Ja, så går mina tankegångar varje gång jag kör på en påfart till en motorväg, när jag ska byta fil i hastigheter över 90 och när jag tycker bilen bakom ligger för nära osv. Då är det lätt att hålla sig lugnt, inte kramphålla i ratten och inte får kramp i vänstra vaden… Eller inte.

Igår körde jag, själv, till Tyresö för att gå en privatlektion för Emma Willblad med Axxa. Farans blick när jag tog träningsväskan och Axxa och lämnade henne hemma… Ojojoj... I vart fall så hann jag bara ut till första påfarten (ca 10 minuters bilväg hemifrån) innan jag tänkte tanken första gången…

Jag hade planerat så jag hade gott om tid så att vi skulle kunna ta en halvtimmes promenad och även titta på hästarna innan vi skulle börja. Självklart körde jag fel. Avfarten är lätt att missa, jag letade efter skyltar mot stallet, men det var bara en liten P-skylt – det visste ju inte jag. Jag har ju bara åkt med Robban dit fyra gånger tidigare…    Körde fram och tillbaka tre eller fyra gånger och fick stanna till på ett par busshållplatser för att ha telefonkonferens med Robban emellanåt… Jag har inte kapaciteten att köra och prata i telefon samtidigt har fullt upp med att köra, ha koll på trafiken och (de flesta) skyltarna… Nåväl, med gråten i halsen kom jag fram fem minuter innan vi skulle börja. FAN vad jag hatar att köra bil… Började faktiskt fundera på hur 17 jag ska orka köra till Tånga Hed på lördag… Men, men… Det är bara att bita ihop – det som inte dödar, det härdar. Sägs det.

Själva träningen då? Jo, Axxa är en u n d e r b a r hund att träna med! Hon vill, vill, vill! Hon vill träna, vara till lags, göra rätt, tänka själv. Ibland blir det fort och fel då både hon och jag har lite svårt att ta det lugnt.    Vi tittade på:

Fotgåendet – att få ner henne till lagom arbetstemperatur och samtidigt behålla den fokus, glädje och attityd hon har. När ”tempen” är rätt ska vi börja fila på position mm.

Apporteringen – Hon är liiiite het. När jag kastar apporten lyfter rumpan lite, hon hugger i luften och kan även pipa/skälla till… Fick en hel del tips på hur jag träna detta och upptag/fart in i samma veva utan att hon får springa på apporten från min sida. Bra där! Ingångarna ska tränas separat då de också kan bli bättre men det glömde vi bort att gå igenom.

Kryp – Tittade även på krypet, var ju lääänge sen vi tränade det, så jag kommer knappt ihåg hur vi gjorde och inte Axxa heller. Fick jättebra tips och kan jag bara lära mig att fokusera på och klicka för rätt beteende/teknik så har det alla chanser att bli kanon.

Belöningsteknik inför bland annat fjärr och inkallning med ställande gick vi också igenom teoretiskt och Emma lånade Axxa och visade. Hon lånar Axxa och visar innan vi kör varje moment vilket passar mig utmärkt – då får jag en visuell bild av hur jag ska göra, hur det ska se ut etc.

Det gick betydligt bättre att köra hem, frånsett att jag höll på att hamna vid Globen och inte i tunneln mot Nacka, men eftersom ingen skriker om jag korsar en heldragen linje längre så fixade det sig.    Sen fattade jag nada av skyltningen i själva tunneln… Det var en vägreparation i början av tunneln så det var 50, sedan 30 (därefter slutade vägarbetet) sedan blev det 50 men kom det två 30-skyltar till efter varandra trots att vägarbetet var förbi ”sen länge”… Hmmm… Det är 70 i tunneln i vanliga fall, men det kom ju ingen 70-skylt! Jag vill ju i n t e riskera kortet och köra för fort så jag låg där i 30 km i timmen med en lastbil som verkade ligga inne i bakluckan och inte bakom bilen… Till slut kände jag att det här håller ju inte, de måste skyltat fel… Men vad gör man? En van förare hade väl ökat till 70 bra mycket tidigare, men det ”vågar” ju inte lilla jag… Tänk om de kunde skylta ordentligt… Nåja, det gick ju bra i vart fall – både jag och Axxa överlevde.  

Jennifer är rolig! När vi har fått fyllningsmassa, och nu senast jord, till vår blivande gräsmatta så har hon snappat upp att ”gubbarna” gärna går och sparkar lite i backen. Igår var en traktor hos oss och ”skyfflade ut” jorden så att det blev ett hyfsat jämnt lager över hela tomten. Vi hade tänkt köra med spade och skottkärra men efter tre dagars jobb hade vi bara fått ut 1/3 av de 15 ton vi hade och vi skulle få lika mycket till… Vi gav upp och kallade in förstärkning. Nåväl, igår kväll när traktorn var klar gick vi tillsammans med traktorkillen runt och kollade på marken varpå Jennifer börjar peta i marken med tåspetsen, sparka lite och säga ”matta”. Hon går någon meter, petar i marken med tåspetsen, sparkar lite på jorden, petar lite med pekfingret och kommenterar ”matta” med allvarsam blick.   Snacka om expert – hon vet minsann hur man anlägger en gräsmatta! Att det sen är jord och inte gräsmatta, det har hon inte riktigt förstått än trots att jag försökte förklara...