I tisdags hade Jennifer med sig en medalj hem från dagis! De hade sprungit "Blåbärsloppet", en tävling där de springer runt dagisgården och Jennifer berättade stolt att hon till och med sprungit två varv!! Sedan fick alla barnen en varsin medalj. På kvällen när vi böt bandage på Axxa tyckte Jennifer att hon var så duktig så hon gav sin medalj till Axxa! Det är "syskonkärlek" det!

Ibland blir man så otroligt glad!!!
För mitt i allt elände kom det ett brev på posten, instruktionerna var att vi skulle öppna det när Jennifer inte var i närheten. Instruktionerna följdes givetvis och där i låg ett gäng med pysselböcker att ta fram när Jennifer är sjuk, regnet öser ner och liknande tillfällen.
Tack Madde!!!
Den omtanken var precis vad jag behövde just nu och pysselböckerna kommer komma väl till pass!

Jennifer har många tankar och funderingar och det är tur att hon delar med sig av dem så att man kan stilla hennes oro... I höstas var hon jätteorolig att vi skulle lämna kvar hundarna när vi skulle flytta, nu var det dags för nästa stora hunddilemma...

I tisdags hämtade min mamma Jennifer på dagis och de åkte hem till min mormor där vi möttes upp för att äta middag innan jag och Jennifer åkte hem till oss igen. På vägen hem berättar Jennifer att hon inte kunnat koppla av på dagis (hon uttryckte det annorlunda) på hela dagen för att hon varit så orolig. Jag frågar vad hon varit så orolig för varpå hon berättar att "Axxa har ett stort skärsår i sin tass och har jätteont och jag är jätteorolig att Axxa ska dö"!!! Jisses... Jag lugnade Jennifer med att visst har Axxa ett stort skärsår i sin tass och hon har jätteont, men hon ska inte dö...

Väl hemma tar vi upp diskussionen igen och vi berättar samma sak och så berättar vi att om ungefär två veckor ska Axxa till doktorn igen och då kommer de ta bort stygnen och bandagen och sen kan ni springa, leka och busa igen. "OOOOhhh! Kan vi leka igen sen?!?!", utbrister hon och blir alldeles lycklig!

Lilla gumman... Det är inte lätt att vara tre år (snart fyra) och förstå massor men ändå inte allt...