Ibland slutar ett väl planerat skyddspass med att man får uppsöka veterinär…

I onsdags bar det av till Enköping för skyddsträning igen. Jag var mer taggad än igår för idag skulle vi köra korgarbete ena passet! Vi har ju tränat efterarbetet i fasttagandet med hjälp av dubbla ärmar hos figuranten de senaste gångerna och idag skulle vi testa av för att se om det gett utdelning, det vill säga om hon kopplade förarbetet med ärmarna till efterbevakningen av fasttagandet med munkorgen. Vi gick in på plan, jag startade upp henne, släckte henne och skickade. Axxa far iväg i full fart, men… Av någon anledning hoppar hon inte upp för att stöta Jonas i ryggen utan hon springer bara rakt in i honom… Hon skriker till och vi alla inser att detta inte gått bra…

Vi bryter direkt och går av plan. En av de andra deltagarna följer med mig för att kolla om hon haltar och i så fall var samt känna igenom henne ordentligt. Jag var mest rädd för att det skulle ha hänt något med nacken… Hon reagerade dock inte på böjprov av nacken, alla tänder satt kvar i munnen men hon haltade på höger fram. Jag går iväg på en lugn koppelpromenad på ca 45 minuter, frånsett att hon haltade lite på höger fram visar hon inte på att hon har ont någonstans. Jag testar att kampa med henne någon gång på vägen och då skriker hon till igen. Det var ingen slitsam dragkamp utan mest för att kolla om hon ville bita, vill hon kampa etc. för att kanske kunna utröna var hon har ont. Jag lägger in henne i bilen och går ner till de andra. Det är dags för lunch och då tittade vi på filmen för att se vad som hänt. Det var riktigt obehagligt att se... Däremot bra att kunna se exakt vad som hände. Ibland är det bra att man är lite ”manisk” med sitt filmande och fotande av skyddsträningen. Jag sms:ar hundarnas fysioterapeut Charlotte för att be om råd.

Jag bestämmer mig för att stanna kvar och se ytterligare en vända och passade på att fota de andra deltagarna. Bilderna kommer i ett eget inlägg.

Jag åker hem och pratar med Robban. Efter en natt med minimalt med sömn pratar jag dagen efter med Charlotte i telefon (hon hade inte fått mitt sms) och hon råder mig att åka in till veterinär med Axxa; Strömsholm eller Bagarmossen då det är de som har störst röntgenpark – vi vet ju inte vad de vill göra. Pratar med Robban och ber om råd, ska jag boka tid eller åka in akut? ”Vad säger din magkänsla?” frågar han och jag inser att min magkänsla säger mig att jag borde åkt in akut på vägen hem från Frida och Jonas… Samtidigt vet jag att jag är oerhört nojig när det gäller hundarna. Jag ringer till både Strömsholm (bokade den första ortopedtiden de hade, 18 augusti…) och Bagarmossen. Bestämmer mig för att åka in akut till Bagarmossen, både för Axxas och min skull. Veterinären ger ett kompetent och ödmjukt intryck och jag som väntade mig att få höra något negativt om att träna skydd på grund av skaderisken eller liknande fick bara höra när hon pratade med Axxa: ”men tjejen, vad tråkigt att det skulle gå så här när ni skulle ha så roligt ihop”. Hon utförde ett noggrant böjprov, framförallt på nacken och kände igenom hela henne och konstaterar att hon skadat bogleden. Troligtvis muskelskada. Jag tackar min lyckliga stjärna för att hon inte brutit nacken, skadat nack-/ryggkotor etcetera, det är ungefär vad jag förväntat mig – som Robban sa till mig: ”Varför titta efter ljuspunkter när man kan se allt nattsvart på en gång?!”. Det är så jag fungerar när det gäller skador och sjukdomar på hundarna. Meeen, eftersom jag alltid tror det värsta och inte har speciellt stort förtroende för veterinärer, efter egna och kompisars erfarenheter, vågar ju inte hoppas på att det ska vara så ”lindrigt”…

Charlotte och jag hade telefonkontakt under hela dagen och hördes även av dagen efter. Efter det har jag även fått sms med frågor om hur hon mår samt tips och råd. Hon är guld värd och jag är oerhört glad för att Annika tipsade mig om henne för 1,5 år sen. Hon har varit snudd på ovärderlig under den tiden.

Axxa fick på veterinärens inrådan vila helt torsdag och fredag, bara vara ute på tomten och skrota så länge hon inte rörde sig för mycket. I lördags gick vi två korta promenader på ca 1,1 km per sväng. Idag har vi gått tre promenader á 1,1 km. Hon haltade på de två första men inte nämnvärt på den sista. Hon får själv hoppa i och ur bilen när vi ska iväg någonstans, då kan hon parera själv. När jag lyfter henne får hon ont då det är svårt att lyfta henne utan att komma åt ”det onda”.

Vi fortsätter med korta promenader i början av veckan, eventuellt ska vi träffa Charlotte på tisdag men det beror på hur det utvecklar sig. Håll tummarna!