Den 10 februari startade jag och Axxa i lydnadstrean för första gången. Jag visste att vi egentligen inte var redo att tävla och som jag skrev i mitt blogginlägg den 4:e januari Året som kommer – 2013, var mitt mål att få betyg på samtliga moment samt stämma av hur vi ligger till. Axxa och jag har ju tävlat mycket sparsamt, detta var vår femte tävling totalt! Eftersom vi däremot tränat en del sen vår senaste tävling ville jag starta i en trea innan lillkillen kommer och det kändes som att det var denna tävling eller vänta ytterligare flera månader… Vi startade alltså på Bro-Håbos trevliga tävling på mycket välplogade planer! Vi var flera från Teamet som tävlade och vi hade ekipage i klass 2-Elit. Jag och Axxa avstod från att heja på Emma i eliten, som gick på morgonen, för att förhoppningsvis orka genomföra vår egen tävling. Jag var inte ens säker på att jag skulle orka hela programmet utan tänkte att vi tar ett moment i taget och känner jag att orken tryter totalt så får jag bryta. När jag kom till klubben gick vi som var på plats från teamet ut på en gemensam promenad. Vi var sex personer, en barnvagn och minst lika många hundar om jag inte minns fel. Mycket bra start på tävlingsdagen för mig och Axxa! Det ska jag lägga på minnet. Vid lottningen drog jag och Axxa startnummer 2 vilket var perfekt! Jag hann vila lite mellan gruppmomenten och vårt program samt värma upp lite innan vi skulle in på plan, samtidigt hade jag större chans att orka genomföra vårt program än om vi fått ett sent startnummer.

Hur gick det då?

Totalt fick vi ihop 186 poäng och ett 0 pris.

Mina kommentarer:
Sitt i grupp: I första steget när jag gick iväg ställde hon sig upp men ”kom på sig själv” och stannande i exakt samma position hela minuten, hon balanserade inte ens upp utan stod ”som en kråka”! Mkt bra tycker jag, tyder på god stadga!  Hon var lite varvad när jag skulle lämna och hörde nog inte vad jag sa…
Platsliggning: Inte mycket att orda om
Fritt följ: Jisses vad taggad och aktiv hund! Myyycket ljud; pip och gnäll var milt uttryckt tycker jag! Fascinerande att hon höll ihop så pass bra som hon gjorde…
Sättande: Samma som i sitt i grupp, alldeles för aktiv och jag tror inte hon hörde… Att hon inte hör beror givetvis på aktivitetsnivån, det jag säger går inte in… På träning fungerar det 10 ggr av 10.
Inkallning: Jätteglad över betyget! Fint ställande vilket är det vi lagt fokus på! Sista sträckan måste vi ta tag i.
Rutan: Hon ville springa till skylten där jag ställde henne vid inkallningen, som var rätt nära rutan. Måste träna på ”störningar” på plan, sånt vet jag att hon har svårt för. Dock är inte rutan tillräckligt säker för att jag ska vilja lägga på störningar i detta skede.
Hoppa apport: gnäll… Njae, snarare skall vid sidan, och så ett extra skall innan hon grep ungefär som att hon skrek: ”Jag tar den!!!”… Lite het och hög aktivivtetsnivå med andra ord…
Metallapport: Tja samma här, skall vid sidan innan hon drog iväg
Vittring: Hon pep vid sidan från det att jag vänt mig om tills jag skickade henne. Hon springer ut, nosar av fint, tar upp en pinne och kommer någon meter emot mig, då inser hon att det är fel pinne, spottar ut den, vänder tillbaka, letar upp rätt pinne och kommer in, tuggar dock hela vägen in.
Fjärrdirigering: Mkt nöjd! Tänk att hon kunde fokusera och vara tyst trots aktivitetsnivån genom hela programmet! Framflyttet fick vi i de två skiften vi har ”problem” med (som mao inte är klara), övriga var jättefina. Kändes bra att avsluta med det momentet.

Jag och Axxa gick av plan och hon fick långt mys med massa gott godis som belöning. Hon har ju utfört tävlingen efter bästa förmåga.

Arkivbild från maj/juni 2012 när vi fick vårt 1:a pris i klass 2 på 189 poäng, då med en btjej som fått rätt förutsättningar  

Efter tävlingen skrev jag på FB:
Tävlat trean med SuperAxxa! Jag är så glad i min hund!!   
De senaste 2 månaderna har ju inte direkt bjudit på den bästa uppladdningen så poängen uteblev och det blev ett 0 pris, men vilken tjej jag har! Det kommer bli bra det här!   

Då kan man fråga sig, hur kan en perfektionist med detaljmani bli nöjd med de poängen??
Jo, helt enkelt för att jag inte kan förvänta mig att min hund ska kunna prestera mer/bättre än vad jag har gett henne förutsättning till! Som ni, kanske, läst i mina gravidinlägg får inte hundarna så värst mycket motion och aktivering just nu. På det är Axxa en väldigt aktiv hund som har lätt att gå från 0 till 120… Hon har fått alldeles för lite av det hon behöver för att kunna prestera på en bra nivå. Dessutom är inte momenten färdiga... Därför kan jag heller inte förvänta mig stordåd och bli besviken när poängen uteblir. Ljuden drar ca 1,5-2 poäng på samtliga moment där vi fick avdrag för det, dessutom ökar hennes tugg på apporterna och hon ”hör sämre”. Hade hon varit i harmoni och balanserad hade vi fått betydligt högre poäng så momentet är på rätt väg i vart fall och det var ju det jag ville stämma av. Ljudet är jag faktiskt inte så bekymrad över, vi har haft problem med ljud när hon haft ”stiltjeperioder” förr, till exempel under hennes långa rehab. När vi sen kom igång som vanligt igen försvann ljuden i stort sett av sig självt.



Några aha-upplevelser fick jag under tävlingen:
1. Hela trean är lattjolajbans för Axxa!! Bara superroliga moment, som en helkväll på Gröna Lund – då är det inte så smart att belöna upp hunden en massa på träning…
2. Ju tröttare och mindre aktiv jag blivit sista tiden, desto mer har jag ”kompenserat” detta genom att öka på belöningarna… Det vill säga jag har slängt en massa boll, haft lite dragkamp etcetera men inte orkat balansera upp det med krav kring leken… Lite sent att komma på det nu, men bättre sent än aldrig.
3. De moment vi fokuserat mest på (inkallningen, fjärren och vittringen) var de som gick bäst. Att jag tycker vittringen gick så pass bra beror på att hon ändå tänkte efter, insåg att hon hade fel pinne och rättade till det. Huvudet var med, trots stressen. Dock var benen snabbare ;)
4. Jag blir förbannad på folks attityder, skitsnack och förutfattade meningar när de står och tittar på när andra, i detta fall jag, tävlar.
5. Jag har en superhärlig träningsgrupp som stöttar, hejar och som inte snackar skit om andra som är på plan utan applåderade samtliga ekipage som gick av plan, oavsett hur de presterat.

Nu har vi tävlingspaus tills lillebror kommit och jag och Axxa kommit i form igen. Vi har dock lagt upp en träningsplan där vi planerat träningen efter den lilla ork jag har och med ovanstående i tankarna.

Det är en fråga jag ofta får men som faktiskt är väldigt svår att svara på… I början svarade jag alltid ”jo, det är bra”, men sen sa Robban till mig: ”Hur kan du säga att du mår bra när du inte alls mår bra och du inte orkar någonting”… Ja, det är väl liksom sån jag är men efter det så brukar jag säga att det är okej, sen är det upp till den som frågat om den vill veta mer eller om den nöjer sig med det svaret.


Tjejerna öser på under dagens skogssväng

Det som är svårt med att svara på frågan är att jag på ett sätt mår ganska bra; jag mår bara illa någon gång varannan dag, jag kan äta det mesta och även om jag har hemsk halsbränna emellanåt så går den oftast över rätt fort. Så långt är ju allt bra.

Sen har vi den andra sidan med den fruktansvärda tröttheten som härjar i både kropp och knopp… Jag har aldrig någonsin varit med om något liknande och jag hoppas bara att allt går över när lillkillen tittar ut! Jag är ju van vid att kunna gå i mil/timmar i ganska rask takt, springa runt milen på en timme (med draghjälp av Axxa), cykla och vara igång. Att bara kunna gå runt15-30 minuter 1-2 gånger om dagen, de dagar jag inte jobbar, är ju inte direkt normalt. Om jag gått runt en halvtimme så är det raka vägen i säng och sova middag i någon timme. Ovanpå det den ständiga oron för vad tröttheten och mattheten med domningarna i axlar och armar beror på… Och så utredningar och besök på alla ”instanser”… Som en kollega sa häromdagen: ”men herregud, bara dina sjukhusbesök är ju som ett heltidsjobb” och ja, det är inte långt ifrån… Jag försöker träna lydnad med Axxa emellanåt men då får jag välja, en kort promenad eller ett kort lydnadspass – båda två finns inte med på världskartan…

Tack vare sjukskrivningen orkar jag i vart fall vara med och natta Jennifer, de kvällar jag inte jobbat på dagen. Jag och Jennifer har varit i Nacka Forum och besökt barnavdelningen på H&M samt fikat en stund en dag, jag har handlat en hel kasse mat (själv) två gånger – det har jag inte gjort sedan innan jul. ”Allt” detta avlastar ju Robban en del också och att jag kan läsa en saga för Jennifer och sitta i soffan och leka dagis ibland gör att jag och Jennifer inte tappar allt i vart fall… I lördags var vi i Forum igen, Jennifer har växt på längden och alla kläder sitter på trekvart. Vi mötte mamma och pappa där och åt glass, besökte H&M och Lindex samt åt lunch innan vi åkte hem. Sen var jag däckad resten av helgen! I söndags eftermiddag åkte vi till skogen och stannade där ungefär en kvart innan jag kände att jag inte orkade stå upp längre… Visst är det normalt att man blir jättetrött när man är gravid, men detta är något helt annat…
Innan jag blev sjukskriven 75 % sa Jennifer till mig en dag:
”Du är ingen rolig mamma, du är ju som ett sjukt barn!!!”…
Det sved!


Axxa, 1 mars 2013

Varje torsdag åker jag och Axxa iväg på Teamträningen på kvällen, det är få tillfällen jag missat även om det hänt. Jag måste bara komma hemifrån, få vara jag och göra mitt någon gång i veckan i vart fall. Ibland sitter jag med en kaffekopp i handen och snackar och eventuellt hjälper jag någon genom att vara ögon under den tid vi ses. Ibland orkar jag träna med Axxa, det är dock inget jag räknar med.

Igår fixade jag dock inte att åka iväg. Jag var på jobbet i lite över fem timmar och sedan var det soffan som gällde (ingen hundpromenad, ingen Jennifernattning) till 19.30 då jag somnade... Sov ca 11 timmar då jag vaknade vid 6.20 när Jennifer började prata... Kändes som att jag kunnat sova minst lika länge till...

Hittills har det fungerat rätt bra ändå, men nu märker jag mer och mer att det börjar tära… Livet är inget roligt och jag känner mig som en urusel mamma, en dålig hundägare och inkompetent ”fru”… Jag vill så gärna, gärna göra saker med Jennifer men… I söndagskväll sa jag att vi kanske kunde åka pulka nästa helg om snön ligger kvar. Då svarar Jennifer, ”ja, annars kan vi göra det nästa vinter”… Gulligt sagt, men… Inte ska hon behöva vänta ett helt år på att få åka pulka och leka i snön med sin mamma… Hon är i en härlig ålder just nu och det känns som att jag missar allting…


Tro`t eller ej, men även Birre fick ett springryck!


Jättekul! Tyckte Axxa, tätt följd av Faran, och släppte pinnen, sprang ikapp och fällde bytet - med en utskällning av matte som följd...


Börjar bli huslig och lagar lunch varje dag när jag är hemma! Har dock förstått att min definition på att laga lunch inte är samma som alla andras...

om jag var vaken... Inatt har jag sovit uruselt och antingen hade jag lättare sammandragningar eller så var det lättare förvärkar. Tippar dock på det senare om jag minns känslan rätt.Vet som sagt inte heller om jag drömde eller var vaken men jag lutar åt det senare här med.

I tisdags var vi på ytterligare ett extra ultraljud och han följer kurvan perfekt och allt såg bra ut. Så underbart skönt!

37 dagar kvar till beräknad förlossning!

Jag väntade på tid till BVC-läkaren för att prata vidare utredning och vidare sjukskrivning och var sjukt nervös innan jag väl kom dit, tre nätter innan sov jag i stort sett ingenting… Väl där vart det ett mycket bra möte, hon kommer fortsätta med utredning och jag tog fler blodprover redan samma dag.  Hon beställde även samtliga provsvar från Huddinge för att se vad de testat och inte så att hon ska kunna se hur vi ev. ska gå vidare. Sedan diskuterade vi sjukskrivning och jag blev sjukskriven på 75 % resten av graviditeten! Känner jag att jag inte orkar jobba 25 % så ska jag återkomma, men jag vill ju helst jobba så jag hoppas att det kommer fungera.

De dagar jag jobbar jobbar jag 4-5 timmar per dag och sedan orkar jag inte göra något annat utan det är jobb och sedan är det soffan som gäller resten av dagen/kvällen tills det är dags att sova. I måndags jobbade jag och då ville jag verkligen ut med hundarna en sväng, det är ju en lisa för själen att få komma ut. Efter tre minuter var jag så trött att jag lutade mig mot en trädstam en stund och efter 13 minuter var jag helt slut. Målet var 15 minuter men jag kände att det inte var värt att pressa mig mer… Nu är det ju inga promenader i raketfart utan jag lufsar omkring lite planlöst och hundarna får springa lösa och röja. På tisdagen jobbade jag också men då åkte jag raka vägen hem och sov middag och satt i soffan resten av kvällen, inte så jättekul direkt…

De dagar jag är hemma från jobbet försöker jag lämna Jennifer på dagis för att kunna avlasta Robban lite grann i vart fall. Robban slipper stressa och komma sent till jobbet, jag och Jennifer får lite egentid och hon får vara hemma någon timme extra på morgonen. Sedan går jag en sväng på sjön eller i skogen med hundarna, så hundarna kan vara lösa och springa ”hur de vill” medan jag kan lunka omkring i min takt och sätta mig på en stubbe och vila emellanåt. Minst 15 minuter vill jag vara ute, helst två gånger om dagen men jag är glad för det jag orkar. Allt är bättre än ingen är min nya devis…

Proverna vi tog när jag var hos läkaren vara bra allihop vilket är otroligt skönt! Kanske beror tröttheten ”bara” på att mitt immunsystem inte fungerar som det ska… Denna vecka är det ytterligare ett extra tillväxtultraljud samt besök på kvinnokliniken på SÖS för att diskutera förlossning, smärtlindring etcetera och veckan efter det är det blodprovstagning ena dagen och besök hos min läkare på specialistmödravården dagen efter. 

till beräknad förlossning!! Helt otroligt vad fort det går!

Redan på fredagen ringde läkaren från Huddinge och berättade att inget av proverna styrkte att jag hade Lupus, vilket kändes otroligt skönt!! Framförallt när jag gått in på reumatikerförbundets hemsida och läst lite mer… Däremot visade proverna på att jag har hög risk för blodproppar och hon hade redan ringt specialistmödravården på SÖS dit jag hör för att informera dem… Det tog bara ett par timmar och sedan ringde de från SÖS… På grund av mina provsvar så hade de redan ringt in medicin till mig som jag absolut skulle börja ta, samma dag! Insåg då hur pass allvarligt det är… Jag ska ta en tablett om dagen samt en injektion i magen varje dag... Hon började instruera hur jag skulle ta sprutan men hörde väl hur tveksam jag lät. ”Har du sprutskräck”, frågade hon. ”Jaaa”, svarade jag… Så föreslog hon att jag skulle gå till distriktssköterskan så att hon kunde visa mig men i samma mening sa hon att det inte var säkert att de ville visa då inte alla vill sticka en gravid kvinna i magen… Toppen! Tänkte jag… Sjuksyrran kanske inte vill sticka mig i magen, men jag ska göra det själv!?! Vi lade på och jag bröt ihop och ringde Robban. Kände att det börjar bli lite mycket nu… Stackarn fick inte ett vettigt ord ur mig på ett tag och blev så klart superorolig. Till slut förstod han dock hur det låg till. Jag hade bett SÖS-läkaren maila mig lite information som jag kunde visa sköterskan på vårdcentralen, ifall de skulle undra vem jag var som kom och bad dem visa hur jag skulle göra med injektionerna… I mailet stod dock att jag skulle börja med tabletterna samma dag men att jag kunde skjuta upp injektionerna tills på onsdagen då jag skulle till specialistmödravården i annat ärende och då kunde de visa mig där hur jag ska göra. Puh!

På onsdagen hade vi tid för tillväxtultraljud kl. 11.30 och det var en jättetrevlig kvinna som hjälpte oss. Han var lite svår att mäta då han var MYCKET rörlig, hon skrattade och sa att ojoj, vilken vild en… Resultatet blev i vart fall att hans tillväxtkurva bara avvek med 1,8 % vilket innebär att han växer helt normalt med andra ord! Hon kollade även navelsträngen och flödet där och allt såg bra ut även där. Otroligt skönt!

Klockan 15 var det dags för besök nummer två, nu till specialistmödravården med mig… Från första början hade vi bokat tiden för att göra en gynekologisk undersökning för att se hur jag ser ut efter min förra förlossning. Jag fick lite skador och barnmorskan jag går hos nämnde vid något tillfälle att hon undrade lite över hur ärren var placerade etcetera och om jag skulle kunna föda vaginalt, efter det har jag skrämt upp mig själv rätt bra och därför ville jag veta hur det skulle fungera att föda vaginalt eller om jag ska göra kejsarsnitt. Nu hade vi dessutom en massa annat att prata om…

Vi pratade om mina trombocyter vilka jag går och testar ca var 3:e - var 4:e vecka. De sjönk drastiskt i värde under min förra graviditet då jag drabbades av något som kallas ITP och därför är det nu noggranna uppföljningar denna graviditet för att se hur mina värden ligger. Även om mina värden under första 2/3 av denna graviditet och även strax efter den förra varit på sådan nivå att även om jag skulle ha ITP så ligger jag precis under normvärdena så det är inget jag behöver tänka på alls. Men som sagt, ev. var det något som ”bara” drabbade mig under graviditeten med Jennifer. Då hade jag dock väldigt låga värden på slutet och på grund av det kunde jag inte få någon bedövning, alls, under förlossningen på grund av den ökade blödningsrisken… Märkligt nog blir värdena nu bara bättre och bättre och något som vi trott varit kroniskt verkar jag nu eventuellt bli friskförklarad ifrån!   

Det gjordes nu även en gynekologisk undersökning som visade att allt såg bra ut. Har man tidigare förlossningsskador är risken alltid större vid senare förlossningar, men vill jag föda vaginalt så är det helt ok. Skönt att ha kollat så att jag kan släppa delar av den oron i vart fall!

Sedan var det då dags att prata om risken för blodproppar… Blodproppar är ingenting att leka med och de kan dels drabba mig, men det kan även drabba lillebrorsan mer direkt då det kan bli blodproppar i moderkakan. Sker det så får han ingen näring och ni förstår ju följden av det… Det vart rätt många frågor, bland annat förstod varken jag eller Robban hur jag kunde ha risk för blodproppar när jag även har (haft) problem med Trombocyterna. Det går dock alldeles utmärkt vilken jag skrivit om i tidigare inlägg. Nu är dock mina trombocyter på normalnivå, men man undrar ju. Ett kejsarsnitt är ett stort ingrepp och innebär alltid förhöjd risk, i och med risken för blodproppar är riskerna betydligt större. En blodpropp i t.ex ett ben är ingen större fara men får man blodpropp i lungorna är det desto värre… Eftersom jag fortfarande känner stor oro inför att barnet ska ut på något sätt så frågade jag läkaren rakt ut vad hon rekommenderade då båda förlossningssätten innebär förhöjd risk för mig… Hon höll upp händerna som en vågskål, tänkte efter och lät efter en liten stund skålen väga över åt ena hållet och sade att det är ju förhöjd risk vid båda sätten men att hon skulle nog rekommendera vaginal födsel. Skönt att ha fått det uttalat rakt ut, nu är det ”bara” att ställa in sig på det och ”gilla läget”, vad gäller detta med.

När jag pratat klart med läkaren fick vi träffa en sköterska som visade hur och var jag ska ta injektionerna. Från början hade jag tänkt att detta får Robban hjälpa mig med! Men eftersom jag ska ta injektionerna varje dag under hela graviditeten samt sex veckor efteråt så kände jag att detta måste jag klara själv. Jag vill inte vara så beroende av någon annan. Sköterskan berättade för mig hur jag skulle göra och det visade sig att jag gjorde helt rätt första gången med hennes vägledning varpå hon säger, ”titta, du ser ju hur bra det går”. ”Nej”, svarar jag, ”jag ser ingenting”. Då börjar hon skratta när hon inser att jag placerat sprutan mot magen men sedan kniper så hårt med ögonen som jag bara kan… Jag fick även ett fint litet halsband där det står att jag använder denna medicin, ifall jag skulle svimma eller något och behöva hjälp så är det bra att räddningstjänst eller liknande vet vad jag tar för medicin. Jaja, jag får lite yrselkänslor ibland när jag ska ta sprutan och några minuter efter men annars gick det bra efter bara några dagar.

Min fina gravidmage för någon vecka sedan, nu är den ännu mer färgglad

Det ”roliga” i kråksången är att när mina trombocytvärden varit så bra har jag börjat hoppas på att jag kanske kan få epidural vid förlossningen, men… Vid ökad risk för blodproppar, och den medicinering som följer, så är inte ryggmärgsbedövning att rekommendera… Så, nu får jag åter diskutera med läkarna om vilken typ av smärtlindring jag eventuellt ska kunna få…

ITP, blodproppsrisken och även Lupus är alla tre immunologiska, autoimmuna, sjukdomar vilket ledde till att vi hade en lite intressant diskussion innan vi lämnade läkaren på specialistmödravården…
Läkaren: ”Vi vet inte vad, eller varför, men något händer med dig immunologiskt när du är gravid…”.
Jag: ”Det här blir sista barnet
Läkaren: ”Ja, det borde jag väl inte säga, men det låter som en mycket bra idé!”

På hemvägen satt Robban tyst en stund innan han, lite tveksamt, frågade mig om jag ångrade att jag blev gravid igen. Det kändes skönt att helt ärligt kunna svara att det gör jag absolut inte! Däremot är det inget jag vill ge mig på igen och jag hoppas, hoppas bara allt kommer att gå bra hela vägen! Varje gång lillebrorsan sparkar har jag nästan gjort segertecken och tänkt att ”YES, han lever fortfarande!!”. Robban har ringt till jobbet om dagarna för att fråga hur jag mår, om han sparkar etcetera. Det har varit några tuffa veckor och vi har fortfarande inte svar på vad som hänt och vad det beror på. Vi vet inte heller varför jag blir helt matt i axlar och armar samt blir så otroligt trött i kroppen emellanåt eller varför jag är så trött…

Jag blev sjukskriven 50 % i ett par veckor framåt vilket har varit räddningen. Plötsligt orkar jag gå en kort sväng med hundarna igen och vissa dagar tränat lite lydnad vilket ju är mitt livselixir och andningshål i vardagen. Nu har det varit minusgrader så jag har kunnat gå på sjön och därmed ha hundarna lösa hela tiden och flanera i långsamt tempo medan de springer sig trötta. Därefter kan jag sova middag 1-2 timmar innan Jennifer kommer hem så att jag kan vara en hyffsad mamma i vart fall. När det var som värst orkade jag inte ens läsa godnattsaga, eller ens resa mig ur soffan på kvällen för att vara med vid nattningen…


Fyller energidepåerna med bästa sällskapet, ensamma på Sågsjön

I tisdags var jag på vanligt besök hos barnmorskan och mitt blodtryck var som det brukar och Lillis hjärta lät jättebra. Otroligt skönt. Remiss för ytterligare ett extra ultraljud är beställd då de vill fortsätta kolla upp så att han växer som han ska, speciellt nu när jag medicineras. Jätteskönt med alla kontroller, hellre en för mycket än en för lite! Lite jobbigt var det dock när barnmorskan frågade hur han rör sig nu, hur mycket han rör sig etcetera. De sparkar ju lite mindre, eller det känns mindre i vart fall mindre i takt med att de får mindre plats i magen vilket är helt normalt. Jag ska dock vara extra uppmärksam på att jag känner att han sparkar och rör sig. Tycker jag att jag inte känt något på ett tag ska jag äta/dricka något sötsliskigt för då brukar de ”vakna till liv” samt putta och butta på magen. Känner jag ingenting då ska jag åka raka vägen in till förlossningen. Lite jobbigt att prata om, men väldigt skönt att veta hur jag ska tänka och göra! På så sätt minskar både mina och Robbans frågor och osäkerheten minskar.



I nästa vecka ska jag träffa BVC-läkaren sedan väntar vi som sagt på ytterligare ett tillväxtlutraljud, jag ska till vanliga barnmorskan, till specialistmödravården samt till kvinnosjukvården/förlossningen och prata samt ta mina vanliga blodprovev. Det är mycket nu!

Ja, det här är ju en riktig följetong… Ligger lite efter i tiden men det är medvetet då jag inte vill skriva om saker och ting innan jag vet hur det förhåller sig. Nu vet vi ju inte allt ändå, men vi vet vad jag i vart fall inte har.    Nu dröjer det nog lite till nästa graviditetsuppdatering, nu kommer nog lite ”vanliga” inlägg ett tag istället.

Jag planerade att åka in och jobba på fredagen då jag var stressad över förestående bokslut men på fredag morgon var jag ännu mer svullen! Jag var så svullen att jag hade begränsat synfält, kinderna täckte ungefär halva syndfältet i höjdled och jag hade även sämre vidvinkelseende på grund av svullnaden. Linser var bara att glömma. Jag ringde Robban som körde in mig och Jennifer, som nu hade hög feber och hade jätteont i örat, till Nacka närakut. Där konstaterades det att Jennifer hade kraftig öroninflammation, hon fick äta bredspektra penicillin i en vecka. Sedan tittade läkaren tittade på mig och var klart fundersam över min diagnos från läkaren på onsdagen… Han kollade sänkan som var jättehög, inte bra när man är gravid, och ville ha utlåtande från en specialist. Jennifer skjutsades hem till farmor och farfar och jag och Robban åkte vidare till öron-, näsa-, halsakuten på SÖS. De hade dock stängt så vi fick åka vidare till Karolinska. På grund av sjukdom var det ont om personal och lite över fem timmar senare fick vi komma in…

Efter en undersökning på mindre än en halv minut konstaterade läkaren att jag inte hade bihåleinflammation och att mina besvär inte hade det minsta att göra med öron, näsa, hals… För att vi skulle slippa vänta fem timmar till tog hon kort på mig och gick till sina medicinkollegor för att fråga hur de tyckte vi skulle gå vidare. Blod- och urinprov togs i enlighet med deras rekommendation och de tyckte att det såg ut som att jag hade fjärilsutslag. Därmed fick jag order om att ringa reumatologen på Huddinge direkt på måndag morgon och kräva att få en tid samma vecka.. När jag ringde skulle remissen från Karolinska redan finnas på plats. När jag ringde på måndagen fick jag en tid redan till onsdagen. Lördag och söndag mådde jag lite bättre och åkte in till jobbet. Jobbade sedan över hela veckan och när jag inte jobbade sov jag…

På onsdag åkte jag till Huddinge mitt på dagen och i 1,5 timme satt vi och pratade, de ställde frågor, kände på mina leder etcetera och jag fick lämna sju rör med blod samt urinprov innan jag åkte därifrån. Jag hade inte kvar svullnaden utan var bara lite röd i ansiktet vid det här laget men hade tagit kort på torsdag mitt på dagen. Jag kände mig även svag i kroppen, orkade inte hålla upp armarna alla gånger utan var tvungen att vila dem i knäet emellanåt. På grund av foglossningen ska jag helst variera mellan att stå och sitta på jobbet men stå var bara att glömma… De misstänkte SLE/Lupus och jag skulle få svar om ca 14 dagar… Jag hade ett hum om vad det var för något men när jag läst de första, inte så roliga, raderna när jag googlat bestämde jag mig för att inte spekulera utan vänta tills jag fick svar från läkarna och då be om korrekt information. Till dess tänkte jag se mig själv som frisk, även om jag mådde dåligt… Det som gjorde det hela ännu jobbigare var att om det var SLE/Lupus så mådde inte bara jag dåligt utan även barnet… Dessutom är det en kronisk immunologisk reumatisk sjukdom som skulle kräva omedelbar medicinering, vilket inte var positivt för lillkillen, och jag skulle medicineras för resten av livet...

På torsdagen hade jag ett vanligt besök inbokat på mödravårdscentralen och då berättar jag om allt som hänt. När barnmorskan mäter magen säger hon att tillväxtkurvan planat ut, antingen ligger han bara annorlunda eller så har han slutat växa berättar hon… Som om det inte är nog med det som redan är… Hon mailar iväg en remiss för tillväxtultraljud på en gång.

Forts följer...

började riktigt bra. Jag förstod väldigt tidigt att jag var gravid, testade och stickan plussade och ett par dagar senare kom illamåendet som ett brev på posten. Jag mådde illa varje dag, hela dagarna, men det var ändå okej – ett mer ”normalt” gravidillamående. I oktober kom tröttheten och jag tyckte jag sov bort hela månaden mer eller mindre, men även det kändes som en ”normal” graviditetströtthet. Jag var glad, lycklig och hela familjen var förväntansfull! Vi berättade tidigt vad som var på gång för Jennifer eftersom jag var så trött och mådde illa etcetera och hon blev överlycklig!!!

”Äääääntligen!! Jag som har tjatat och tjatat!!”, var hennes kommentar och sedan ringde hon mormor och farmor och berättade stolt att hon ska bli storasyster!  Efter ungefär tre dagars väntan började hon undra hur länge hon skulle behöva vänta… Vi gjorde moderkaksprov och vart supernervösa… Både över testet i sig, resultatet och den ökade missfallsrisken det medför. Allt gick bra och vi fick även reda på att Jennifer ska få en lillebrorsa. I november börjar både tröttheten och illamåendet gå över och jag tar upp morgonpromenaderna och hundträningen igen.  December fortsätter likadant och även om halsbränna och foglossning gör sitt intåg så känns allt helt okej. Jag jobbar över en hel del sista veckan före jul för att kunna vara långledig över jul- och nyår.

Ungefär samtidigt som julledigheten börjar blir hela familjen mer eller mindre förkylda. Jag garvar och säger att jag åkt på en ”manlig förkylning” då jag egentligen bara är lite snuvig en ändå är helt däckad! Känns lite fånigt men det är bara att gilla läget. Julledigheten består i stort sett av förkylning, skottning och vila. Över nyår är Robban däckad i närmare 40 graders feber men jag och Jennifer klarar oss från febern i vart fall. Dock inga hundpromenader och bara lite träning…

Måndagen den sjunde januari börjar jag jobba igen, på tisdag morgon kände jag mig lite svullen under halsen (inte på sidan som är vanligt vid förkylning). Under dagens lopp svullnade jag lite mer och även i ansiktet började jag svullna. Jennifer var dålig så jag gick hem vid lunch för att vabba, vi planerade hur vi skulle vabba då januari är årets tuffaste månad på mitt jobb. Jag kände mig sämre och sämre ju längre kvällen gick och på onsdag morgon när jag vaknade var jag röd i ansiktet och helt svullen! Vi bestämde att jag skulle vabba med Jennifer så jag ringde jobbet och åkte därefter till min husläkare där jag fick gå in till en vikarie.

Han knackade mig på mina svullna kinder och frågade om det gjorde ont vilket det givetvis gjorde, han frågade om det gjorde ont när jag lutade mig fram vilket det givetvis gjorde och så konstaterade han att det var bihåleinflammation. Jag försökte påtala att det kändes som att det gjorde ont i huden och inte i bihålorna samt att jag varken hade huvudvärk eller ont vid tänderna i överkäken vilket jag hade förra gången jag hade bihåleinflammation, men han lyssnade inte alls. Skrev bara ut antibiotika och när jag frågade om jag kunde ta det i och med graviditeten tittade han lite slött på mig och sa ungefär ” det tror jag. Läs på bipacksedeln”. Frågade om jag skulle jobba eller bli sjukskriven men han tittade på mig som om jag var en idiot och sa att det var bara att köra på som vanligt. Jag tyckte det var oerhört nonchalant och tvivlade lite på diagnosen men han är ju läkaren av oss, kanske det kan yttra sig så här med, tänkte jag. Åkte hem och sov hela dagen… Jennifer passade mig mer än tvärtom, hon hämtade kudde och täcke och bäddade ner mig i soffan. När hon blev hungrig väckte hon mig så jag kunde fixa lite mat och så höll vi på. Natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag av att ansiktet värkte och fick ta alvedon för att kunna somna om. På torsdagen var både jag och Jennifer fortfarande dåliga så jag stannade hemma då med. Ansiktet var lika svullet och rött som på onsdagen och det värkte konstant och kliade lite. Jag kunde inte ha glasögon då de klämde på min svullna näsa och fick vänta flera timmar innan svullnaden lagt sig så pass att jag kunde få på mig linser.

Bilderna nedan är tagna mitt på dagen på torsdagen. Det var alltid värst på morgnarna och så blev det lite bättre och bättre ju längre dagen gick.





Jag och Axxa åkte dock iväg på teamträningen på kvällen men vi tränade ingenting, det orkade jag inte. Satt bara och fikade och tittade på när de andra tränade.

Fortsättning följer...