Måndagen började även den med en morgonpromenad och en lugn förmiddag hemma. Robban skulle jobba men jag och Jennifer var lediga.

Plötsligt ser jag att Jennifer klätt på sig och gått ut för att vattna sina tomatplantor! Gullunge :)

Kl. 11 mötte vi upp Lindha och Lussan med Ajax och Devil i ”vår” skog för uppletande. Jennifer ville vara med och köra uppletande så hon och Axxa var ute och letade samtidigt. Snacka om störningsträning, mycket bra! Slutade med en gråtande Jennifer – Axxa hittade alla sakerna och hon fick inte hitta en enda… ORÄTTVIST!! Sa Jennifer.

           

Tröstade henne, gick ner med Axxa och så var det Ajax tur. Återigen fick Jennifer vara med och leta och trot eller ej men Jennifer fick syn på ett föremål och sprang fram! Bara det att ungefär samtidigt fick Ajax det i näsan och han givetvis fram först…. ”Neeeej!!! Vrålade Jennifer och började storgråta igen… 

Tittar ni så ser ni lite Jennifers turkosa tröja lite snett till höger bakom Ajax

   
"Neeej, den var min!!!"   

Vi fick gömma en leksak bara för henne som hon fick leta efter och hon blev så glad när hon hittade den! Sen ville hon inte vara med något mer utan passade Lussan. 

Äntligen fick Jennifer hitta ett föremål och komma in och få beröm!

Sen var det Faran som hittade tre föremål så fint.  

Sist men inte minst var det Devil. När Devil letade efter föremål två kom jag på att Axxa var inne på sitt åttonde löpdygn! Men det var inget som herrarna Wikström brydde sig om.

   
Jennifer visar hur flygplanen flyger med tillhörande ljudeffekter och...

lilla Lussan som är klart imponerad klappar händerna!   

Efter uppletandet åkte vi till Nacka Forum för lätt lunch (Latte och macka) och Jennifer fick en stor glass. Att Jennifer fick dra vagnen inne i Forum, ha Lussan i knäet och åka rutchkana hjälpte till att göra även hennes dag. Jättehärlig dag!! Nästa gång ska vi testa på spår också!

 
Världens sötaste tjejer!!

På kvällen kom Annika, Jocke och lilla Pelle med hundar hit på middag. Vi gick även ner och kollade på majbrasan vilket var många, många år sedan jag gjorde sist men det var riktigt mysigt.

Söndagen började med morgonpromenad, ungefär samma sväng som dagen innan, och när jag kom hem sov familjen fortfarande!

I övrigt vart det ändrade planer, från hundträning till familjedag med hemmafix. Robban och Jennifer snickrade odlingslådor och jag flyttade kläder från en garderob i Jennifers rum (som ska bort) till min och Robbans nyinköpta garderob i vårt sovrum, tvättade och fixade.

Jennifer är helt delaktig i allt de gör, superhärligt!  Axxa med...

Spillrorna gav hon till hundarna, men först skulle de ritas på och bli fina! 

Plötsligt passerade hästarna, som bor i hagen ovanför vårt hus förbi. riktigt mysigt tycker jag!

Kunde inte låta bli att fota stillebenet som Robban eller Jennifer så fint fixat

Efter en tur till Blomsterlandet planterade vi frön, sättpotatis och ett par plantor. När man bor i ett hus man trivs i på en tomt man gillar så är det riktigt skönt att ”bara vara” hemma. Jag tyckte det var helskönt med en hemmadag och det var nog första gången verkligen kan koppla av utan att vilja iväg någonstans! Och det tog bara... typ 38 år!

Fara min Mara gillar vår altan

Med expertisen bredvid har Robban spikat igen en av ingångarna till tjejernas enorma lya under altanen...   

Man blir trött av hus- och tomtfix en hel dag!!

Det har varit tidiga morgnar för min del hela helgen, oavsett när jag gått och lagt mig så har jag vaknat strax efter 4 så jag har sovit max 4-6 timmar per natt helgen igenom… Men inget ont som inte har något gott mig sig – man hinner med väldigt mycket!

Jag började lördagen med en tvåtimmars morgonpromenad tidigt, tidigt på morgonen och kom hem lagom till frukosten vid halvåttasnåret. Jag gick min vackra morgonpromenad som delvis går längs med vattnet och har fått veta att hundarna jag skrev om på bloggen för ett par veckor sedan är Ovtjarka och de bor utomhus… Dock verkar de vara inne (eller någon annanstans) på helgerna så jag kan i vart fall gå min härliga sväng på då. Sist jag gick förbi en vardag hoppade den ena på bakbenen så hela huvudet var över staketet och den andra högg i staketet och gjorde rejäla attacker… Så fruktansvärt otrevligt! Dessutom är det ca 1,5 meter från gångstigen till tomten så man kan inte direkt ta ut svängen när man passerar… Nej, tyvärr får det bli en helgsväng och ingen vardagspromenad… Idag slapp vi dem i vart fall och kunde njuta!

De tre musketörerna

Oh, shit... Faquera är herre på täppan!

Efter fix på tomten var det dags att åka på barndop för en dotter till Robbans kompis. De är ett gäng som växte upp tillsammans som fortfarande håller ihop mer eller mindre sporadiskt. Ca 30 år har de känt varandra, häftigt tycker jag!

När vi är hemma igen och fixar lite hör vi plötsligt en stolt Jennifer säga:
"Titta! En gubbe som står på taket! Fint konstverk va?!!" 

Numera har vi detta fina konstverk på väggen i vardagsrummet! Den är dock rätt liten...

Gick en mycket rask promenad före middagen med Axxa och hon vart halt… Trampdynan är fortfarande tunn och tålde tyvärr inte morgonens grusvägspromenad med vattenlek och sedan detta utan hon vart lite ömfotad... Hade tänkt träna lydnad på kvällen men hundarna var helt slut och tassen var inte okej. Kvalitet går före kvantitet så det var bara att glömma…


Är det natt snart?!

Fortsättning följer...

Faquera ska ju inte hoppa och göra tvärnitar (inkallning med stå, apportering etc.) för då blir hon sämre i ryggen. Alltså har jag, sedan flera månader, slutat med tävlingslydnaden helt och hållet med henne. När jag var på återbesök hos Charlotte för ett par veckor sedan såg hon att Faran får hoppa ut ur bilen när jag bytte hund så påpekade hon att det är bra om jag kan hjälpa henne i och ur bilen för att spara på henne… Vi fortsatte genomgången inne och så berättade jag att jo, hon får hoppa i och ur bilen men i övrigt undviker vi hopp. Då insåg jag plötsligt att Faran hoppar högt flera gånger i veckan! Nästan dagligen hoppar hon ouppvärmd över altanräcket (ca 90 cm högt) för att komma ut på tomten fortare än vad det tar att springa de 50 metrarna runt…

Inte nog med det så hoppar hon emellanåt ner för en uppmurad platå för att komma fortare ner till nedre tomten och bilarna, istället för att springa bredvid som de två yngre förmågorna gör… Här slutar man träna lydnadshoppen och inser att det hunden gör självmant, och då ouppvärmd är så mycket värre… Vad ska man säga…  Vissa hundar blir aldrig vuxna och förståndiga! 

Axxa, ung och förståndig (?), visar hur hur hög "platån" är och hur lätt det vore att springa bredvid istället...  

Det kommer komma upp ett litet staket eller något liknande inom en snar framtid... I övrigt har Charlotte aldrig sett en så fräsch 10-årig schäfer! Axxa är dessutom helt friskförklarad från bogledsskadan och bogarna har inte tagit stryk av snart två månaders trebenshopp och haltande vilket känns otroligt skönt!

Vi är på G!   

I måndags var det praktisk övning i dömande ute på Lidingö BK för några blivande bruksdomare. Jag fick ett mail om att de sökte ekipage att övningsdöma och anmälde mig direkt med tjejerna. Bättre träning kan man ju inte få tänkte jag! Jag valde ut några lägremoment som jag kände blir perfekta för mig att kolla av.

Det var fyra domarelever samt deras lärare Staffan Nordin och Jan-Ola Nyberg, bäst av allt var att man fick höra allas bedömningar med betyg och kommentarer. Därefter kommenterade Staffan och Jan-Ola hur de skulle dömt. 

Axxa
Fritt följ – betyg 8
Kommentarer:
Jättefint språng marsch, ser trevligt ut, något snett sättande. Dock fick jag nedslag, framför allt av Staffan, för att jag en bit in i programmet börjar göra något lustigt med vänsterarmen. Dessutom är jag tveksam i svängarna och det smittar av sig på hunden…

Mina kommentarer:
Att jag är tveksam i svängarna vet jag, men detta med vänsterarmen är en nyhet. Han kunde inte riktigt visa vad jag gjorde heller… Ska ut och filma när jag tränar (har jag sagt det förut??) för att se om jag kan se vad jag gör.
Jag hörde något enstaka pip men det gjorde varken TL eller någon av de sex domarna så det är inget jag kommer fästa någon vikt vid. Jag ska ut och torrgå och vi jobbar vidare med helheten i momentet.

Apportering – 7.5-8
Kommentarer:
Staffan tyckte hennes upptag var mycket våldsamt vilket han ansåg vanskligt. Idag lyckades hon med det sa han, men han trodde att det var ett undantag och att det är något jag kanske bör träna på. Hon hade bra fart ut men dålig fart in och tugg.

Mina kommentarer:
Vad gäller gripandet vet jag att hon sällan missar ett gripande, men jag förstår hans tänk. Hon hade mycket bra stadga, superfart in, ett våldsamt gripande men dålig fart in och tugg. Jag är supernöjd!! Vi är inte färdiga med momentet än och jag kommer inte dra upp farten in fören resterande delar av momentet känns mer stabilt.

Kryp – 7.5-8
Kommentarer:
Mycket bra teknik! Staffan hade gett 9.5 om det inte var så att hon blev lite hög både fram och bak vid ett tillfälle! Övriga kommentarer blev: Superteknik!! Bästa krypet jag någonsin sett hos en schäfer!! 

Egna kommentarer:
Har inte tränat kryp sen… förra sommaren?? Så jag är grymt nöjd och positivt överraskad! Jag trodde man nollade om hon ”luftade” så mycket som hon gjorde…

Stegen – 7.5
Kommentarer:
Missade första och sista steget, rusade lite.

Egna kommentarer:
Då ingen valt stegen så erbjöd jag mig att göra den med Axxa så att de fick bedöma en hund på den i vart fall. Hon var nu ”ganska” taggad och på väg till stegen drog hon ifrån mig och hoppade upp på en bänk och var på väg upp i en plaststol, men där lyckades jag hindra henne. Hon gasade på och missade första steget och ”snubblade till innan hon var uppe… Vi gjorde om men hon var lika gasad nu och hoppade över både första och sista steget… Första brukar hon aldrig hoppa över, men sista tränar vi på. När vi nu tränar stegen, det var väl något år sen, innan hon blev skadad…

Övriga kommentarer jag fick var:
- Är det BC i henne?!?!?!? Tog det som en komplimang.   
- Snabb, alert och härlig hund. Vilken fart!
Domarelev: Hur gammal är hon
Jag: Snart fem år
Där tappade samtliga domare och elever hakan och såg imponerade ut!

Och jag, ja jag insåg att tränar vi lite mer och skärper ihop mig med fria följet kan vi bli grymma!   


Faquera då, jo  hon fick köra fritt följ och kryp
Fritt följ – tror det vart betyg 7.5
Kommentarer:
Något snett sättande, även här var jag tveksam i svängarna och i något riktningsbyte och nu var vänsterarmen ännu värre!

Egna kommentarer:
Jag ansträngde mig verkligen för att INTE göra något med armen och så vart det värre…

Kryp – 6-8
Ja betygen de satte var 6, 6.5 och två satte betyg 8. Staffan landade på 7.5-8 om jag inte minns fel.
Kommentarer:
Största felet var att hon sätter sig upp efter nedläggandet, innan hon kommer igång att krypa… Annars var hennes teknik bra. 

Egna kommentarer:
Jag fick veta att hon ålade fram med väldigt långa bakben! Det brukar hon inte göra… Eller brukar och brukar det var länge sen vi tränade kryp och ännu längre sen sedan jag filmade det, det är dags för det igen… Att hon satte sig upp var ingen överraskning, det är vår akilleshäl vad gäller detta moment, det har hon alltid gjort och det är skiiiitsvårt att få bort även om jag lyckats korta stunder här och där genom åren… Med lite mer träning skulle hon kunna få lika bra teknik som min andra hund, sa de. Talade inte om att hon var snart 10 år och att så mycket kryp kommer vi inte träna… Men kul att höra.

Vandringspriset jag och Axxa fick på LBKs årsmöte för 2011 års bästa lydnadsklass 1 prestation!    

I söndags åkte jag och tjejerna iväg till Norsholms Djurklinik för att träffa Marie och ha en fyratimmars fysgenomgång och få individuella träningsupplägg. Anna håller på med lydnad och jakt med Phoebe och jag vill ha ett upplägg för Axxa (lydnad och spår) men även veta vad Faquera (aktiv sjukpensionär) kan hänga med på och vad jag ska avstå från med henne.

Liiite dimmigt var det!

Vi började med att gå in och prata lite om de hundar vi har och sedan gick Marie igenom Phoebe då Anna aldrig varit hos fysioterapeut med henne. Mina hundar skulle hon inte gå igenom då jag regelbundet går till Charlotte och var där veckan innan. Marie kände och klämde och tittade på rörelserna utomhus och därefter tittade de på rörelserna inomhus i olika skrittempo och trav på ett Treadmill. Jätteintressant!

Därefter tittade vi på Axxa i simmet. Jag simmade ju en del på Haninge Hundhälsa med Axxa förut men då hon vid några tillfällen skrikit till, av smärta har jag uppfattat det som, utan att vi vet vad det beror på så vågade jag inte fortsätta. Marie berömde hennes suveräna simteknik, hon är en utmärkt simmare! Dock går hon upp i stress och jag drar omedvetet upp henne en del också genom att bland annat inte vänta in henne i svängarna och sådana saker. Marie frågade mig hur det kändes efter några minuter och jag tyckte det var skitjobbigt! Jag bara väntade på att hon skulle skrika till vilket hon dock inte gjorde. Axxa fick simma ca 3x3 minuter. Vi pratade även lite om hur man generellt ska simma hundar och lite specifikt på vad jag ska tänka på med Axxa. Marie sa bland annat att jag inte ska pausa henne genom att hålla henne i vattnet utan hon ska upp på land och pausa genom att sitta alternativt ligga ner. Det ska vara ordning och reda, jag ska gå bredvid henne och inte framför, vänta in henne i svängarna, inte ha ögonkontakt etc. etc. Mycket bra!

Sedan pratade vi en hel del till och Marie frågade om hon fick känna lite på Faquera ändå med tanke på de skavanker hon har, allt för att kunna ge oss rätt råd inför framtida träning. Självklart fick hon det! Hon tyckte att jag skulle simma med Faran också vilket jag sa att jag inte gjorde på grund av att Faran tycker det är sååå tråkigt! Enda sättet att få henne att simma är att kasta boll och pinnar i vattnet men då får hon fel teknik (sänker kroppen, höjer huvudet och belastar då ryggen) så det är inte bra… Marie ville då gärna se henne i simmet och som tur var fanns det en återbudstid så vi kunde simma henne på slutet. Jag fick lite tips på hur jag kan få Faran att tycka det är roligare, eller i vart fall mindre tråkigt, så vi kommer testa igen! Även Faquera har väldigt bra simteknik vilket är positivt!

Här är lite, lite om vad vi fick med oss hem:
Det finns tre träningsformer och Marie tycker vi ska cykla två gånger i veckan enligt nedan för att få in samtliga tre träningsformer under veckan.

* Pass 1: Cykla 1 tempopass på ca 5-7 km med intervaller. Trav, galopp, trav etc.
* Pass 2: Cykla 1 distanspass (trav) där vi så småningom kommer ligga på 10-15 km.
* Pass 3: Inkallningar/budföringar på 50-200 meter, antalet gånger avgörs av vilket flås de har. Hundarna ska inte skickas fram och tillbaka på direkten utan flåset ska gå ner innan man skickar igen.

Phoebe är vältränad och kan starta upp här med en gång medan mina tjejer varit konvalescenter länge så när Axxas tass läkt klart helt om några veckor ska vi börja så smått för att öka på så att vi kommer upp i ovanstående distanser.

Högt tempo = lång ”vila”
Lågt tempo = kort ”vila”

Cockersök/-jakt ses som ett intervallpass och de veckor* A&P tränar jakt alternativt jagar så hoppar de över intervallpasset på cykel. Då jaktträningen är som riktig jakt bortsett från att man inte skjuter viltet får man endast träna söket, arrangera jaktprov och jaga under tillåten säsong. Därav är det endast några veckor om året.

Således hoppar man över något av ovanstående tre träningspass om man tränat något som är likvärdigt, t.ex ersätter då cockerjakten, och bruksets skogssök, intervallpasset.

Detta gör man för att hundarna ska få återhämta sig, vi vill ju inte köra slut på dem utan bygga upp dem! Därför ska vi inte heller länga sträckorna särskilt mycket utan ovanstående är vad våra hundar behöver. Tränar & tävlar man andra grenar, till exempel jakt med stående fågelhund, drag etc. så blir uppläggen givetvis helt annorlunda.

Då Anna snart får hem en liten jaktcockervalp ville hon veta lite mer om hur Marie tänker där och hon anser att en valp rund 3-4 månaders ålder kan börja gå lite längre. I den åldern kan man vara ute och gå i runt en timme i lugnt tempo om man går i skogen med valpen lös så att den kan röra sig som den vill. Blir valpen trött får man givetvis pausa.

Marie tyckte att båda mina tjejer är slimmade och i fin form vilket hon blev lite förvånad över då Axxa haft lååång konvalescens och Faquera har fått ”hänga med” på den hon med. Faquera var en väldigt fräsch 10-åring! Jag har misstänkt att Faquera eventuellt har haft ett skov precis och därför har hon gått på en sväng Rhemadyl men det trodde inte Marie. Hon sa att en hund som beter sig som Faquera inte har ont. En hund som har ont i ryggen går inte upp ur poolen utan minsta ”problem” och skakar på sig direkt efteråt som hon gjorde. Skönt att höra! Vad gäller Faran tyckte Marie att hon kan hänga med på allt förutom intervallpassen på cykel. Jag ska träna kavalletti med henne och kan använda mig av viktmanschetter med låg vikt på bakbenen. När jag berättade om Axxa sa hon att hade jag inte själv bestämt mig för att sluta med skyddet så hade hon avrått mig å det bestämdaste vilken känndes rätt skönt att höra då jag saknar den träningen... 

Mycket var repetition av det jag hört hos Charlotte men det är alltid bra att få olika infallsvinklar. Sedan gick vi även igenom en hel del annat, som jag inte skrivit om här, vilket var mycket givande. Jag rekommenderar verkligen en sådan här genomgång för alla som är aktiva med sin hund! Det är inte bara att träna sin hund utan man ska veta vad man tränar, varför man tränar och hur man ska träna. Själv skulle jag aldrig drömma om att börja träna på gym utan en genomgång med instruktör, ändå är det precis vad vi för det mesta gör med våra hundar...

Den 2 september ska vi tillbaka på en uppföljning vilket ska bli jättekul!

Söndag morgon vaknade jag tidigt så strax efter 7 gick jag ut på en timmes promenad med hundarna. Det var rätt lugnt och skönt, gick promenaden där vi går på en stig längs med vattnet en del av sträckan.

Och så en bild i motljus, blir inte så effektfullt när man fotar med IPhonen...

När vi passerar ett hus som ligger precis vid stigen rycker hundarna till och jag säger till dem – är övertygad om att det är rådjur som stack iväg då jag hörde en massa spring… Tittar upp och inser att det är två jättehundar på tomten som rusar i full fart emot oss… Inte så just att korrigera hundarna för att de reagerar då inte… Ja, det gör inget annat än att titta (varken mina eller hundarna på tomten) fören vi kommer tills slutet av tomten och då gör de jordens mest rabiata utfall – jag blev rädd! Och det är inte ofta jag blir det när det är staket mellan en själv och hunden som gör utfall… Kände bara att måtte de stanna på sin sida av staketet och inte få för sig att hoppa över! Mina var super, de raggade men sa inte ett ljud! Jag fick för mig att det var den omtalade Ovcharkan men jag har ingen aning… Var ”tvungen” att fota och så jag satte ner hundarna en bit bort och gick tillbaka och insåg då att det var hundarna de var ute efter och inte mig…

Lite annorlunda brevlåda

Efter en timme var vi hemma igen och efter att ha ätit en mysig söndagsfrukost med familjen for jag runt som en tok! Skulle iväg och träffa Lindha för spår och uppletande – vart var alla spårsaker?? Vad behöver man ha när man spårar??? Det var lääänge sen nu… Den 10 oktober för att vara exakt, då fuskade vi från rehaben och spårade med Marie, gången innan dess var 3:e augusti…

Träffade Lindha med lilla Lussan och hundar vid Kummelbergets industriområde och efter lite snack och planering gick vi ut våra spår. Under tiden spåren la till sig fikade vi lite och körde uppletande i en korridor på ca 10x50 meter, vi lade ut två föremål var. Underbart!!!

Axxas spår – ca 250 meter, 3 vinklar, 2 apporter plus slut, liggtid ca 3 timmar
Axxa spårade suveränt! Hon var fokuserad, lugn och noga! Hon slog lite och på grund av en liten lov missade hon första apporten. De två andra kom hon in med i flygande fläng!

Farans spår – ca 250 meter, 2 vinklar, en godisburk plus slutapport, liggtid ca 3 timmar
Även Faran spårade mycket bra men väääldigt lugnt… Hon var dock mycket spårnoga och blev rätt nöjd med att hitta en godisburk i spåret. Vid slutpinnen överraskade hon mig rejält! Hon fick leta lite efter pinnen för att hitta den och svansen gick som 17! Lite lustigt, hon som tycker pinnar är ett (nödvändigt) ont i spåret annars även om kommer in med dem riktigt bra (de hon plockar), så även med denna!

Med näsan i "kakburken"  

Uppletande – 10*50 meter, fyra föremål till alla hundarna på samma legor

Axxa var outstanding! Hennes bästa uppletande någonsin! Hon for ut och plockade in tre av föremålen i en flygande fläng! Rakt ut och rakt in! Inga som helst problem med att gå ut på djupet. Det tredje föremålet (en skinnbit och hon gillar inte skinn…) hittade hon inte (eller ignorerade?) så jag slängde ut ett föremål på nära håll och även det tog hon fint!

Faran fick leta efter tre föremål, jag avslutade innan det fjärde. Hon letade helt ok men inte som hon brukar… Lite lågt tempo men hon hämtade och lämnade av fint och tyckte det var roligt.   

Roligt var att även Lindhas hundar gick som klockor! Efter fyra timmar med kanonträning och härligt sällskap var det dags att åka hem och ha familjetid. Efter lite fix och mat åkte vi in till Stockholms glass och pastahus för att njuta.

Jaaaa, vi ska åka till stan och äta glass!!!

Efter sju minuter i bilen tog orken slut...

Men väl framme kom humöret och aptiten fram igen!

Vilken helg! Phu…
Hade planerat helgen lite grovt; lördagen skulle vi röja lite i garaget och sortera ut en massa som skulle slängas, sedan skulle vi gå en längre skogspromenad med hundarna och därefter skulle hela familjen på kalas hos en dagiskompis till Jennifer. På söndagen skulle vi gå igenom staketet vid nya huset och ”lappa och laga” lite så att hundarna kan vara ute utan att vi behöver ha snorkoll, vi hade även fixat barnvakt för att kunna (grov)städa ur gamla huset och rensa på tomten samt åka till tippen med grovsopor från både nya och gamla huset. Tji fick jag!

Lördagen började kanon! Jag vaknade tidigt och gick en sväng på 45 minuter med hundarna och utforskade våra nya omgivningar lite, kollade hur långt vi har till skogen där Birre och Axxa kan vara lösa och leka lite etc. Vi mötte tre hundar på ca 0,5 meters avstånd och alla tre skötte sig som små änglar! Jag kom hem och vi åt en härlig frukost, fixade lite hemma i ett par timmar och sedan åkte vi till skogen för att gå en sväng och låta hundarna få vara hundar. Tjejerna var som vanligt galna och sprang mer eller mindre konstant i ungefär 30 minuter, sedan hände det…

Plötsligt står Faquera ca 15 meter ifrån mig och hela hunden skakar så jag tror hon ska skaka sönder… Öronen är platt strukna bakåt, svansen in mellan benen och hon ser ut som en ostbåge i kroppen. Dessutom reser hon osäkerhetsragg och visar de andra hundarna att hon vill vara ifred samtidigt som hon kommer fram till mig och söker stöd. Ni som känner Faquera vet att det är en rätt tuff, självständig tjej som reder sig bra själv i alla situationer. Nu sökte hon stöd… Robban kopplade upp de andra hundarna och jag kramade om Faquera… Det var hemskt!! Jag trodde på fullt allvar att hon skulle dö, där och då! Det var som om alla muskler i hela kroppen krampade, det fanns inte ett ställe på kroppen som inte skakade/krampade. Jag kände att paniken kom smygande men tänkte att det var INTE läge att bryta ihop! Faquera behövde stöd och Jennifer vart orolig som det var ändå! Robban tyckte dessutom att hon dreglade lite, det var inget jag noterade dock. Det märkliga var att hon krampade mindre i rörelse än i stillhet, hon sökte min ögonkontakt och ville gärna äta godis. När godisen kom fram gick hon fram till stenar och hoppade/klättrade upp även när kramperna var som värst. Så hon var helt närvarande hela tiden och ”som vanligt” trots allt ovanstående… Vi var kvar i skogen en stund innan vi gick tillbaka till bilen, sammanlagt kanske 10 minuter och hela tiden tokkrampade hon… Vi åkte hem och gick in och hon fortsatte krampa, inne rullade hon ihop sig till en liten boll och krampade som i skov… Nu hade det gått närmare en halvtimme så vi ringde akuten på Södra djursjukhuset och rådgjorde. De tyckte, precis som jag, att jag skulle åka in. På väg till sjukhuset krampade hon en gång annars var det lugnt. Väl framme kissade hon en lång stund innan vi gick in.
 
Vi anmälde oss i receptionen och sedan fick vi vänta i ett par timmar. Faquera var lugn; ingen ragg, ingen svans mellan benen (men den hängde rakt ner), öronen var nästan normala och hon krampade ingenting. Jag funderade nästan på att skita i allt och åka hem men dels ville jag veta var det var och dels har jag hela tiden i bakhuvudet att hennes bror dog över en natt. Han var precis som vanligt på dagen och när de kom upp morgonen efter var han död… Tänk om han haft krampanfall innan han dog fast ingen märkt något då det var på natten? Eftersom han, tyvärr, inte obducerades har jag ingen aning om vad han dog av…

Vi fick träffa en supertrevlig veterinär och han konstaterade snabbt att det inte var epilepsi. Hans gissning var förgiftning, men ingen av oss hade sett henne äta något… Men man kan ju inte se allt när man är i skogen med en treåring och tre hundar så visst kan vi ha missat det. Han kände igenom henne och kände något, stort som en Clementin, där urinblåsan och livmodern sitter. Dessutom hade hon väldigt ont när han tryckte där. In på röntgen (de gav henne inget lugnande så det gick fort) och röntga bröstet (han röntgar alltid det då det ingår tre bilder i det pris man betalar), ryggen och så magen.  När vi precis gått in på rummet och väntade på att han skulle komma och berätta vad han såg på bilderna så kissar Faquera ner sig… Inte så lite heller utan halva undersökningsrummet svämmade över. Jag gick ut med henne och hon fortsatte kissa… Veterinären kom in på en gång och nu var ”Clementinen” borta och hon hade inte ont… Han visade mig röntgenbilderna och det visade sig att urinblåsan var så stor att den tryckte undan mjälten och tarmarna! Mjälten ska tydligen se ut som en lätt böjd banan - Faqueras mjälte såg ut som ett U och tarmarna hade tryckts upp så de låg nästan mot ryggraden! Klart hon hade ont och kissade ner sig! Då var hon välrastad innan vi gick in på kliniken två timmar tidigare... Veterinären tyckte att detta var ytterligare tecken på förgiftning, förmodligen var det något njurarna inte klarade av att bearbeta och därför producerades en massa urin för att få ut det ur kroppen… Eftersom hon var i stort sätt som vanligt i humöret nu och inte hade krampat på ca tre timmar beslöt vi oss för att sluta där. Blir jag minsta orolig eller det händer något igen åker vi dock in och då blir det vidare utredning. Hjärta och lungor såg jättebra ut och han visade även ryggröntgen och pratade lite om L7S1 och spondylos mm, hon hade bra puls och bra hjärtljud/rytm.

När vi var klara och han skrev i journalen och berättade vad det skulle kosta så skämtade jag om att det var världens dyraste toalettbesök och sa att det var tur det var löningshelg. Då flinade han och höll med och sa att han skulle fixa lite och vips hade han dragit av 800 kronor och kommenterade det med att han ”hade ju kunnat säga åt mig att rasta hunden innan röntgen”. Himla sjysst!

Faquera har mått bra sedan dess och Jennifer hade jätteroligt på kalaset, vilket jag tyvärr missade… Men vilken pärs! Jag var helt slut på kvällen… Det är fruktansvärt att stå i skogen och tro att ens älskade vän ska dö ifrån en, där och då… Det är något jag aldrig vill vara med om igen! Samtidigt som jag faktiskt tänkte att dör hon nu så dör hon ”lycklig”, med hela flocken samlad när hon sprungit lös i skogen och busat…

Jag hoppas att det var en engångsföreteelse och att vi får flera härliga år tillsammans!!!