. Hon springer ut, nosar av fint, tar upp en pinne och kommer någon meter emot mig, då inser hon att det är fel pinne, spottar ut den, vänder tillbaka, letar upp rätt pinne och kommer in, tuggar dock hela vägen in.
Fjärrdirigering: Mkt nöjd! Tänk att hon kunde fokusera och vara tyst trots aktivitetsnivån genom hela programmet! Framflyttet fick vi i de två skiften vi har ”problem” med (som mao inte är klara), övriga var jättefina. Kändes bra att avsluta med det momentet.

Jag och Axxa gick av plan och hon fick långt mys med massa gott godis som belöning. Hon har ju utfört tävlingen efter bästa förmåga.

Arkivbild från maj/juni 2012 när vi fick vårt 1:a pris i klass 2 på 189 poäng, då med en btjej som fått rätt förutsättningar  

Efter tävlingen skrev jag på FB:
Tävlat trean med SuperAxxa! Jag är så glad i min hund!!   
De senaste 2 månaderna har ju inte direkt bjudit på den bästa uppladdningen så poängen uteblev och det blev ett 0 pris, men vilken tjej jag har! Det kommer bli bra det här!   

Då kan man fråga sig, hur kan en perfektionist med detaljmani bli nöjd med de poängen??
Jo, helt enkelt för att jag inte kan förvänta mig att min hund ska kunna prestera mer/bättre än vad jag har gett henne förutsättning till! Som ni, kanske, läst i mina gravidinlägg får inte hundarna så värst mycket motion och aktivering just nu. På det är Axxa en väldigt aktiv hund som har lätt att gå från 0 till 120… Hon har fått alldeles för lite av det hon behöver för att kunna prestera på en bra nivå. Dessutom är inte momenten färdiga... Därför kan jag heller inte förvänta mig stordåd och bli besviken när poängen uteblir. Ljuden drar ca 1,5-2 poäng på samtliga moment där vi fick avdrag för det, dessutom ökar hennes tugg på apporterna och hon ”hör sämre”. Hade hon varit i harmoni och balanserad hade vi fått betydligt högre poäng så momentet är på rätt väg i vart fall och det var ju det jag ville stämma av. Ljudet är jag faktiskt inte så bekymrad över, vi har haft problem med ljud när hon haft ”stiltjeperioder” förr, till exempel under hennes långa rehab. När vi sen kom igång som vanligt igen försvann ljuden i stort sett av sig självt.



Några aha-upplevelser fick jag under tävlingen:
1. Hela trean är lattjolajbans för Axxa!! Bara superroliga moment, som en helkväll på Gröna Lund – då är det inte så smart att belöna upp hunden en massa på träning…
2. Ju tröttare och mindre aktiv jag blivit sista tiden, desto mer har jag ”kompenserat” detta genom att öka på belöningarna… Det vill säga jag har slängt en massa boll, haft lite dragkamp etcetera men inte orkat balansera upp det med krav kring leken… Lite sent att komma på det nu, men bättre sent än aldrig.
3. De moment vi fokuserat mest på (inkallningen, fjärren och vittringen) var de som gick bäst. Att jag tycker vittringen gick så pass bra beror på att hon ändå tänkte efter, insåg att hon hade fel pinne och rättade till det. Huvudet var med, trots stressen. Dock var benen snabbare ;)
4. Jag blir förbannad på folks attityder, skitsnack och förutfattade meningar när de står och tittar på när andra, i detta fall jag, tävlar.
5. Jag har en superhärlig träningsgrupp som stöttar, hejar och som inte snackar skit om andra som är på plan utan applåderade samtliga ekipage som gick av plan, oavsett hur de presterat.

Nu har vi tävlingspaus tills lillebror kommit och jag och Axxa kommit i form igen. Vi har dock lagt upp en träningsplan där vi planerat träningen efter den lilla ork jag har och med ovanstående i tankarna.

Det är en fråga jag ofta får men som faktiskt är väldigt svår att svara på… I början svarade jag alltid ”jo, det är bra”, men sen sa Robban till mig: ”Hur kan du säga att du mår bra när du inte alls mår bra och du inte orkar någonting”… Ja, det är väl liksom sån jag är men efter det så brukar jag säga att det är okej, sen är det upp till den som frågat om den vill veta mer eller om den nöjer sig med det svaret.


Tjejerna öser på under dagens skogssväng

Det som är svårt med att svara på frågan är att jag på ett sätt mår ganska bra; jag mår bara illa någon gång varannan dag, jag kan äta det mesta och även om jag har hemsk halsbränna emellanåt så går den oftast över rätt fort. Så långt är ju allt bra.

Sen har vi den andra sidan med den fruktansvärda tröttheten som härjar i både kropp och knopp… Jag har aldrig någonsin varit med om något liknande och jag hoppas bara att allt går över när lillkillen tittar ut! Jag är ju van vid att kunna gå i mil/timmar i ganska rask takt, springa runt milen på en timme (med draghjälp av Axxa), cykla och vara igång. Att bara kunna gå runt15-30 minuter 1-2 gånger om dagen, de dagar jag inte jobbar, är ju inte direkt normalt. Om jag gått runt en halvtimme så är det raka vägen i säng och sova middag i någon timme. Ovanpå det den ständiga oron för vad tröttheten och mattheten med domningarna i axlar och armar beror på… Och så utredningar och besök på alla ”instanser”… Som en kollega sa häromdagen: ”men herregud, bara dina sjukhusbesök är ju som ett heltidsjobb” och ja, det är inte långt ifrån… Jag försöker träna lydnad med Axxa emellanåt men då får jag välja, en kort promenad eller ett kort lydnadspass – båda två finns inte med på världskartan…

Tack vare sjukskrivningen orkar jag i vart fall vara med och natta Jennifer, de kvällar jag inte jobbat på dagen. Jag och Jennifer har varit i Nacka Forum och besökt barnavdelningen på H&M samt fikat en stund en dag, jag har handlat en hel kasse mat (själv) två gånger – det har jag inte gjort sedan innan jul. ”Allt” detta avlastar ju Robban en del också och att jag kan läsa en saga för Jennifer och sitta i soffan och leka dagis ibland gör att jag och Jennifer inte tappar allt i vart fall… I lördags var vi i Forum igen, Jennifer har växt på längden och alla kläder sitter på trekvart. Vi mötte mamma och pappa där och åt glass, besökte H&M och Lindex samt åt lunch innan vi åkte hem. Sen var jag däckad resten av helgen! I söndags eftermiddag åkte vi till skogen och stannade där ungefär en kvart innan jag kände att jag inte orkade stå upp längre… Visst är det normalt att man blir jättetrött när man är gravid, men detta är något helt annat…
Innan jag blev sjukskriven 75 % sa Jennifer till mig en dag:
”Du är ingen rolig mamma, du är ju som ett sjukt barn!!!”…
Det sved!


Axxa, 1 mars 2013

Varje torsdag åker jag och Axxa iväg på Teamträningen på kvällen, det är få tillfällen jag missat även om det hänt. Jag måste bara komma hemifrån, få vara jag och göra mitt någon gång i veckan i vart fall. Ibland sitter jag med en kaffekopp i handen och snackar och eventuellt hjälper jag någon genom att vara ögon under den tid vi ses. Ibland orkar jag träna med Axxa, det är dock inget jag räknar med.

Igår fixade jag dock inte att åka iväg. Jag var på jobbet i lite över fem timmar och sedan var det soffan som gällde (ingen hundpromenad, ingen Jennifernattning) till 19.30 då jag somnade... Sov ca 11 timmar då jag vaknade vid 6.20 när Jennifer började prata... Kändes som att jag kunnat sova minst lika länge till...

Hittills har det fungerat rätt bra ändå, men nu märker jag mer och mer att det börjar tära… Livet är inget roligt och jag känner mig som en urusel mamma, en dålig hundägare och inkompetent ”fru”… Jag vill så gärna, gärna göra saker med Jennifer men… I söndagskväll sa jag att vi kanske kunde åka pulka nästa helg om snön ligger kvar. Då svarar Jennifer, ”ja, annars kan vi göra det nästa vinter”… Gulligt sagt, men… Inte ska hon behöva vänta ett helt år på att få åka pulka och leka i snön med sin mamma… Hon är i en härlig ålder just nu och det känns som att jag missar allting…


Tro`t eller ej, men även Birre fick ett springryck!


Jättekul! Tyckte Axxa, tätt följd av Faran, och släppte pinnen, sprang ikapp och fällde bytet - med en utskällning av matte som följd...


Börjar bli huslig och lagar lunch varje dag när jag är hemma! Har dock förstått att min definition på att laga lunch inte är samma som alla andras...

om jag var vaken... Inatt har jag sovit uruselt och antingen hade jag lättare sammandragningar eller så var det lättare förvärkar. Tippar dock på det senare om jag minns känslan rätt.Vet som sagt inte heller om jag drömde eller var vaken men jag lutar åt det senare här med.

I tisdags var vi på ytterligare ett extra ultraljud och han följer kurvan perfekt och allt såg bra ut. Så underbart skönt!

37 dagar kvar till beräknad förlossning!

Jag väntade på tid till BVC-läkaren för att prata vidare utredning och vidare sjukskrivning och var sjukt nervös innan jag väl kom dit, tre nätter innan sov jag i stort sett ingenting… Väl där vart det ett mycket bra möte, hon kommer fortsätta med utredning och jag tog fler blodprover redan samma dag.  Hon beställde även samtliga provsvar från Huddinge för att se vad de testat och inte så att hon ska kunna se hur vi ev. ska gå vidare. Sedan diskuterade vi sjukskrivning och jag blev sjukskriven på 75 % resten av graviditeten! Känner jag att jag inte orkar jobba 25 % så ska jag återkomma, men jag vill ju helst jobba så jag hoppas att det kommer fungera.

De dagar jag jobbar jobbar jag 4-5 timmar per dag och sedan orkar jag inte göra något annat utan det är jobb och sedan är det soffan som gäller resten av dagen/kvällen tills det är dags att sova. I måndags jobbade jag och då ville jag verkligen ut med hundarna en sväng, det är ju en lisa för själen att få komma ut. Efter tre minuter var jag så trött att jag lutade mig mot en trädstam en stund och efter 13 minuter var jag helt slut. Målet var 15 minuter men jag kände att det inte var värt att pressa mig mer… Nu är det ju inga promenader i raketfart utan jag lufsar omkring lite planlöst och hundarna får springa lösa och röja. På tisdagen jobbade jag också men då åkte jag raka vägen hem och sov middag och satt i soffan resten av kvällen, inte så jättekul direkt…

De dagar jag är hemma från jobbet försöker jag lämna Jennifer på dagis för att kunna avlasta Robban lite grann i vart fall. Robban slipper stressa och komma sent till jobbet, jag och Jennifer får lite egentid och hon får vara hemma någon timme extra på morgonen. Sedan går jag en sväng på sjön eller i skogen med hundarna, så hundarna kan vara lösa och springa ”hur de vill” medan jag kan lunka omkring i min takt och sätta mig på en stubbe och vila emellanåt. Minst 15 minuter vill jag vara ute, helst två gånger om dagen men jag är glad för det jag orkar. Allt är bättre än ingen är min nya devis…

Proverna vi tog när jag var hos läkaren vara bra allihop vilket är otroligt skönt! Kanske beror tröttheten ”bara” på att mitt immunsystem inte fungerar som det ska… Denna vecka är det ytterligare ett extra tillväxtultraljud samt besök på kvinnokliniken på SÖS för att diskutera förlossning, smärtlindring etcetera och veckan efter det är det blodprovstagning ena dagen och besök hos min läkare på specialistmödravården dagen efter. 

till beräknad förlossning!! Helt otroligt vad fort det går!