Ibland blir man så där härligt lycklig, en underbar känsla! Nu senast var det Axxas förtjänst. Vi var ute och cyklade härom kvällen och jag hade tänkt cykla en kortare runda med Axxa bara i koppel alt. springer men Axxa ville svänga åt andra hållet, dit vi brukar springa en sväng längs med vattnet och hon kan vara lös. Mig gjorde det detsamma så vi cyklade åt det håll Axxa ville.

Jag släppte henne där jag brukar och hon travade lös snett framför cykeln. När vi kom till slutet av promenadvägen och jag skulle vända cykeln är Axxa 2-3 meter ifrån mig och plötsligt far det upp och iväg en stor, fet hare några meter ifrån Axxa! Samtidgt som jag tänker att jag aldrig kommer få stopp på henne med den jätteretningen så finner jag mig och säger högt och tydligt "Axxa nej!". Och Axxa, hon tvärnitar (jag vet inte om hon tog något steg efter haren eller om hon "frös" direkt) och kastar sig om och kutar tillbaka till mig!!! WOW!!! Jag tar upp en näve frolic och kastar iväg, bort från harlöpan men tror ni Axxa bryr sig? Nej, hennes ögon lyser "bollen BOLLEN BOLLEN!!!", men ser ni eftersom vi skulle ta en kopplad runda så hade jag lämnat den hemma   Är det inte typiskt! Jaja, med lite jaktlek på frolicarna och lite pinnlek så fick hon storbelöning ändå. Lyckan höll i sig hela kvällen och morgonen därpå. 


Bilden är lånad här

Senast året har jag fått stopp på henne varje gång vi ser vilt/katt och hon är lös men då har de i 99 fall av 100 stått stilla och det är ju något helt annat. Men litar jag på att jag får stopp på henne? Nej inte alls, och därför är hon mest i koppel...