Det är kul att ha hundar med mycket kamplust! Nästan jämt...

Hundarna var ute på tomten när vi var på parkeringen och sågade träd i mindre bitar som sedan ska klyvas till ved... När jag kommer in på tomten igen möts jag av detta...

Den som inte ser vad det jordiga är som låg utspritt över hela gräsmattan kan få en ledtråd av bilden nedan...

Här är hålet efter ungefär en femtedel av den gräsmatta tjejerna ryckt upp med rötterna och kampat med... Ja, för hur gärna jag än vill skylla på de 6- och 11åriga retrievrarna så går det inte att komma ifrån att de skyldiga lär vara mina änglar...   

Jennifer som förstod allvaret har klätt på sig själv och

försökt fixa gräsmattan med sin "gräsklippare"!   

Ang. det låsta inlägget så är det rätt personligt/privat varför jag valt att bara dela med mig av lösenordet till ett ytterst fåtal i min närmsta omgivning.

Det här inlägget är en kopia av mailet jag skickade till Farans uppfödare. Känner att jag ändå vill dela med mig av "allt" till de som bryr sig och de som regelbundet läser och kommenterar i bloggen. Då jag vill slippa skitsnack, både om mig och uppfödaren, väljer jag dock att låsa inlägget - hundvärlden kan vara grym ibland. Uppskattar därför om ni som fått lösenord inte lämnar det vidare och inte heller pratar om detta med andra.

En liten förklaring till nedanstående. När Faquera kom hem från Annika (Äventyr) märkte jag efter ett par dagar att hon inte ville hoppa in i bilen utan klev in. När jag och Annika (med Diesel) var iväg och tränade ytterligare någon dag senare såg Annika att hon var halt på vänster framben och även gick orent. Hon rörde sig inte heller som hon brukar. På det tyckte jag att hon verkar väldigt trött, vilket iofs kan bero på omställning med flytt till Annika, valpperiod och bo med främmande hundar och sedan flytta hem till oss igen och då var läget lite spänt mellan en stooor Axxa   och Faran.

Nåja, här kommer mailet.
Ja, jag vet knappt var jag ska börja… Jag skrev ju att jag varit till veterinären med Faquera och jag får nog börja där. Vi röntgade höfter, armbågar, rygg och tog blodprov för att kolla fästingsjukdomar.

Hon röntgades på Djurakuten på fredagen och veterinären vi kom till berättade att Kasström (som läser av röntgenplåtar hos/åt SKK) jobbar hos dem emellanåt och då han skulle komma till dem i början av veckan därpå föreslog hon att han skulle titta på Faqueras röntgenbilder också. Självklart svarade jag – klart man vill att experter ska kolla om man har chansen! Några dagar senare ringde veterinären och berättade att hon hade inga fästingsjukdomar, armbågarna var helt utan anmärkning och höfterna var väldigt fina för hennes ålder och ras. Så långt allt super! Sen var det ryggen kvar…

De diagnostiserade henne med måttlig L7S1 till följd av en skadan hon ådrog sig 2006 och även lite förändringar på L6 och L5 varför operation inte är något alternativ. En operation innebär att man stelopererar L7S1 och de brukar iofs bli lyckade operationer. Då Faran dock har lite förändringar på L6 och L5 var de därför oroliga för att en steloperation av L7S1 enbart skulle flytta problemet framåt, till nästa kota och nästa efter det… Veterinären rekommenderade (och skrev på begäran en remiss) till en sjukgymnast då de känner mer/bättre än veterinärerna och kan mer om rehab och träning etc.

Jag ringde då och bokade tid hos Charlotte som vi var hos med alla hundarna i julas. Hon är riktigt duktig och engagerad och har stigit ännu mer i mina ögon efter denna tur, för det blev en tur…

Innan vi kom till henne hade hon begärt hem journalerna från både Strömsholm 2007 och Djurakuten veckan innan och hon hade läst igenom dem noggrant. Vi började med ett gångprov ute då hon ville se hur Faran rör sig. Sedan gick vi in och började med att prata, länge… Hon frågade om jag visste exakt vad som stod i Farans journaler och jag berättade det jag visste dvs. att hon, pga en olycka då hon halkade väldigt illa och vred sig på en isfläck, fått en muskelskada i ländryggen och en liten påverkan vid L7S1. Då berättar hon att det i Farans journal från Strömsholm 2007 står att hon diagnostiserats med (dels det jag redan berättat för dig men även med) måttlig Spondylos! Det kom som en chock!!! Det var inget de hade berättat för mig… Efter rehaben vi genomgick på Strömsholm 2007 blev hon till och med friskförklarad därifrån! Det står också i journalen… Jag förstod verkligen ingenting…

Sedan fortsatte hon med att gå igenom journalen från Djurakuten och där stod det veterinären berättade för mig i telefon. Däremot stod där ingenting om Spondylos!

Varken jag eller Charlotte förstod någonting… Så... nu undrade vi om hon har spondylos och har haft det i flera år eller om hon inte har det... Någon har ju käpprätt fel...  Är det Frykman, erkänd veterinär och specialist på ortopedi, eller är det Kasström som jobbar ”dagarna i ända” med att läsa röntgenplåtar?? Jag som trodde att jag skulle få svar på allt när jag kom till Charlotte fick istället en chock och ännu fler frågor…

Charlotte kände igenom Faquera noga och vi pratade vidare lite och sedan bad hon om min tillåtelse att ringa veterinären på Djurakuten för att fråga ang. spondylosen. Hon vill veta och jag vill veta, därefter skulle hon ringa mig och så skulle vi besluta huruvida det skulle bli vidare utredning pga. de olika journalutlåtandena, ev. hos en tredje part eller om vi fick ”alla svar vi behövde” efter samtalet.

I fredags ringde Charlotte till min veterinär och pratade med henne (wow vilken engagerad sjukgymnast! ). Det visade sig att de hade sett tydliga tecken på diskprolaps (man kan inte se det på vanlig röntgen, men tydligen var tecknen såpass tydliga på den vanliga röntgen att de inte ansåg att jag behövde remiteras vidare) dvs. spondylos. Dessutom berättade veterinären att de även sett förändringar på L4, vilket de inte heller sa till mig och det står inte i journalen. Frågan är:
1. varför fick jag inte veta detta på Strömsholm redan 2007???
2. Varför sa inte veterinären något om det nu och inte heller skrev in det i journalen???

Dock är det så att en diskprolaps innebär ungefär att ryggen stelopererar sig själv, det vill säga den operation man inte rekommenderar mig att göra, vilket även Charlotte anser vettigt. Dock tycker de då att det är synd att det bara är tecken på prolaps, dvs. den har inte stelnat (så det verkar inte hänt något sedan 2007), detta skulle ju i så fall stärka upp ryggen. Ja, ja. De anser båda att jag bör ge henne Canidryl (billigare men fullgott alternativ till Rimadyl) under rehaben för att hon inte ska få ont av rehaben och därmed inte vilja ta i som hon ska.

Nu har vi kört hårt i flera år med räddning, långa cykelturer i varierat tempo, skogssök, spår, lydnad, lite skydd – ja ”allt” och hon har dessutom haft två valpkullar… Hade jag vetat det jag vet idag så hade man gjort mycket annorlunda… Självklart hade vi kört på ändå, men jag hade inte prioriterat att fortsätta med räddningen på det sätt, den höga satsning vi ändå gjorde med allt vad det innebär då det sliter på hunden… Men, nu är det som det är och det är inget som det går att göra något åt.

Självklart fick jag även enormt dåligt samvete och sa att "herregud, nu har hon ju haft två valpkullar".

På Strömsholm 2007 frågade jag om det var sprunget ur skadan eller om det var ärftligt och jag fick då till svar att det var sprunget ur skadan och det är inte ärftligt. Nu vet jag dock inte om det bara var L7S1 (då var det i och för sig inte L7S1 än, det fanns bara muskelproblem och en liten påverkan vid L7S1) jag fick svar på eller om det var spondylosen också. Nu ha jag frågat både sjukgymnasten och veterinär om det är ärftligt eller ej och det svar jag fått är att de inte vet. Troligtvis är det inte ärftligt då det inte finns något avelsprogram för det (vilket det finns för ad/hd etc) samt att försäkringsbolagen betalar ut ersättning (vilket de också är restriktiva med vad gäller ad/hd). Det hon sa var att det är vanligt förekommande hos större bruksraser och då framförallt hos schäfer. Att det berodde på dålig vinkel i korset vid L7S1 och att det därför är vanligt hos schäfer då de ofta har dålig vinkel där.
Hos Faquera är det dessutom, med allra största sannolikhet, ursprungligen från en skada. Däremot har det självfallet frestat på på Faran... Framför allt i och med kejsarsnittet då hon, precis som vi människor, tappar alla magmuskler etc. så dessa måste byggas upp nu igen. Förmodligen är det därför det "brakade" nu... Samtidigt är jag glad för att Spondylosen inte verkar ha blivit värre sedan 2007.

Jag har även ställt av henne från räddningen. På sjukgymnastens inrådan får hon nu Canidryl en period, under uppstarten av rehaben och alla tävlingsplaner är inställda. Hon är ju sjövild som vanligt och jag låter henne leva livet även om jag försöker vara med och säga ifrån när hon blir för vild... Rehaben innebär bland annat simning 2 ggr/veckan i en månad och därefter fortsatt en gång i veckan, klövjning med tom klövjeväska (för att aktivera de små musklerna och inte de stora) och promenader som vanligt.

Om ca en månad planerar vi att göra en ny utvärdering hos sjukgymnasten och sedan efter några månader igen och sen får vi se om hon blir aktiv pensionär på heltid eller om vi kan träna tävlingsmomenten och tävla. Träna måste vi ju göra för att hon ska må bra, men vi får välja vad vi ska träna och hur. Jag hoppas hon kommer hänga med i flera år till, men jag har börjat lära mig att det inte alltid blir som man tror och hoppas...

Insikten att Faran är dödlig kom, otroligt nog, som en chock!

I måndags träffade jag Annika & Diesel på Värmdö BKs måndagsträning. Hade hoppats på skotträning, men även de tycker det är för mörkt…

Jag tränade Axxa i ungefär en timme.
Budföring med helt främmande mottagare – ca 50 meter. Positivt var att hon hade svårt att sitta stilla vid min sida innan och kommando och sedan sprang i 190, och när hon fick sin belöning kampade och lekte hon med denna främmande karl med hög svans! Lite negativt var att han belönade med bollen på höger sida och inte vänster, jag trodde det var en självklarhet och visade dessutom med vänster hand men jaja, petitesser.     

Budföring med kär mottagare – ca 100 meter. Avslutade även kvällens träning med en budföring med Annika som mottagare. När jag vänder mig om innan skicket så inser jag att på sträckan står våra väskar (stooor störning för Axxa som hon aldrig klarat tidigare), hon ska springa genom en ruta och dessutom syns inte Annika då det är mörkt den sista 2/3 av sträckan… Annika såg också störningarna och var beredd på att improvisera men Axxa fällde bak öronen och sprang! Fick även göra en ingång innan belöningen kom. Supernöjd!

Platsliggning – ca 30 meters avstånd, första 2,5 minuterarna låg hon blickstilla. Efter ca 3 minuter började hon röra lite på framtassarna så då gick jag tillbaka när hon blev stilla igen, belönade, lämnade igen, hon satte sig då upp när jag lämnade henne igen, gick tillbaka och lade ner henne, lämnade henne ca 30 meter och sedan hade 5 minuter gått och jag gick tillbaka.

Hopp – kanon! Första uthoppet var en BC ca tre meter från hindret så hon ”vågade” inte riktigt sätta sig ner med ryggen emot. Helt ok, händer ändå inte på tävling och något vi kanske får träna på med lite mer kända hundar först. Annars var alla uthopp och återhopp bra. Hon sätter sig dock lite snett på andra sidan hindret.

Apportering

– delade upp i kast utan att hämta och istället äta frolic innan man lugnt får bollen. Bra, hon är lugn.
– inkallning med apport, bra.
– kast, godis, sedan hel apportering. Bra, men dels lite rull vid ingången och dels temposänkning på vägen in. Får ta tag lite i farten sen, men vågar inte höja henne just nu… Vill först få henne i ytterligare lite mer i balans i momentet.

Kryp – Försökte mig på kryp men hon var för taggad.
Läggande under gång – helt okej

Fot – gick bra innan hon plötsligt sa ”tack och god natt” och jag insåg att det var bara att sluta träna.

I övrigt var jag glad över att hon var så ”ostörd” av de andra hundarna!

Tänkte ta ut Faran också men ångrade mig. Då jag satte mig i bilen och började åka så satt hon dock och pep olyckligt så jag klarade inte av att åka… Svängde in på den upplysta parkeringen och tränade lite. Började med fotgående, utan halter, tyckte dock att hon sneddade lite väl i vänster om så jag tänkte fokusera lite på detta men insåg att hon för stel i ryggen… Vad fanns då att träna där man inte belastar ryggen… Det enda jag kom på var ställande under gång – gjorde tre som var kanon. Jaha, vad göra nu? Tränade stadga i stående och det behöver vi träna så det vart bra träning! Kom inte på något mer så vi åkte hem. Kände mig dock rätt nere då jag verkligen inte vet vad jag kan/ska träna med Faran, får sätta mig ner och ta en funderare på olika moment/delar av moment som kan fungera, cirkuskonster och annat.

Igår fick tjejerna hänga med Robban och killarna till jobbet.   Det hade gått rätt lugnt till (förra gången ställde Faran deras största kund när han kom in, ooops!  ) förutom på lunchen då de röjde i skogen och Robbans pappa påpekade att mina hundar är mer vilda än tama!   
Efter jobbet åkte jag och hämtade upp Faran för vidare färd till hundsimmet. Känns lite si sådär att simma henne två gånger i veckan då hon inte tycker det är kul, medan Axxa (som jag inte har råd att simma just nu) älskar det och sliter sig ifrån mig och hoppar ner i poolen innan jag hunnit duscha henne och sätta på flytvästen, än mindre hunnit sänka ner rampen... Jaja, det är Faran som behöver det nu.

I lördags åkte vi ner till Kolmården på morgonen för att träffa ett gäng Äventyrare. Det var hundträning på lördagen och MH för J-kullen och träning inplanerat på söndagen. Två kameror och en videokamera hade jag med mig, men tror ni jag tog några hundbilder?! Kan i vart fall bjude på ett par (oredigerade) bilder från helgen med andra motiv...

Vi kom hemifrån lite senare än tänkt då det ibland är lite körigt att få ihop allt när man ska iväg någonstans… Jennifer ska bli klar och jag blir i stort sett aldrig klar med mitt packande då jag vill ha med mig så mycket som möjligt då man aldrig vet vad det blir för väder etc…

Utsikten från stugans uteplats

Väl framme hade alla redan lagt spår och det kördes uppletande och budföringar under liggtiden. Jag trodde inte jag skulle hinna lägga och gå två spår innan lunchen så jag hoppade över detta vilket var onödigt då jag hade hunnit gott och väl… Jaja… Körde två korta budföringar i skogen med Annika som mottagare, främmande för Axxa, med avslut hos mottagaren vilket gick kanon! Sedan körde jag uppletande med båda tjejerna.

Axxa - fyra föremål plus bajspapper och två bajsföremål...
Ja, det var någon svampplockare som bajsat i rutan… Hon slickade först på något men sen när jag såg att hon hade någon i munnen ropade jag ”bra” sen kom jag på att det kanske var bajspapper så då ropade jag ”nej” men kom jag på att jag har ju ingen aning om vad det är så då ropade ”eller bra kanske, föresten jag vet ju inte vad det är…”. Oootroligt bra jobbat av matte!   Andra hundar hade varit på bajshögen och sedan tagit föremål så det var liiiite ofräscha, dessa hade bytts ut men slängts bakom oss så två gånger hittade hon (bajs)föremål bakom rutan… Äckligt, och orutinerat av mig då jag vet att de kan gå bakom mig och ska naturligtvis inte få vinst för det…

Faran – Hon sprang som en idiot i två minuter innan hon satte på näsan, sedan plockade hon in tre föremål innan jag bröt pga. hennes rygg och att hon är så otränad.

Generellt insåg jag att jag har alldeles för höga krav på tjejerna! Jag jämför, deras och mitt arbete, men ekipage som är uppe i elitklass (Ginza tävlade SM) och som tränar uppletande en gång i veckan och har gjort så i 3-5 år! Själva har vi tränat uppletande… 3 gånger i år?
Måste vara noga med att få ut djupet på rutan när jag tränar för båda tjejerna var lite grunda i sitt sök.

   Solnedgång från berget utanför stugan, som syns på bilden ovan

Efter en sen lunch vart det bara hundpromenad för mig och Jennifer, innan vi lekte i en lekpark med sexåriga Liv också var med på lägret. Skulle natta Jennifer innan jag skulle gå upp till grillstugan till de andra för samkväm och firande av Bengt & Lena (hjälpförare) för SM-presentationen. Jag somnade dock före Jennifer så det vart inget för mig…

  
på söndagen var det MH för Äventyrs J-kull (efter Faqueras syster Fee och Bruksmarkens Monark). Jättehärligt MH! Totalt orädda, nyfikna, sociala, kampgalna med bra bett och enorm leklust! Wow! Hoppas de blir friska och friröntgade för om det blir en ny hund/schäfer längre fram så är denna kull värd att lägga på minnet!

  
Då jag tyckte det vart lite väl lite hundträning i helgen gick jag ut på tomten och tränade lydnad direkt när vi kom hem.

 
Jag körde igenom:

Fotgående – gick överlag rätt bra även om det givetvis måste slipas. Något snett sättande och jag tycker hon går lite långt ut ibland, annars okej.
Kryp – klart på G!
Läggande under gång – Helt okej, men kan bli snabbare.
Inkallning – liiite snett sättande annars bra, sen kan så klart farten alltid bli bättre.
Apportering - inkallning med apport samt kast utan att få hämta. Jättebra! Lite rullande i ingången och något snett sättande annars bra.
Testa lite framförgående - vad då framförgående?? Finns inte alls med i hennes repertoar, det lilla vi hade är som bortblåst.

Idag flexade jag ut lite tidigare och åkte till skogen och lade spår till tjejerna i halvstormen.    Axxa fick ett på 650-700 meter, 8 pinnar och (minst) ett förledningsspår då jag krockade med en svampplockare när jag lade ut spåret. Det fick ligga till sig i ca 1,5 timme och hade fyra 90-gradersvinklar, två böjar och en spetsvinkel. Dessutom råkade jag lägga ena apporten i en vinkel upptäckte jag senare på gps:en. Hon apporterade alla pinnarna kanon! Ringade i de två första vinklarna och tänkte gena i spetsvinkeln, men ångrade sig! Gick med hög näsa där jag krockat med svampplockaren,men det var också öppnare där och flera stigar så... Jag är sååå suuupernöjd!

Farans spår fick ligga i ca 2,5 timme och jag har ingen riktig koll på hur det gick då gps:en inte gick igång… Hon var rätt het efter att ha suttit i bilen och gafflat när jag spårade med Axxa och så har hon ju inte fått gjort nåt på länge. Det gick alldeles för fort i början och där hade jag lagt tre vinklar inom ca 30 meter så det vart pannkaka. Hon brukar vara bra på att hitta tillbaka om hon av någon anledning går av spåret, men nu började det skymma och hon var lite ”rusig” så jag satte henne på spåret igen. Hon brakade vidare och hon fick med sig en boll och en (slut)apport och jag fick med mig en apport i farten, resten blev kvar. Jaja, vi ska ju inte tävla så shit the same. Huvudsaken är att hon får använda huvudet! Kanske blir det bättre med lite mer övning igen. Nåja, kul hade vi och tack och lov klarade vi oss precis från mörkret.  

Under tiden spåren låg till sig var jag hemma hos familjen och åt middag. Härligt att ha bil och att dessutom bo så nära skogen! Funderade lite på vad jag skulle säga när jag skulle åka hemifrån för att ta spåren då Jennifer inte alltid tycker det är så kul när jag åker iväg... Det löste sig dock då jag började nämna att jag skulle iväg en kort stund avbröt hon mig och sa "Aha, du tjäna tjejerna?". Sen var det inget mer med det. Gullunge!

I fredags hördes jag och Shadya via Facebook och hon frågade om jag ville hänga på till Södertälje på exteriörbeskrivning, sagt och gjort. Jag mailade och frågade om jag kunde vara med och vi 15-tiden ändrades helgens planer.

I lördags sågade vi upp delar av träd i mindre bitar, vi har tre tallar att såga i mindre delar men vi kom bara en halv kanske, sen ska de klyvas också… Jennifer var jätteduktig och hjälpte till att samla ihop smulorna (sågspånen som blev efter motorsågen) och bära små delar av träden till uppsamlingsplatsen. Hon blir så glad när hon får hjälpa till. Vi låg och vilade i en timme och 40 minuter innan vi gav upp och insåg att Jennifer inte tänkte sova middag den dagen… Därefter åkte vill grillen (som inte säljer pomm fitt  ) och köpte med oss middag som vi tog med oss till skogen. Den avancerade och mycket välplanderade picknicken   intogs i solen på ett berg med fyra tiggande hundar runt oss. Jennifer orkade inte äta upp allt korv och potatismos så hon doppade maten i ketchup och matade hundarna med gaffel! Mycket populärt hos allihop.   Självklart gömde vi godis i träd nu också, det går visst inte att gå i skogen utan att göra det längre men även det är ju populärt hos alla under 11 år så...

I söndags packade vi in oss i bilen och åkte till Södertälje BK för Axxas exteriörbeskrivning.  Det var utbildning samtidigt, vilket jag inte visste om, så det kryllade av brukshundar! Jennifer fick syn på en Briard och pekade med hela armen och utbrast ”Titta mamma, den hunden ser ingenting!”, vad ska man säga? "Men titta ja, vad långt hår den har"… ”Titta mamma, vilken pytteliten hund” osv.  Det var ca 15-20 schäfrar som delades in i flera grupper, dobermann, briard, collie, ett gäng boxrar, rottweiler och ett antal hundar och raser till. Mycket nyttig träning för Axxa som ju har lite svårt för andra hundar… Så blev det dags för vår exteriörbeskrivning och jag vart skitnervös för hanteringen… Axxa gillar inte hantering och är inte så förtjust i främmande, även om hon inte gör något annat än att hon på sin höjd försöker dra sig undan. Hon är dock superduktig och ställer upp på allt, veterinärutredningar (för knäet) och sjukgymnaster etc. Beskrivaren höll på som 17 med en chipläsare med dåligt batteri och Axxas chip har vandrat… Sen grävde han henne djupt i munnen och efter det var det dags för mätning… Hon köpte allt! När det var dags att springa runt var det en tös som sprang med hög, viftande svans – hade hon varit vacker (i utställningsmått mätt) hade hon varit en kanonhund då hon gillade att showa! Nu fick hon bra omdöme, har inte bedömningen här, men hon fick nerslag för ”långa” tassar, kort och brant kors, ljus i färgen. Han flinade och nämnde hennes svans som stod rakt ut (den ska väl ”hänga ned”) som var aaaaningens dominant när hon sprang… Annars var hon av bra typ tyckte han och hon fick godkänt! Härligt!

Hem och städa och sen kom Robbans familj och ett par kompisar på födelsedagsfika på eftermiddagen. Jättetrevligt!

Igår satt Jennifer bredvid Faran i soffan, hon ger Faran en bamsekram och utbrister:  ”Ja ällsar dej Fajan!”!
Sedan vänder hon sig mot oss och säger ”Ja ällsar henne!” !
Robban frågar ”Älskar du mig med”?
”Nej”, svarar Jennifer, ”jag ällsar mammas vovvar!”...

Det var första gången Jennifer sa at hon älskade någon, förutom när vi sufflerat.

Jennifer   Fajan