Det här inlägget är en kopia av mailet jag skickade till Farans uppfödare. Känner att jag ändå vill dela med mig av "allt" till de som bryr sig och de som regelbundet läser och kommenterar i bloggen. Då jag vill slippa skitsnack, både om mig och uppfödaren, väljer jag dock att låsa inlägget - hundvärlden kan vara grym ibland. Uppskattar därför om ni som fått lösenord inte lämnar det vidare och inte heller pratar om detta med andra.

En liten förklaring till nedanstående. När Faquera kom hem från Annika (Äventyr) märkte jag efter ett par dagar att hon inte ville hoppa in i bilen utan klev in. När jag och Annika (med Diesel) var iväg och tränade ytterligare någon dag senare såg Annika att hon var halt på vänster framben och även gick orent. Hon rörde sig inte heller som hon brukar. På det tyckte jag att hon verkar väldigt trött, vilket iofs kan bero på omställning med flytt till Annika, valpperiod och bo med främmande hundar och sedan flytta hem till oss igen och då var läget lite spänt mellan en stooor Axxa   och Faran.

Nåja, här kommer mailet.
Ja, jag vet knappt var jag ska börja… Jag skrev ju att jag varit till veterinären med Faquera och jag får nog börja där. Vi röntgade höfter, armbågar, rygg och tog blodprov för att kolla fästingsjukdomar.

Hon röntgades på Djurakuten på fredagen och veterinären vi kom till berättade att Kasström (som läser av röntgenplåtar hos/åt SKK) jobbar hos dem emellanåt och då han skulle komma till dem i början av veckan därpå föreslog hon att han skulle titta på Faqueras röntgenbilder också. Självklart svarade jag – klart man vill att experter ska kolla om man har chansen! Några dagar senare ringde veterinären och berättade att hon hade inga fästingsjukdomar, armbågarna var helt utan anmärkning och höfterna var väldigt fina för hennes ålder och ras. Så långt allt super! Sen var det ryggen kvar…

De diagnostiserade henne med måttlig L7S1 till följd av en skadan hon ådrog sig 2006 och även lite förändringar på L6 och L5 varför operation inte är något alternativ. En operation innebär att man stelopererar L7S1 och de brukar iofs bli lyckade operationer. Då Faran dock har lite förändringar på L6 och L5 var de därför oroliga för att en steloperation av L7S1 enbart skulle flytta problemet framåt, till nästa kota och nästa efter det… Veterinären rekommenderade (och skrev på begäran en remiss) till en sjukgymnast då de känner mer/bättre än veterinärerna och kan mer om rehab och träning etc.

Jag ringde då och bokade tid hos Charlotte som vi var hos med alla hundarna i julas. Hon är riktigt duktig och engagerad och har stigit ännu mer i mina ögon efter denna tur, för det blev en tur…

Innan vi kom till henne hade hon begärt hem journalerna från både Strömsholm 2007 och Djurakuten veckan innan och hon hade läst igenom dem noggrant. Vi började med ett gångprov ute då hon ville se hur Faran rör sig. Sedan gick vi in och började med att prata, länge… Hon frågade om jag visste exakt vad som stod i Farans journaler och jag berättade det jag visste dvs. att hon, pga en olycka då hon halkade väldigt illa och vred sig på en isfläck, fått en muskelskada i ländryggen och en liten påverkan vid L7S1. Då berättar hon att det i Farans journal från Strömsholm 2007 står att hon diagnostiserats med (dels det jag redan berättat för dig men även med) måttlig Spondylos! Det kom som en chock!!! Det var inget de hade berättat för mig… Efter rehaben vi genomgick på Strömsholm 2007 blev hon till och med friskförklarad därifrån! Det står också i journalen… Jag förstod verkligen ingenting…

Sedan fortsatte hon med att gå igenom journalen från Djurakuten och där stod det veterinären berättade för mig i telefon. Däremot stod där ingenting om Spondylos!

Varken jag eller Charlotte förstod någonting… Så... nu undrade vi om hon har spondylos och har haft det i flera år eller om hon inte har det... Någon har ju käpprätt fel...  Är det Frykman, erkänd veterinär och specialist på ortopedi, eller är det Kasström som jobbar ”dagarna i ända” med att läsa röntgenplåtar?? Jag som trodde att jag skulle få svar på allt när jag kom till Charlotte fick istället en chock och ännu fler frågor…

Charlotte kände igenom Faquera noga och vi pratade vidare lite och sedan bad hon om min tillåtelse att ringa veterinären på Djurakuten för att fråga ang. spondylosen. Hon vill veta och jag vill veta, därefter skulle hon ringa mig och så skulle vi besluta huruvida det skulle bli vidare utredning pga. de olika journalutlåtandena, ev. hos en tredje part eller om vi fick ”alla svar vi behövde” efter samtalet.

I fredags ringde Charlotte till min veterinär och pratade med henne (wow vilken engagerad sjukgymnast! ). Det visade sig att de hade sett tydliga tecken på diskprolaps (man kan inte se det på vanlig röntgen, men tydligen var tecknen såpass tydliga på den vanliga röntgen att de inte ansåg att jag behövde remiteras vidare) dvs. spondylos. Dessutom berättade veterinären att de även sett förändringar på L4, vilket de inte heller sa till mig och det står inte i journalen. Frågan är:
1. varför fick jag inte veta detta på Strömsholm redan 2007???
2. Varför sa inte veterinären något om det nu och inte heller skrev in det i journalen???

Dock är det så att en diskprolaps innebär ungefär att ryggen stelopererar sig själv, det vill säga den operation man inte rekommenderar mig att göra, vilket även Charlotte anser vettigt. Dock tycker de då att det är synd att det bara är tecken på prolaps, dvs. den har inte stelnat (så det verkar inte hänt något sedan 2007), detta skulle ju i så fall stärka upp ryggen. Ja, ja. De anser båda att jag bör ge henne Canidryl (billigare men fullgott alternativ till Rimadyl) under rehaben för att hon inte ska få ont av rehaben och därmed inte vilja ta i som hon ska.

Nu har vi kört hårt i flera år med räddning, långa cykelturer i varierat tempo, skogssök, spår, lydnad, lite skydd – ja ”allt” och hon har dessutom haft två valpkullar… Hade jag vetat det jag vet idag så hade man gjort mycket annorlunda… Självklart hade vi kört på ändå, men jag hade inte prioriterat att fortsätta med räddningen på det sätt, den höga satsning vi ändå gjorde med allt vad det innebär då det sliter på hunden… Men, nu är det som det är och det är inget som det går att göra något åt.

Självklart fick jag även enormt dåligt samvete och sa att "herregud, nu har hon ju haft två valpkullar".

På Strömsholm 2007 frågade jag om det var sprunget ur skadan eller om det var ärftligt och jag fick då till svar att det var sprunget ur skadan och det är inte ärftligt. Nu vet jag dock inte om det bara var L7S1 (då var det i och för sig inte L7S1 än, det fanns bara muskelproblem och en liten påverkan vid L7S1) jag fick svar på eller om det var spondylosen också. Nu ha jag frågat både sjukgymnasten och veterinär om det är ärftligt eller ej och det svar jag fått är att de inte vet. Troligtvis är det inte ärftligt då det inte finns något avelsprogram för det (vilket det finns för ad/hd etc) samt att försäkringsbolagen betalar ut ersättning (vilket de också är restriktiva med vad gäller ad/hd). Det hon sa var att det är vanligt förekommande hos större bruksraser och då framförallt hos schäfer. Att det berodde på dålig vinkel i korset vid L7S1 och att det därför är vanligt hos schäfer då de ofta har dålig vinkel där.
Hos Faquera är det dessutom, med allra största sannolikhet, ursprungligen från en skada. Däremot har det självfallet frestat på på Faran... Framför allt i och med kejsarsnittet då hon, precis som vi människor, tappar alla magmuskler etc. så dessa måste byggas upp nu igen. Förmodligen är det därför det "brakade" nu... Samtidigt är jag glad för att Spondylosen inte verkar ha blivit värre sedan 2007.

Jag har även ställt av henne från räddningen. På sjukgymnastens inrådan får hon nu Canidryl en period, under uppstarten av rehaben och alla tävlingsplaner är inställda. Hon är ju sjövild som vanligt och jag låter henne leva livet även om jag försöker vara med och säga ifrån när hon blir för vild... Rehaben innebär bland annat simning 2 ggr/veckan i en månad och därefter fortsatt en gång i veckan, klövjning med tom klövjeväska (för att aktivera de små musklerna och inte de stora) och promenader som vanligt.

Om ca en månad planerar vi att göra en ny utvärdering hos sjukgymnasten och sedan efter några månader igen och sen får vi se om hon blir aktiv pensionär på heltid eller om vi kan träna tävlingsmomenten och tävla. Träna måste vi ju göra för att hon ska må bra, men vi får välja vad vi ska träna och hur. Jag hoppas hon kommer hänga med i flera år till, men jag har börjat lära mig att det inte alltid blir som man tror och hoppas...

Insikten att Faran är dödlig kom, otroligt nog, som en chock!