Igår gick jag en liten länge morgonpromenad än vad som är vanligt numera och jag hann även med att träna ett kort pass fotgående med Axxa.

Efter en intensiv dag på jobbet så gick jag hem lite över en timme tidigare och då hade jag fortfarande lite energi kvar! Enligt plan åkte jag förbi Robbans och jobb och hämtade upp Axxa och vi gav oss ut på en cykeltur på 3,5 km. Det bästa var att det gick så bra! Sist var det skitjobbigt; magen tog emot, magsäcken var som en bautaklump och hindrade andningen etc. Men nu hade jag nog kunnat cykla längre om jag haft lite mer tid. Axxa tyckte det var skönt att få röra på benen men tyckte nog att det var lite kort.

Efter middagen mös jag lite med Jennifer innan jag och Axxa gav oss iväg till Teamträningen, för första gången på en månad orkade jag ta mig dit! Härligt! Vi körde igenom Emma och Plätt i eliten, Helena och Storm i tvåan och sedan tog jag hjälp av Emma för att försöka få till stoppen på mina inkallningar medan Marion och Helena tränade ihop. Eftersom Axxa är lite som hon är och hon faktiskt vet vad ”stanna” betyder så fick hon ikväll erfara att om man inte stannar på ”stanna” så får det konsekvenser. Efter ca 7 gånger insåg hon att ”shit, morsan är arg – på riktigt! Bäst att koppla på hjärnan och inte bara använda benen”… Skulle tagit tag i fjärren också men min energi tog slut… Det viktigaste ikväll var att jag kom iväg och var lite social, att vi tog tag i inkallningen är ett stort plus i kanten.

Insåg också hur otroligt mycket jag släpper igenom numera och vilken kass vardagslydnad jag har idag mot för några år sen! När jag fått tillbaka lite mer energi ska vi ta tag i den biten. Faquera har jag ”gett upp”, hon är inte bara lite olydig numera utan hon lyssnar inte alls. Insåg i lördags när vi var i skogen att jag har noll lydnad på henne! Det var en rätt obehaglig insikt… Dock i ”vår” skog kan hon vara lite lös då hon håller sig rätt nära numera och gärna vill att man ska kasta bollen etc. så det fungerar ändå hyfsat. Ska väl tillägga att vi sett vilt en gång på 10 år där och de var rätt långt ifrån oss. Faquera har alltid varit en ”tummen i ögat”-hund, inte helt lätt att ha att göra med alla gånger. Med hennes viltintresse får hon gå i koppel överallt annars och så får det förbli. Axxa däremot har all världens förutsättningar, jag ska bara ta tag i den biten. Också. Tänk att jag för några år sen var känd för min supervardagslydnad på mina hundar… Att viltvårdarna glatt sa ”hej, hej” när vi möttes – även om mina hundar var lösa i naturvårdsområdet under koppelsäsongen!